Den här romanen handlar om Kristian Fredéns mamma och om honom själv. Hon var barnbarn till ärkebiskop Natan Söderblom och tillhörde en stor släkt med biskopar och biskopinnor. Det gamla ordet biskopinna, som inte brukar användas mer, är högst relevant här eftersom det förväntades att de skulle anpassa sig efter sin man. Kristian Fredéns mamma var inte biskopinna, men också hon anpassade sig när familjen flyttade till Borås, där hon aldrig trivdes. Men det är bara en del av den här romanen. Det största temat är sorg och chock, Kristian Fredéns mamma tog livet av sig på äldre dar, tydligen väl förberett och genomtänkt.

Men när författaren skriver om sin sorg och saknad skriver han om så mycket mer. Hans mamma blir satt i både ett kärnfamiljs- och ett släktsammanhang. Författaren försöker förstå vem hans mamma var och också vem han själv är. Vad blev det av allt? Han har skrivit en ganska kort roman, men jag tycker att han får med mycket iden. Läsaren får glimtar från den stora släkten och från författarens uppväxt och utveckling i en intellektuell familj där böcker och språk är viktigt. Han skriver också kärleksfullt om släktens sommarhus. Ett skimmer står över hans minnen därifrån.

Det känns som om boken är skriven med stor kärlek. Det är en melankolisk roman, men jag lämnar den inte sorgsen utan mer eftertänksam. Man får glimtar av många människor i berättelsen, mest av modern och författaren själv. Jag får känslan att berättaren har kommit långt i sitt sorgearbete när boken skrivs. Kanske är det därför som boken inte upprör mig som läsare. Bitvis känns den riktigt trevlig, och med det menar jag inte att den känns förfuskad och ytlig. Visst förstår jag något av hur det kan kännas när en förälder dör på det här sättet och jag tänker på de närstående som jag har förlorat, hur det gick till och hur jag reagerade. Det ligger ett stort djup under berättelsen och fast jag bara får småbitar av hans mammas liv så känns det som om jag har fått ganska mycket.

En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront 2025.

Berättaren och hans flickvän reser till Finnmarken. Ett rykte säger att en tysk soldat deserterade från ett permittenttåg under kriget och att han gömde sig i ödeskogen och de vill hitta spår efter honom. Ja mest är det berättaren som vill det. Detta varvas med glimtar från berättarens tidigare liv enligt baksidestexten. Det är inget i romanen som säger det. Om man inte har läst det som står baktill kan det lika gärna vara ett par tre personer som berättar. Men berättaren har tydligen tidigare varit i Israel och arbetat på kibbutz och även haft kontakt med kriminella kretsar i England. Han kommer från Farsta och Gäst hos borgerligheten är den tredje romanen i Tony Samuelssons så kallade Farstatrilogi. Fast den här boken har inte särskilt mycket med Farsta att göra.

Berättaren har nu blivit författare och han ser alltså tillbaka på sitt liv som ter sig sökande och famlande. Romanens uppläggning med fragment från olika tider i hans liv som varvas ger intryck av en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Han har gjort en klassresa och känner sig främmande för den miljö han kom ifrån, men samtidigt är han inte hemma i de lite högre sociala skikt där han befinner sig nu. Han har inte den naturliga säkerhet och kunskap om hur han bör föra sig som den som kommer därifrån. I romanen finns intressanta bilder av hur gedigen design och en avskalad enkel stil kan te sig påver för den oinvigde. Berättaren har också fått lära sig och sätta sig in i det intellektuella kulturarvet på eget initiativ, men den som kommer från en intellektuell familj har fått det i sig från barnsben. (Sedan kan ju jag tycka att den som kommer från en sådan miljö oftast inte vet en massa om mänskligt liv och kultur som den som kommer från arbetarklassen vet. Men sådan kunskap värderas ju av tradition inte så högt.)

Jag upplevde romanen som lite rörig med alla dessa fragment och jag hade nog önskat att författaren hade utvecklat detta med klassresan lite mer. Men man får göra sin egen bild utifrån fragmenten och de ger också en osäkerhet till berättelsen. Åtminstone kände jag mig osäker på vad som var vad och det i sig ger ju känslan av osäkerhet som man kan känna när man är ung och ska hitta en väg i livet och dessutom har gjort en klassresa. Romanen kan ge upphov till många funderingar. Är tiden i Israel ett sätt att försöka närma sig en miljö där den vanliga klasskiktningen inte finns, och så upptäcker han att även där är det skillnad på folk och folk?

Intressant är också att alla de fyra tidigare romaner som jag hittills har läst av Tony Samuelsson har lite olika ton. Språket är hela tiden gediget och har tyngd, men upplägget och tonen skiljer sig lite åt. Det blir intressant att läsa hans övriga böcker.

Gäst hos borgerligheten av Tony Samuelsson, Prisma 1993.

De tidigare två romanerna i Farstatrilogin är Myten om den förstfödde och Den harmynte trumpetaren.

I staden Münster tar radikala anabaptister makten och Jan van Leiden (1509-1536) utropar sig som Sions konung. Münster är det nya Jerusalem. Men den ”riktiga” läran i området är katolicismen och katolska kyrkan vill hindra anabaptisterna från att ta över. De är kättare och sådana straffas hårt och bestialiskt.

Invånarna i Münster, de som finns kvar där, lever alltså under styre av en religiös sekt, och det vet vi ju att sekter, kanske inte från början, men vartefter, ofta brukar ledas av en eller flera diktatoriska personer och så är det också i Münster. Nu utspelas den här berättelsen under första delen av 1500-talet och då fanns inte något som liknar det vi menar med demokrati. Det var auktoritära ledare som styrde överallt. Men det finns ju grader i helvetet, som man säger, och invånarna i Münster hade betydligt mer frihet innan anabaptisterna tog makten. Romanen är ett otäckt exempel på hur en religiös sekt kan fungera, men det är inte det som jag ser som det viktigaste temat i romanen. Den religiösa sekten i Münster är ett exempel på auktoritär, diktatorisk makt. Ett praktexempel faktiskt, och den skicklige författaren låter oss uppleva det som händer steg för steg. Jag känner igen mycket från andra auktoritära ledare. Att roffa åt sig rikedomar på allmänhetens bekostnad, att vara karismatisk, att vara en stor hycklare, att ljuga och kanske också tro på sina egna lögner, fängsla och avrätta och förstöra.

Makt, alltså. Det som börjar som en rörelse för en annan tro, med en vilja till frihet från den katolska kyrkan, tas över av en makthungrig psykopat. Och utanför Münsters murar finns furstbiskopen och han kan inte låta detta pågå. Anabaptister finns i många städer. Dessa kättare hotar kyrkans makt och kyrkan är också en auktoritär makt, en mer välordnad och städad sådan. Men även den kan vara skoningslös och den förstör också. De stackars bönderna i trakten runt om Münster har det inte lätt när furstbiskopens trupper belägrar staden. De ska ha mat. Mycket mat, och böndernas döttrar lever farligt.

Romanen är upplagd så att en man som upplevde anabaptisternas styre i Münster berättar om det som hände. Det gör han många år senare. Han skriver ner det som hände, men inte bara det. Vi får ta del av livet i staden och där finns utblickar till omgivningarna runt omkring och kunskap om mer än så. Mannens berättelse känns som en blandning av hans och författarens, men det är nog klokt av författaren att låta en troende katolik berätta vad som hände. Författaren låter den vinnande sidan berätta, och det finns åsikter om att denna, den allmänt vedertagna berättelsen om det som hände i Münster är överdriven. Detta har jag inte kunskap nog att avgöra. Men det är faktiskt en roman jag läser och alltihop känns inte det minsta otroligt med tanke på vad vi vet om sekter och händelser och krig runt om i världen.

Min känsla blir att jag kommer in i femtonhundratalet genom läsningen. Författarens sätt att skriva och det han har valt att berätta gör att romanen går bra att läsa trots det tunga ämnet och allt fruktansvärt våld. Här är det befogat att skriva om allt våldet, det är till och med bra att författaren gör det. Romanen blir inte bara en berättelse om våld, den handlar också om människors handlande, där vissa går med makten och får stora fördelar men också lever farligt och andra försöker rädda sig och sin familj och även kämpar emot. De heligas stad är med andra ord en mycket bra roman, både lärorik och spännande att läsa och tyvärr känns den mycket aktuell fast den handlar om händelser som skedde för så länge sedan. Författarens språk och förmåga att mana fram dessa händelser så drabbande och samtidigt lämna över mycket till läsarens fantasi och tolkning gör De heligas stad till en rik berättelse.

De heligas stad av Steve Sem-Sandberg, Bonniers 2025.

I oxögat är en historisk roman, förlagd till Dåvedshult i Småland på 1700-talet när Kosta Glasbruk grundades. Drängen Eskil och pigan Sissel är båda fattiga och måste gifta sig därför att Sissel är gravid. Eskil har vuxit upp som fosterbarn på en gård och av husbonden har han blivit upplärd till timmerman. Också Sissel kommer från enkla, föraktade förhållanden. De är fattiga och strävar på för sin försörjning. Eskil ärvde en liten bit mark av sin husbonde. Det anser husbondens två söner, ja hela den släkten, är fel. Rätten har slagit fast att Eskil faktiskt har rätt till marken men han får bo där och bruka den på hårda torparvillkår. Bland annat ska han göra dagsverken på gården.

Det är spännande att följa Sissels och Eskils liv och jag tycker att det är bra att den här romanen handlar så mycket om arbete, både allt vad Sissel arbetar med och Eskils arbete som timmerman. De lever på landet där människor har bott och verkat många generationer med regler och vanor för hur samhället ska vara organiserat, hur hierarkin fungerar och med gamla föreställningar om världen och tillvaron. Dit kommer något främmande. Ett glasbruk, en industri där många kan få arbete när det ska uppföras. Det är herrar som ligger bakom det, rika herrar och landshövdingen. En ny tid kommer där daglönare kan få arbete med annat än skörd och där glasblåsare från Böhmen får ganska hög status. Mycket sätts på ända. Den här konflikten gestaltar författaren genom att berätta om Sissels och Eskils öde. De framstår båda som människor med fel och brister, och berättelsen är skriven så att jag lever med och önskar att det ska gå bra för dem.

I oxögat är med andra ord en högst läsvärd bok som jag tror har kommit till efter gedigen research. Den är både lärorik, medryckande och spännande och jag uppskattar att huvudpersonerna är fattiga som kommer från samhällets skuggsida. Romanen är också ganska ganska lättläst och det är ingen tvekan om vilka som är Eskils och Sissels fiender. Det är mycket dialekt i romanen och det kan kanske störa en del läsare. Mig störde det inte utan tillförde atmosfär och liv.

I oxögat av Ida Andersen, Polaris 2019.

Klednoden börjar med att poeten Heintz Konradson segar sig uppför trappan i Börshuset i Gamla stan. Det är den tjugonde december och Svenska akademiens högtidssammankomst och Heintz Konradson ska motta ett litterärt pris. Han är en äldre man och mycket korpulent och klädd i en något för liten frack eftersom det inte fanns någon större där fracken hyrdes. Långsamt tar han sig uppför alla trappstegen. Det är nätt och jämt att han klarar det.

Heintz Konradson har varit pacifist i hela sitt liv – ända tills ganska nyligen då han svängde om och skrev ett verk som omtalas som ”den svenska beredskapsdikten”. Jagberättaren i romanen förstår inte hur det kan komma sig. Han vill ta reda på mer om poeten för att försöka förstå hur han har kunnat ändra sig så kapitalt. Jaget är kanske Klas Östergren, eller kanske inte, men han reser till Stockholm för att undersöka saken och precis som i vissa av Östergrens tidigare romaner finns Henry Morgan och envoyén med. Ja, alltså bara som omtalade, men envoyéns arv av anteckningar spelar roll i berättelsen. Och i den här romanen finns samma vaga hot och mäktiga krafter som verkar i hemlighet. Den har en viss känsla av spionroman.

Det som jaget i romanen i själva verket har svårt att förstå är Sveriges omsvängning från alliansfrihet till att söka medlemskap i Nato. Krig är det värsta och mest destruktiva som finns och att Sverige nu rustar kan inte leda till något gott, anser han. Klas Östergren skriver mycket om fredsrörelsen och dess historia under nittonhundratalet. En stor del av Heinz Konradssons släkt bestod av pacifister. Ett parti i romanen som handlar om en chartrad båt från USA före första världskriget, där pacifister reste till Europa för att verka för fred är målande och intressant. Som vi vet lyckades de inte hindra kriget. Personligen håller jag inte med författaren när han verkar mena att pacifister är fredsvänner medan de som är för Nato är krigsivrare. Men jag kan inte vara säker på hur han menar. Det här är mycket svåra och komplicerade frågor och i romanen finns en liten passage där en officer säger att han inte är för Nato för att han vill ha krig utan för att det kan rädda vårt land från krig. Så tolkar jag det, och jag tänker att dessa psykopatledare som har en så formidabel förmåga att tillskansa sig makt (och rikedom) och som tar makten mer och mer, steg för steg, på ett sådant sätt att befolkningen först inser vilken potta de sitter i när det är försent – de ledarna håller inga avtal och de bryr sig inte om domstolsbeslut om det inte kommer från en domstol som de kontrollerar, och de känner inte medlidande med människor som lider.

Men som sagt. Det här är mycket komplicerade frågor och det är inte alltid så lätt att ta ställning. Hur man än vänder och vrider sig finns det komplikationer och naturligtvis finns det olika krafter som har lett till dagens situation. Krigsindustrin tjänar ju pengar på eländet till exempel. Klenoden är en mörk roman och vi lever i en svår tid. Även om jag inte helt håller med författaren tycker jag att Klenoden är en bra roman som uttrycker den vanmakt vi vanliga människor kan känna just nu. Fast vi är de flesta. Vi vill ju bara leva i fred och ro och att vi ska kunna bemästra alla andra problem vi har.

Klenoden av Klas Östergren, Polaris 2025.

Oj, oj, oj, här var det hårda bud, groteskt och smutsigt och våldsamt. Väldigt förvånad blir jag inte. Jag har ju läst Köttets tid av Lina Wolff. Men i den romanen var hon i Spanien och nu befinner hon sig i en skånsk by bland vanligt folk, så att säga. Eller white thrash? Eller som i Jägarna på sätt och vis. Fast ändå inte. Det handlar om vanligt folk, möjligen något uppskruvat och förstorat. Men kanske ändå inte. Ofta är faktiskt verkligheten värre än dikten.

Bli nu inte helt förskräckta. Boken är skriven så att timida jag ändå inte sätter allt i halsen och börjar hosta som besatt. Romanen glider faktiskt ner i mig ganska smidigt. Lina Wolffs klara koncisa språk och den svarta humor som kan skönjas åstadkommer det. Först och främst Lina Wolffs språk, tror jag. Mycket känns också som träffat på kornet.

Romanen handlar om systrarna Peggy och Jolly och deras fosterföräldrar. De två flickorna är inte döpta så. Egentligen heter de Ulrika och Eleonora, men de namnen tycker inte fosterföräldrarna om så de kallar flickorna Peggy och Jolly istället. Bara det säger en del om dessa fosterföräldrar. Fosterföräldrarna har en gård där de föder upp svin, fast det är fostermor som gör det mesta samtidigt som hon också arbetar utanför hemmet och drar in pengar till familjen medan fosterfar sitter och dricker hembränt. Ja, de har även en bilskrot och en del skrotbilar på tomten, men jag vet inte hur mycket arbete fosterfar lägger ner där egentligen. Som tur är har flickorna upptäckt att fosterfar älskar historier, så genom att berätta för honom kan de få honom att sitta stilla och lyssna och på så sätt kan de undvika många av hans våldsamheter. Allt detta händer i den trakt där Victoria Benediktsson levde och hon går igen i skogen i närheten som ett jättelikt spöke. Åtminstone tror byborna det. Man kan också säga att hon går igen i hela boken. Den har ett starkt feministiskt budskap.

Jag tycker att Liken vi begravde är en bra bok. Den är både tänkvärd och spännande och även lättläst. Och den är skriven med Lina Wolffs formidabla språk och den känns provokativ och lite hisnande på ett bra sätt. Läs den gärna.

Liken vi begravde av Lina Wolff, Bonniers 2025.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en grupp vänner och vad som händer när konstnären i gruppen presenterar en tavla där de avbildas på ett sätt som gör att mycket avslöjas som alla inte vet om, eller som de flesta vet, men inte pratar om. Huvudperson är Miriam. Hon lever tillsammans med en man sedan länge. Dottern är vuxen och har flyttat hemifrån. Miriam är konservator och arbetar ensam. Konsekvensen av chocken när tavlan avtäcks gör att hon drar sig undan och flyttar in i sin ateljé.

Avtäckningen av tavlan får alltså stora konsekvenser, men Ellen Mattson har skrivit en mycket lugn och tillbakalutad roman. Miriam är introvert, mycket introvert, och att följa henne under månaderna efter avtäckningen känns som att komma in i en bubbla. Det är ett sorgearbete, men en tid av sorg på Miriams villkor. Som läsare vet jag att mänskliga relationer inte är så lätta, ibland mycket svåra och även dramatiska. Men här skjuts de delvis bort och det känns så mänskligt, det känns som om det skulle ha kunnat gå till så här i verkligheten – fast kanske en verklighet i en drömvärld?

Här finns inte mycket av omvärlden med och det gör att det känns så skönt att läsa den här romanen, att tränga in i Miriams värld. Ja, staden vill göra om utrymmena i hantverksbyn där Miriam har sin ateljé och det leder till att alla hantverkarna så småningom måste flytta. Romanen innehåller egentligen stora förändringar i Miriams liv, både personligt och arbetsmässigt, men hon hanterar det på sitt eget vis. Människorna i vängruppen verkar heller inte brottas med ekonomiska problem och allt som händer runt om i världen existerar inte i den här berättelsen, fast läsaren naturligtvis vet. Jag får lite av samma känsla som när jag läser Solvej Balles Om uträkning av omfång. Miriam lever vid sidan om. Ändå är Konsten att försvinna så annorlunda. Den är så mänsklig. Den handlar om människors relationer och den leder till många tankar när man läser. Författaren skriver så vackert och jag uppskattar att så mycket handlar om Miriams arbete och jag tycker mycket om långsamheten. Men när jag skriver långsamhet menar jag inte att det känns långsamt att läsa romanen. Det driver framåt, det är mycket intressant – och vackert.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson, Bonniers 2025.