Som ung tonåring drömde Bodil en natt att allt det som klimatforskarna hade varnat för var verklighet. När hon vaknade var hon alldeles förtvivlad. Senare på dagen satte hon sig framför datorn med en sax i handen och spelade in en film. Hon klippte av sitt långa hår på ena sidan av huvudet. Hon gjorde det förtvivlat men också pedagogiskt och klippte bort olika längd beroende på vad hon ville poängtera. Och sen avslutade hon med att det långa håret som var kvar på andra sidan huvudet symboliserade hennes hopp om att det skulle gå att undvika en miljökatastrof. Sedan la hon ut filmen på Youtube med länkar på Instagram och Twitter. Filmen blev viral och Bodil blev en känd miljöaktivist.

Romanen handlar alltså om faran för att jordens ekosystem och klimat blir så förstört att mänskligheten kanske till och med går under. En mycket viktig och allvarlig fråga som berör oss alla. Den börjar med att Bodil drömmer sin hemska dröm och sedan är det drömmar, drömmar. Romanen drar sig lite åt sciencefictionhållet då det visar sig att Bodil drömmer detaljerat om olika framtider och eftersom det kan finnas flera universum kan hon kanske genom drömmarna ta sig över till ett annat. Det vill en grupp forskare utnyttja i arbetet mot klimathotet.

Tanken om vad drömmar innebär och om olika universum och kvantteori, som jag inte begriper, är fantasieggande. En värld som lockar, som jag tror många skulle vilja veta mer om. Det finns också så mycket känslor runt vårt drömliv. Bodils drömmar är mycket konkreta. Det är som om hon var där, just då, när hon till exempel drömmer om ett flyktingläger i hettan. Samtidigt känns det många gånger som jamen det där vet jag ju redan att det kommer att bli så om dagens utveckling fortsätter. Själva experimentet och forskningen känns också lite off. Jag kan inte riktigt tro på det. Även om en roman kan handla om vad som helst och absolut inte behöver vara realistisk behöver jag ändå tro på det som händer i berättelsens värld och det känns som om något fattas här. Men samtidigt målar författaren upp starka drömbilder och han tar också upp våra svagheter och egenheter. Jag uppskattar mycket Niklas Rådströms förmåga att kunna skriva så och jag tycker mycket om hans språk. Drömmarna vi tillsammans drömmer är absolut läsvärd och jag lägger inte ifrån mig boken och känner mig likgiltig. Den får igång både känslor och tankeverksamhet.

Drömmarna vi tillsammans drömmer av Niklas Rådström, Bonniers 2024.

Tomas Flod är adoptivbarn och söker sina rötter. År 1977, när han är tjugofem år gammal börjar han undersöka vilka hans biologiska föräldrar var. Det visar sig att de körde genom isen på en sjö i Dalarna och förolyckades år 1962. Hans gravida mor drogs upp och forslades till läkare, men hon kunde inte räddas. Men läkaren opererade ut barnet som överlevde. Hans fars kropp hittades aldrig.

Det är en spännande inledning, men vartefter Tomas Flod letar vidare faller mycket av spänningen bort i den snåriga historien. Det är många personer inblandade som är lite svåra att hålla reda på. Romanen är lika dunkel som en roman av Modiano kan vara, men den är längre och mer pretentiös samtidigt som jag stundvis känner att författaren måste ha haft en glimt i ögat när han skrev. Jag har aldrig tidigare sett en ansamling av så ovanliga namn i en berättelse. Personerna kring tidskriften Kamelia, gruppen Fem unga hetsporrar, består av Keit-Åke Hagberg, Kain Been, Guy Lindor, Teddy Kabbing och Tomas far Aron Jensen. Tomas arbetar hos herr Köhnesahr som startar en plantskola. Exempel på andra namn som kommer upp är Åke Fajersson och Mimmi Thiwång.

Den här berättelsen känns både lite skämtsam, eller ironisk, och mycket allvarlig. Kanske vill författaren skämta lite med genren ”att söka sina rötter”. Romanen skiljer sig markant från den första boken från Farsta, Myten om den förstfödde, som var en uppväxtberättelse där man känner av och med huvudpersonen. Men han heter Bruno. Det är alltså en annan person. Eller är det verkligen det? Men Tomas Flod som person tar inte stor plats i Den harmynte trumpetaren fast det är han som berättar och som undersöker faderns och moderns bakgrund, sin rötter. Jag funderar på romanens budskap. Vad säger den mig? Att det inte är så lätt att veta vad som verkligen hände förr? Att man aldrig kan vara säker på varifrån man kommer? Att det som hände för många år sedan försvinner i ett töcken? Att ambitioner och drömmar ofta går om intet på grund av mänskliga brister och andra omständigheter? Hur det nu är skiljer sig den här boken markant från Tony Samuelssons förra. Kanske är det så han arbetar? Det får visa sig framöver. Hittills har jag bara läst hans tre första romaner och så Kungen av Nostratien.

Den harmynte trumpetaren av Tony Samuelsson, Prisma 1991.

Böckerna som jag hittills har läst av Tony Samuelsson är:
Seymor (1989)
Myten om den förstfödde (1990)
Kungen av Nostratien (2024)

Män och kvinnor av Lena Andersson handlar om kärleksförhållanden och svårigheten att få till ett bra sådant. Ester Nilsson finns även i denna bok, men här är hon inte helt i centrum som i de andra två böckerna där hon är huvudperson. Väninnorna Lotta och Josefin tar stor plats i den här romanen. Här finns män som man kan lita på och män som ljuger eller håller undan, men kvinnorna har också fel och brister och egenheter och dessa spelar roll både i deras förhållande till män och i deras förhållande till varandra.

Ett tema i berättelsen är om det är möjligt att två mycket olika personligheter som dessutom har olika samhällssyn kan hålla ihop. Som vanligt skriver Lena Andersson underhållande kring detta problem, och så tar hon också med lite av sin egen kritik mot hur samhällsdebatten förs och mot tillståndet i universitetsvärlden. Det är bra att den rösten finns, att hon kritiserar det som man lätt uppfattar som självklart, men som naturligtvis inte är det. Förhållningssättet till texten liknar det som jag tidigare har upplevt i Lena Anderssons böcker. Hennes röst verkar utifrån, men ändå känns den här romanen inte lika satirisk som en del andra. Den känns som en komedi med sorgligheter. Jag undrar om den skulle fungera som film? Berättelsen är rolig och sorglig och tänkvärd och lättläst. Lena Anderssons sätt att skriva och förmåga att med ganska få ord nagla fast en iakttagelse eller åsikt är beundransvärd, men när nu Män och kvinnor är en roman om kärlek och vårt förhållande till varandra kunde den gärna ha haft lite mer djup.

Män och kvinnor av Lena Andersson, Polaris 2025.

Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas har inspirerat många författare till att skriva variationer på temat. Som vi vet mördar Doktor Glas pastor Gregorius, dels för att han tycker synd om pastorns fru Helga – kanske är han rent av förälskad i henne – dels för att han avskyr pastorn. Doktor Glas lider också av depression och vill göra något stort.

I Malin Lindroths bok En annan doktor Glas är det Hjalmar Söderbergs hustru Märta som är offret. Hon var sjuklig och led av ledgångsreumatism. Dessutom hade hon psykiska besvär. Hon kunde inte ta hand om barnen utan det fick en anställd kvinna göra. Troligen led inte Märta Söderberg av sinnessjukdom, men hon blev så småningom diagnosticerad som mentalsjuk och tvångsintogs på mentalsjukhus. Hon blev också omyndigförklarad.

Märta Söderberg var inte den enda kvinnan som låstes in på mentalsjukhus utan riktig orsak. Det fanns andra hustrur och även döttrar som inte ville leva enligt normen som blev diagnosticerade som mentalsjuka. Här har vi alltså ett annat sätt att bli av med en besvärlig människa. Särskilt om hon är av kvinnligt kön.

Det är detta som Malin Lindroth har skrivit en roman om, och som i andra böcker hon har skrivit är hon drastisk och sorgligt rolig. En annan doktor Glas är en effektiv, tät och spännande historia med allvarlig botten där en kvinna nästlar sig in i det Söderbergska hushållet och iakttar Hjalmar Söderberg, hans kotteri, hans hushållerska, hans tre barn och Söderbergs nya kärlek. Kvinnan som nästlar sig in och som är romanens berättare är själv en lite ovanlig människa som inte lever helt enligt normen och som mycket väl skulle kunna låsas in och omyndigförklaras. Det är bra skrivet.

En annan doktor Glas av Malin Lindroth, Norstedts 2025.

Jag har läst ett par andra böcker inspirerade av Doktor Glas:
Helga av Bengt Ohlsson (2024)
Gregorius av Bengt Ohlsson (2004)

Men det finns fler:
Mordets praktik av Kerstin Ekman (2009)
Fru Gregorius av Åsa Nilsonne (2024)
Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014)

Det skulle inte förvåna mig om det finns fler. Tipsa mig gärna.

Tony Samuelssons andra roman handlar om Bruno som på 1960-talet flyttar till Farsta med sin mor och far och sina två yngre syskon. Men Bruno är inte det äldsta barnet. Det äldsta levande barnet i familjen är han, men före honom föddes en bror alldeles för tidigt och han dog. Detta minne ligger i bakgrunden under Brunos uppväxt. Han känner som att han inte hör till, som om den förstfödde borde ha varit där istället och han plågar ibland sin mor med det minnet, som inte är hans eget, men ändå hans.

Bruno är en inåtvänd pojke som har svårt att få kamrater. Han är inte en av de populära och inte någon av de dominerande. Han har svårt att finna sig tillrätta. Samtidigt som han med tiden, när han blir äldre, kommer till att förakta sin skrytande far, vill han ändå så gärna duga. Tony Samuelsson skriver om Brunos liv bland kamrater och plågoandar där han växer upp i den nybyggda förorten bland mammor som är hemma och sköter familjen och en pappa som arbetar mycket, och som verkar ha en del ljusskygga affärer. Fadern vill vara mer framgångsrik än vad han är och han vill gärna att Bruno ska vara annorlunda, inte den spinkiga tysta pojke som han är.

Den här romanen har mycket att ge. Den handlar om livet i förorten och om människor som bor där. A-lagare, arbetare och tjänstemän, fäder som super till ibland, pojkar som far omkring i omgivningarna och ofta gör det förbjudna, ett delvis hårt liv ute på gårdar och i skogsområden. Så som det kanske kan ha varit. Tony Samuelsson flyttade själv med sin familj till Farsta år 1966 då han var fem år gammal.

Om jag ska jämföra den här romanen med Tony Samuelssons första, Seymor, griper Myten om den förstfödde mer tag i mig när jag läser. Seymor kändes mer distanserad. Myten om den förstfödde är kraftfullt och enklare skriven och jag blir lite överraskad alldeles på slutet. Ojdå, tänker jag. Var det så det var?

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson, Prisma 1990.
Romanen är första delen i Tony Samuelssons Farstatriolgi. De andra två delarna är Den harmynte trumpetaren och Gäst hos borgerligheten och jag vill gärna läsa också dem.

Eva är trettioåtta år, ensamstående och läkare. Nu dör hennes mamma och det är alldeles för tidigt. Modern bor i en stor lägenhet och där bor också hennes gamla väninna Iris och just nu Thomas, som inte heller är släkt, men som Evas föräldrar tog hand om när han växte upp. Bland de sörjande finns också Evas syster Louise och moderns gamle vän Henry som bor på äldreboende.

Det är Eva som berättar i den här romanen och hon känner nu att det ligger på henne att axla ansvaret för familjen. Men det är hon inte redo för. Hon känner sig som ett löv, som någonting som inte har riktigt fast mark under fötterna. Hur ska hon nu kunna överta allt det här, hon som inte har fått något riktigt avslut med sin mamma?

Vägen härifrån är en relationsroman, precis som Ellen Mattsons första, Nattvandring. Men medan den sistnämnda är mera lugnt konstaterande, skriven med stora hål om en syskonskara och där berättelsen löper över lång tid skildrar Vägen härifrån några månader. Personerna är mer utåtagerande, krisen är mer öppen. Det händer mycket under romanens gång och vi får följa Evas utveckling under tiden.

Vägen härifrån är en livfull roman om Eva och de andra personerna som många gånger är träffsäkert skildrade. Man känner igen sig i viss mån. Det blir på sätt och vis allmänmänskligt även om inte alla genomgår en sådan kris som Eva när den sista föräldern dör. Livssituationen är heller inte allmän. Eva kommer från en familj med en del resurser. De måste inte rusa iväg med försäljningen av mammans lägenhet. Hon själv kan ta ledigt hela sommaren och längre än så utan att bli ruinerad. Men jag tror att den här romanen kan betyda något för många läsare. Jag känner igen – och känner inte igen människorna och deras relationer. Romanen ger en del att fundera över.

Vägen härifrån av Ellen Mattson, Bonniers 1995.