En tandläkare och hans sambo har flyttat till en liten ort i glesbygd. Det är sommar och de hyr ett hus som inte är vinterbonat, men det är ovanligt kallt för årstiden. Det är frost på nätterna och på dagarna är det mycket svalt. Tandläkaren har ett vikariat. Han är ensam på mottagningen, där finns ingen sköterska och ingen receptionist. De har svårt att rekrytera både tandläkare och övrig personal till orten. Tandläkaren får arbeta hårt och hinner ändå inte ge alla dem som behöver tandvård. Hans sambo är gravid och det är meningen att de ska flytta tillbaka hem innan hon ska föda. Och det är egendomligt kallt, men när de lyssnar på nyheter eller läser dem på nätet så har andra delar av landet mer normal temperatur och köldhålan där de bor nämns aldrig.

Det är en tung stämning i berättelsen, en illavarslande känsla av att det kommer att gå illa. Det är tandläkaren som berättar och han verkar liksom avskärmad från andra människor. Han berättar i romanens första del och sedan kommer två delar med nästa och nästa generation människor och det är samma illavarslande stämning i varje del. Cheferna träffar de aldrig personligen, bara genom telefon. Där finns också en osäkerhet och vaghet hela tiden. Andra människor kan påstå att berättaren har gjort något hemskt. Nej, det har hen inte. Absolut inte. Eller? Och personen resonerar fram och tillbaka, och fram och tillbaka och blir mer och mer osäker på hur det verkligen förhåller sig. Osäkerhet, skam, dåligt samvete och skuld strömmar starkt genom berättelsen. Och vad är verkligt?

Språket i berättarnas resonerande är lite krångligt och kan innehålla ord som redundans, sådana ord som de flesta människor inte använder dagligdags, och meningsbyggnaden kan bitvis vara helt skriftspråksaktig. De tre berättarna karakteriseras inte av sitt språk utan av vad de gör. Men förvånande nog fungerar det fast berättarna har vitt skild utbildning. Det håller i den här berättelsen i den här författarens konstruktion. Detta är den första roman som jag läser av Magnus Dahlström och jag vet inte om han alltid brukar arbeta på samma sätt. Men jag vill gärna läsa mer av honom, det gäller bara att se till att jag är i rätt balans så jag orkar med hans tryckande stämning. Det blir bara kallare och kallare i den här romanen, fruktansvärt kallt så småningom. Man kan tyda romanen som att vi är på väg att skapa vår egen undergång, men den känns ändå inte riktigt som ett inlägg i miljödebatten. Mer som en ond saga som ligger ganska långt borta från verkligheten. Eller kanske ganska nära ändå.

Vinter av Magnus Dahlström, Bonniers 2026.

Magdalena Grip flyttar med sin man Johan som är jägmästare till Helö gård i Småland. Det är mitt i vintern och de anländer dit i släde. Gården ligger i den mörka skogen och det är en bra bit in till byn. På gården bor också den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie som påstår att det spökar på gården.

Magdalena Grip är en känslig och skör människa som har varit medium vid seanser. Hon träffade sin man redan som barn och han är drygt tio år äldre. Han kallar henne också barn, vilket nog inte var så ovanligt förr i världen i borgerskapet där åldersskillnaden mellan mannen och hustrun ofta var betydande och mannen var mer utbildad och hade sett mer av världen. Och det var ju också männens samhälle där många hävdade att kvinnor hade mindre hjärnor än män och alltså inte samma intellektuella kapacitet. Det är mycket riktigt Johan Grip som bestämmer i familjen.

Man kan se det som att kvinnans utsatta situation är det bärande temat i den här romanen, kvinnor som blir utnyttjade på olika sätt. Där finns en berättelse om en piga som blev gravid och dränkte sig och det finns också mer dunkla antydningar om vad som har hänt under Magdalena Grips uppväxt. När spökerierna har blivit alltför påfrestande och hennes man skickar efter en läkare som sysslar med psykoanalys och hon blir hypnotiserad för att läkaren ska komma åt problemet, som tydligen anses sitta inuti Magdalena Grip, känner jag starkt hur utsatt hon är.

Det är mycket spökerier i romanen. Det knackar och bankar och stenar far in genom fönstren så berättelsen blir en spökhistoria, och spännande är den, men där finns också temat som jag har skrivit om här ovan. Det känns lite som om berättelsen bullrar för mycket, att det ena tar ut det andra. Men spännande är den och dunkel också. När jag har läst färdigt känner jag mig osäker på vad det egentligen är jag har läst.

Fiskaren av Linda Segtnan, Bonniers 2025.

Efter att ha läst Vindspejare blev jag förvånad när jag läste denna Agneta Pleijels andra roman. Hundspejare var inte alls vad jag väntade mig. Den är hård och stark och poetisk och handlar om svåra saker mest hela tiden. Där finns ingen eftertänksamhet. Den är direkt på och det är dottern i en familj som berättar om sin mor, sin far, sin farmor, sin bror och sin halvsyster som aldrig har varit med i familjen, men som dyker upp i berättelsen.

Här handlar det inte om en vuxen kvinna som försöker hitta tillbaka i sin släkthistoria. Man får tänka sig att berättaren är vuxen, men hon berättar ur en flickas perspektiv, en flicka som är på väg in i puberteten med allt vad det innebär av svåra känslor och ändring i livet. Familjen bor på slätten utan för en stad. Slätten känns hotfull. Vilken hemsk, stark kraft lurar där ute? Det finns en stor otrygghet hos barnen, och nog hos de vuxna också. Hundstjärnan är en mörk, lite obehaglig berättelse. Poetisk och stark. Man känner mörkret och kylan på cykeln på väg till staden och att flickan räknas som udda bland andra barn. Hon kommer från en udda familj, i utkanten.

Det är inte lätt för barnen att förstå sig på och bli utsatta för de vuxnas manövrer. Flickan fabulerar en del om det hon inte vet och det gör hon utifrån sin besvärliga situation. Och svåra känslor och händelser finns det gott om i romanen. Där finns en dominerande viljestark farmor i en oharmonisk familj som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Mellan familjemedlemmarna finns kärlek och starka band, men ofta är det en dominerande, ägande kärlek, en svartsjuk kärlek eller en undflyende kärlek eller en kärlek som kanske inte bör kallas så. Det beror ju på hur man definierar det begreppet.

Hundstjärnan av Agneta Pleijel, Norstedts 2010.
Romanen publicerades första gången 1989.

Rolf lever ensam. Han är 60 år gammal och just nu arbetar han som vikarie på komvux. Han har inga vänner. Den han kallar sin vän är en mycket ytlig bekantskap. Rolf är inte intresserad av vännen och har svårt att se det som en relation där man ger och tar. Men en dag efter skoldagens slut, när Rolf dröjer kvar i arbetsrummet som han delar med kolleger, kommer en ung kvinna in till honom. Hon är en trasig människa som skär sig själv, och hon fortsätter med att dyka upp hos Rolf. I vanliga fall går han i sina dagliga rutiner, en tråkig man i beige jacka som står och huttrar på busshållspatsen tillsammans med andra oansenliga män, men nu rubbas hans inrutade tillvaro.

Rolf är en kort, tät berättelse och efterhand drar författaren åt skruven mer och mer. Det är en obehaglig, otäck liten roman som börjar med att Rolf sitter i sin lilla tråkiga, ostädade lägenhet och skriver en bekännelse. Han har dödat en flicka, skriver han, och sedan berättar han vad som har hänt. Utifrån sin synvinkel naturligtvis. Ja, Rolf är en obehaglig berättelse som är svår att lägga ifrån sig när den väl kommer igång. Men märk väl, att jag skriver så är inte menat att avskräcka. Romanen är skickligt skriven och den ger många tankar. Den är mörkare än de tidigare böckerna som jag har läst av Malin Lindroth. I dem finns en svart humor som genomsyrar alltihop. Här finns den inte. Det enda som jag har svårt för (bortsett från att det innebär en viss påfrestning att läsa en sådan här bok) är slutet. Det är visserligen öppet, men det känns ofullbordat. Men det är kanske meningen?

Rolf av Malin Lindroth, Norstedts 2020.

På en gammal gård i Bohuslän bor syskonen Märta och och Nils Kleve. Gården är vanskött och huset förfaller. Dit anländer Peter Ask och hans ressällskap Olof Clarin. De har varit ute på en lång resa och är nu på väg hem, men de stannar på gården och Peter Ask tycker om att vara där så då blir det som han vill, för det är han som har pengarna. Olof Clarin är betalt resesällskap och syskonen Kleve är fattiga.

Tiden är omkring 1900 och det är sommar och varmt och omgivningarna är vackra. Men det är ingen idyll som läsaren har hamnat i. Nils Kleve är alkoholist och eftersom han är sonen ärvde han alltihop och det har han gjort sitt bästa för att förslösa och föröda. Hans syster går på gården och längtar kanske bort, men hon känner att hon måste stå för ordningen och att brodern inte kan klara sig utan henne. Hela tiden ruvar faderns minne över dem, en maktfullkomlig och våldsam och straffande far, och Olof Clarin är beroende av Peter Ask som är charmig och vacker men som gör det han har lust till utan att tänka på andra människor.

Men den som egentligen sköter det mesta och står för ordning är den femtonårige Benjamin som är den ende kvarvarande tjänaren på gården. Han är faktiskt den ende som beter sig och resonerar som en klok vuxen, fast han anses som mindre vetande. I den här romanen har Ellen Mattson skruvat upp dramatiken och känsloläget och visar det mer öppet än de två tidigare romanerna Nattvandring och Vägen härifrån. Det är starka känslor som kommer till ytan mellan människorna på gården och det blir hårda konfrontationer. Samtidigt känner man miljön, och språket och det författaren har valt att berätta ger en stark upplevelse. Där finns poesi, mänskliga fel och brister, oförmåga och cynism och jag känner att Märta Kleve som kvinna sitter i kläm i allt det här. Man kan få många tankar av att läsa den här berättelsen. Ellen Mattson skriver inte läsaren på näsan vad hon vill säga. Det finns i alltihop och läsaren får fundera och föreställa sig. Med andra ord en bra roman.

Resenärerna av Ellen Mattson, Bonniers 1998.

Vindspejare är skriven med inspiration från Agneta Pleijels egen familj. Berättelsen börjar på 1890-talet och handlar om två bröder, Abel och Oskar. Deras far är marinmålare och dövstum. Abel som är den yngre brodern går i faderns fotspår och utbildar sig till målare. Oskar som är den äldre är rastlös och plågar sin yngre bror. Det är meningen att Oskar ska gå in i affärslivet, men han är inte uthållig, han tröttnar lätt och han vill tjäna snabba pengar. Han far iväg till Nederländska Ostindien, det som idag är Indonesien.

Och där har vi Agneta Pleijels indonesiska anknytning. Romanen är upplagd så att berättaren är den som skriver berättelsen och det är kanske Agneta Pleijel själv. Hon skriver om sina minnen av sin mormor och morfar och släkten från Nederländerna som brukade komma på sommaren och arbeta i hennes morfars handelsträdgård och hon skriver om sig själv och sitt skrivande. Detta varvas med den historiska berättelsen. Berättaren ser tillbaka och försöker förstå varför det blev som det blev, varför relationerna i familjen är som de är, varifrån hon har kommit och varför hon är som hon är.

Och som med så mycket i det verkliga livet kommer inga fasta, helt klara slutsatser fram i romanen. Läsaren får skapa sig en bild av familjen och fundera över relationerna. Jag tycker att författaren har gjort det bra. Hon har skildrat livet i Sverige och människorna så att de är levande och trovärdiga och hon skildrar Nederländska Ostindien så att man som läsare känner frodigheten, värmen och skillnaden mot livet här uppe i norr och också hur svårt och slitsamt livet där borta kan vara, långt hemifrån och utan stöd från anhöriga. Vindspejare handlar om människor och drömmar som inte infrias. Och varför då? Det är samma fråga som många av oss ställer till oss själva. Vindspejare var Agneta Pleijels första roman men hon hade tidigare skrivit kritik, dramatik, poesi och filmmanus.

Vindspejare av Agneta Pleijel, Norstedts 1987.