På en gammal gård i Bohuslän bor syskonen Märta och och Nils Kleve. Gården är vanskött och huset förfaller. Dit anländer Peter Ask och hans ressällskap Olof Clarin. De har varit ute på en lång resa och är nu på väg hem, men de stannar på gården och Peter Ask tycker om att vara där så då blir det som han vill, för det är han som har pengarna. Olof Clarin är betalt resesällskap och syskonen Kleve är fattiga.

Tiden är omkring 1900 och det är sommar och varmt och omgivningarna är vackra. Men det är ingen idyll som läsaren har hamnat i. Nils Kleve är alkoholist och eftersom han är sonen ärvde han alltihop och det har han gjort sitt bästa för att förslösa och föröda. Hans syster går på gården och längtar kanske bort, men hon känner att hon måste stå för ordningen och att brodern inte kan klara sig utan henne. Hela tiden ruvar faderns minne över dem, en maktfullkomlig och våldsam och straffande far, och Olof Clarin är beroende av Peter Ask som är charmig och vacker men som gör det han har lust till utan att tänka på andra människor.

Men den som egentligen sköter det mesta och står för ordning är den femtonårige Benjamin som är den ende kvarvarande tjänaren på gården. Han är faktiskt den ende som beter sig och resonerar som en klok vuxen, fast han anses som mindre vetande. I den här romanen har Ellen Mattson skruvat upp dramatiken och känsloläget och visar det mer öppet än de två tidigare romanerna Nattvandring och Vägen härifrån. Det är starka känslor som kommer till ytan mellan människorna på gården och det blir hårda konfrontationer. Samtidigt känner man miljön, och språket och det författaren har valt att berätta ger en stark upplevelse. Där finns poesi, mänskliga fel och brister, oförmåga och cynism och jag känner att Märta Kleve som kvinna sitter i kläm i allt det här. Man kan få många tankar av att läsa den här berättelsen. Ellen Mattson skriver inte läsaren på näsan vad hon vill säga. Det finns i alltihop och läsaren får fundera och föreställa sig. Med andra ord en bra roman.

Resenärerna av Ellen Mattson, Bonniers 1998.

Vindspejare är skriven med inspiration från Agneta Pleijels egen familj. Berättelsen börjar på 1890-talet och handlar om två bröder, Abel och Oskar. Deras far är marinmålare och dövstum. Abel som är den yngre brodern går i faderns fotspår och utbildar sig till målare. Oskar som är den äldre är rastlös och plågar sin yngre bror. Det är meningen att Oskar ska gå in i affärslivet, men han är inte uthållig, han tröttnar lätt och han vill tjäna snabba pengar. Han far iväg till Nederländska Ostindien, det som idag är Indonesien.

Och där har vi Agneta Pleijels indonesiska anknytning. Romanen är upplagd så att berättaren är den som skriver berättelsen och det är kanske Agneta Pleijel själv. Hon skriver om sina minnen av sin mormor och morfar och släkten från Nederländerna som brukade komma på sommaren och arbeta i hennes morfars handelsträdgård och hon skriver om sig själv och sitt skrivande. Detta varvas med den historiska berättelsen. Berättaren ser tillbaka och försöker förstå varför det blev som det blev, varför relationerna i familjen är som de är, varifrån hon har kommit och varför hon är som hon är.

Och som med så mycket i det verkliga livet kommer inga fasta, helt klara slutsatser fram i romanen. Läsaren får skapa sig en bild av familjen och fundera över relationerna. Jag tycker att författaren har gjort det bra. Hon har skildrat livet i Sverige och människorna så att de är levande och trovärdiga och hon skildrar Nederländska Ostindien så att man som läsare känner frodigheten, värmen och skillnaden mot livet här uppe i norr och också hur svårt och slitsamt livet där borta kan vara, långt hemifrån och utan stöd från anhöriga. Vindspejare handlar om människor och drömmar som inte infrias. Och varför då? Det är samma fråga som många av oss ställer till oss själva. Vindspejare var Agneta Pleijels första roman men hon hade tidigare skrivit kritik, dramatik, poesi och filmmanus.

Vindspejare av Agneta Pleijel, Norstedts 1987.

Rafa kommer till den lilla bergsorten Strega. Hon och åtta andra unga kvinnor ska läras upp för att bli hotellpersonal under vintersäsongen. Hotellet är gammalt och har sett bättre dagar. Korridorerna och rummen är tomma. Flickorna får lära sig allt som hör till arbetet, ja mer än det, verkar det som. De ska tydligen sköta såväl köket som rummen och städningen och tvätten.

Det är en egendomlig stämning i Rafas berättelse. Strega är en liten plats med berg runt om. Hotellet ligger en bit därifrån, ensamt bland bergen. Det finns ett nunnekloster i närheten, men flickorna ska inte prata med nunnorna. De få erfarna som styr hotellet och ska lära upp flickorna är mystiska uppenbarelser och som läsare vet man inte om de har något mörkt, hemligt i sitt liv. Hela berättelsen har en lite hotfull ton. Jag väntar mig att hemska saker ska hända. Det är en isolerad kvinnovärld där det kanske finns svartkonst och blodig kvinnlig urkraft. Men bara kanske. Det är en berättelse med många frågetecken. Det finns inte riktigt något före och efter. Det finns bara orten och hotellet och flickorna, även om en del börjar tänka på att ge sig iväg därifrån. Det känns nästan som om flickorna är fångna där i en stillastående tillvaro. Liksom fångna i en svart borg, och där finns krafter under ytan som hotar.

Författaren skriver väldigt hackigt, med korta meningar i en del partier av berättelsen. Det störde mig lite när jag läste, men jag räknar med att det ligger en avsikt bakom. Kanske bidrar det ändå till stämningen. Man kan ta den här berättelsen som en mystisk, lite spännande, lite hotfull historia rakt av, men man kan också börja fundera över vad den säger om kvinnokollektiv. De unga kvinnorna är alldeles i början av livet. Ska de klara livets alla faror? En sådan här vag historia kan leda till många funderingar.

Strega är en fiktiv ort. Det finns en italiensk likör som heter Strega och ordet strega betyder också häxa på italienska.

Strega av Johanne Lykke Holm, Bonniers 2020.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är en serieroman där handlingen uttrycks genom pratbubblor och bilder. Den börjar med att en ung kvinnas pappa är död. Men han kan fortfarande kommunicera med sin dotter och som ni ser på omslagsbilden stakar döden båten med fadern och dottern över dödens hav, eller Styx, till dödsriket. Denna färd blir en bild över faderns och dotterns resa under ett år efter att fadern hade fått besked om att han drabbats av ALS, och under resan berättar dottern för döden vad som har hänt.

Romanen bygger på det som verkligen har hänt i Linda Spåmans liv. Det är henne själv och hennes far det handlar om, men i serieromanform. ALS är en fruktansvärd sjukdom som slutar med döden och det kan inte vara lätt att skriva och berätta om hur det var. Det är också ett ämne som många av oss undviker att läsa om eftersom det är så tungt och hotande. Men Linda Spåmans grepp att använda magisk realism och den svarta humor som finns i boken underlättar. Berättelsen är realistisk, magisk och mycket mänsklig. Denna besvärliga far vars övriga barn vägrar ha kontakt med honom. Vi kan bara försöka föreställa oss det som har hänt tidigare under hans och dotterns liv. Och jag tänker att om han har varit besvärlig tidigare så blir han inte mindre besvärlig nu. Denna hemska sjukdom kan nog göra många människor besvärliga och egoistiska även om de inte var det tidigare. Också bilden av dottern är mycket mänsklig med dåligt samvete och en far som inte ger mycket tillbaka.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är den första serieroman jag läser och jag hade nog inte gjort det om boken inte hade varit nominerad till Augustpriset i år. Men detta blir inte den sista. Berättelsen är mycket rörande och den etsar sig fast. Den känns äkta och bilderna ger en stor del av upplevelsen. Allt hänger ihop. Som sagt är detta inget lätt ämne att bearbeta konstnärligt och förmedla till andra, men Linda Spåman har gjort det mycket bra. Boken rekommenderas.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago 2025.

Karin har inga vänner. Den enda vännen hon hade var storasystern, men hon har flyttat. I sin familj har hon inte mycket stöd. Mamman förmår bara tänka på sig själv och hon styr familjen med ömsom ilskna utbrott, ömsom ljudliga och långvariga gråtatacker. Hon tror nog att hon bara vill väl och att hon är ett stöd för sin dotter men i verkligheten är det tvärt om. Både Karin och hennes pappa anpassar sig och manövrerar i förhållande till mamman och lillebrodern håller nog på att så småningom lära sig det han också.

Karin, är utanför på skolan, hon håller en vägg mot omgivningen som ett skydd mot situationen i familjen, hon är intelligent och talangfull och udda och några snygga kläder får hon inte tillgång till. Familjen är fattig. Karin som redan har det svårt blir våldtagen och brutalt förnedrad på en fest och hon är ett utmärkt mål för en mobbare och mobbaren styr i skolan.

Det är en fruktansvärd situation hon har hamnat i, hon som är nitton år och snart ska ta studenten och gå ut i livet. Men hon har en styrka och hon hittar en kärlek, Alfred som är god vän med våldtäktsmannen. Det komplicerar naturligtvis det hela och de båda älskande kommer också från olika håll. Alfreds familj har pengar och ett intellektuellt kapital medan Karin är fattig och kommer från en förort med dåligt rykte.

Eurydikes natt är en högst läsvärd roman. Författaren har skrivit en berättelse där hon använder poesi och myten om Orfeus och Euridyke och romanen är inte sådan som jag skulle förväntat mig. Det finns mer i den. Det bärande temat är att männen styr på det ena eller andra sättet och att kvinnorna anpassar sig och ofta kommer till korta. Kvinnorna verkar vara de ansvarsfulla, de som håller ihop helheten och som inte överger barnen. Där finns då Karins mamma som en stark kontrast, men jag tänker att samhället också har format henne. Ja, hon verkar vara en narcissist och så vitt jag förstår brukar det finnas ett arv där, men hon agerar ju på ett mycket ”kvinnligt” sätt. Hon styr genom att vara offer.

Eurydikes natt når inte upp till Cullheds förra roman Eufori, men en sådan roman leder ju också till mycket höga förväntningar på den nästa. I Eurydikes natt tycker jag att författaren förklarar lite för mycket alltför tydligt och blir lite för undervisande. Men romanens ämne är så viktigt att det kanske kan vara befogat ändå och läsningen leder till många tankar om de olika personerna i berättelsen.

Eurydikes natt av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2025.

Den här romanen handlar om Kristian Fredéns mamma och om honom själv. Hon var barnbarn till ärkebiskop Natan Söderblom och tillhörde en stor släkt med biskopar och biskopinnor. Det gamla ordet biskopinna, som inte brukar användas mer, är högst relevant här eftersom det förväntades att de skulle anpassa sig efter sin man. Kristian Fredéns mamma var inte biskopinna, men också hon anpassade sig när familjen flyttade till Borås, där hon aldrig trivdes. Men det är bara en del av den här romanen. Det största temat är sorg och chock, Kristian Fredéns mamma tog livet av sig på äldre dar, tydligen väl förberett och genomtänkt.

Men när författaren skriver om sin sorg och saknad skriver han om så mycket mer. Hans mamma blir satt i både ett kärnfamiljs- och ett släktsammanhang. Författaren försöker förstå vem hans mamma var och också vem han själv är. Vad blev det av allt? Han har skrivit en ganska kort roman, men jag tycker att han får med mycket iden. Läsaren får glimtar från den stora släkten och från författarens uppväxt och utveckling i en intellektuell familj där böcker och språk är viktigt. Han skriver också kärleksfullt om släktens sommarhus. Ett skimmer står över hans minnen därifrån.

Det känns som om boken är skriven med stor kärlek. Det är en melankolisk roman, men jag lämnar den inte sorgsen utan mer eftertänksam. Man får glimtar av många människor i berättelsen, mest av modern och författaren själv. Jag får känslan att berättaren har kommit långt i sitt sorgearbete när boken skrivs. Kanske är det därför som boken inte upprör mig som läsare. Bitvis känns den riktigt trevlig, och med det menar jag inte att den känns förfuskad och ytlig. Visst förstår jag något av hur det kan kännas när en förälder dör på det här sättet och jag tänker på de närstående som jag har förlorat, hur det gick till och hur jag reagerade. Det ligger ett stort djup under berättelsen och fast jag bara får småbitar av hans mammas liv så känns det som om jag har fått ganska mycket.

En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront 2025.

Berättaren och hans flickvän reser till Finnmarken. Ett rykte säger att en tysk soldat deserterade från ett permittenttåg under kriget och att han gömde sig i ödeskogen och de vill hitta spår efter honom. Ja mest är det berättaren som vill det. Detta varvas med glimtar från berättarens tidigare liv enligt baksidestexten. Det är inget i romanen som säger det. Om man inte har läst det som står baktill kan det lika gärna vara ett par tre personer som berättar. Men berättaren har tydligen tidigare varit i Israel och arbetat på kibbutz och även haft kontakt med kriminella kretsar i England. Han kommer från Farsta och Gäst hos borgerligheten är den tredje romanen i Tony Samuelssons så kallade Farstatrilogi. Fast den här boken har inte särskilt mycket med Farsta att göra.

Berättaren har nu blivit författare och han ser alltså tillbaka på sitt liv som ter sig sökande och famlande. Romanens uppläggning med fragment från olika tider i hans liv som varvas ger intryck av en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Han har gjort en klassresa och känner sig främmande för den miljö han kom ifrån, men samtidigt är han inte hemma i de lite högre sociala skikt där han befinner sig nu. Han har inte den naturliga säkerhet och kunskap om hur han bör föra sig som den som kommer därifrån. I romanen finns intressanta bilder av hur gedigen design och en avskalad enkel stil kan te sig påver för den oinvigde. Berättaren har också fått lära sig och sätta sig in i det intellektuella kulturarvet på eget initiativ, men den som kommer från en intellektuell familj har fått det i sig från barnsben. (Sedan kan ju jag tycka att den som kommer från en sådan miljö oftast inte vet en massa om mänskligt liv och kultur som den som kommer från arbetarklassen vet. Men sådan kunskap värderas ju av tradition inte så högt.)

Jag upplevde romanen som lite rörig med alla dessa fragment och jag hade nog önskat att författaren hade utvecklat detta med klassresan lite mer. Men man får göra sin egen bild utifrån fragmenten och de ger också en osäkerhet till berättelsen. Åtminstone kände jag mig osäker på vad som var vad och det i sig ger ju känslan av osäkerhet som man kan känna när man är ung och ska hitta en väg i livet och dessutom har gjort en klassresa. Romanen kan ge upphov till många funderingar. Är tiden i Israel ett sätt att försöka närma sig en miljö där den vanliga klasskiktningen inte finns, och så upptäcker han att även där är det skillnad på folk och folk?

Intressant är också att alla de fyra tidigare romaner som jag hittills har läst av Tony Samuelsson har lite olika ton. Språket är hela tiden gediget och har tyngd, men upplägget och tonen skiljer sig lite åt. Det blir intressant att läsa hans övriga böcker.

Gäst hos borgerligheten av Tony Samuelsson, Prisma 1993.

De tidigare två romanerna i Farstatrilogin är Myten om den förstfödde och Den harmynte trumpetaren.

I staden Münster tar radikala anabaptister makten och Jan van Leiden (1509-1536) utropar sig som Sions konung. Münster är det nya Jerusalem. Men den ”riktiga” läran i området är katolicismen och katolska kyrkan vill hindra anabaptisterna från att ta över. De är kättare och sådana straffas hårt och bestialiskt.

Invånarna i Münster, de som finns kvar där, lever alltså under styre av en religiös sekt, och det vet vi ju att sekter, kanske inte från början, men vartefter, ofta brukar ledas av en eller flera diktatoriska personer och så är det också i Münster. Nu utspelas den här berättelsen under första delen av 1500-talet och då fanns inte något som liknar det vi menar med demokrati. Det var auktoritära ledare som styrde överallt. Men det finns ju grader i helvetet, som man säger, och invånarna i Münster hade betydligt mer frihet innan anabaptisterna tog makten. Romanen är ett otäckt exempel på hur en religiös sekt kan fungera, men det är inte det som jag ser som det viktigaste temat i romanen. Den religiösa sekten i Münster är ett exempel på auktoritär, diktatorisk makt. Ett praktexempel faktiskt, och den skicklige författaren låter oss uppleva det som händer steg för steg. Jag känner igen mycket från andra auktoritära ledare. Att roffa åt sig rikedomar på allmänhetens bekostnad, att vara karismatisk, att vara en stor hycklare, att ljuga och kanske också tro på sina egna lögner, fängsla och avrätta och förstöra.

Makt, alltså. Det som börjar som en rörelse för en annan tro, med en vilja till frihet från den katolska kyrkan, tas över av en makthungrig psykopat. Och utanför Münsters murar finns furstbiskopen och han kan inte låta detta pågå. Anabaptister finns i många städer. Dessa kättare hotar kyrkans makt och kyrkan är också en auktoritär makt, en mer välordnad och städad sådan. Men även den kan vara skoningslös och den förstör också. De stackars bönderna i trakten runt om Münster har det inte lätt när furstbiskopens trupper belägrar staden. De ska ha mat. Mycket mat, och böndernas döttrar lever farligt.

Romanen är upplagd så att en man som upplevde anabaptisternas styre i Münster berättar om det som hände. Det gör han många år senare. Han skriver ner det som hände, men inte bara det. Vi får ta del av livet i staden och där finns utblickar till omgivningarna runt omkring och kunskap om mer än så. Mannens berättelse känns som en blandning av hans och författarens, men det är nog klokt av författaren att låta en troende katolik berätta vad som hände. Författaren låter den vinnande sidan berätta, och det finns åsikter om att denna, den allmänt vedertagna berättelsen om det som hände i Münster är överdriven. Detta har jag inte kunskap nog att avgöra. Men det är faktiskt en roman jag läser och alltihop känns inte det minsta otroligt med tanke på vad vi vet om sekter och händelser och krig runt om i världen.

Min känsla blir att jag kommer in i femtonhundratalet genom läsningen. Författarens sätt att skriva och det han har valt att berätta gör att romanen går bra att läsa trots det tunga ämnet och allt fruktansvärt våld. Här är det befogat att skriva om allt våldet, det är till och med bra att författaren gör det. Romanen blir inte bara en berättelse om våld, den handlar också om människors handlande, där vissa går med makten och får stora fördelar men också lever farligt och andra försöker rädda sig och sin familj och även kämpar emot. De heligas stad är med andra ord en mycket bra roman, både lärorik och spännande att läsa och tyvärr känns den mycket aktuell fast den handlar om händelser som skedde för så länge sedan. Författarens språk och förmåga att mana fram dessa händelser så drabbande och samtidigt lämna över mycket till läsarens fantasi och tolkning gör De heligas stad till en rik berättelse.

De heligas stad av Steve Sem-Sandberg, Bonniers 2025.