Klednoden börjar med att poeten Heintz Konradson segar sig uppför trappan i Börshuset i Gamla stan. Det är den tjugonde december och Svenska akademiens högtidssammankomst och Heintz Konradson ska motta ett litterärt pris. Han är en äldre man och mycket korpulent och klädd i en något för liten frack eftersom det inte fanns någon större där fracken hyrdes. Långsamt tar han sig uppför alla trappstegen. Det är nätt och jämt att han klarar det.

Heintz Konradson har varit pacifist i hela sitt liv – ända tills ganska nyligen då han svängde om och skrev ett verk som omtalas som ”den svenska beredskapsdikten”. Jagberättaren i romanen förstår inte hur det kan komma sig. Han vill ta reda på mer om poeten för att försöka förstå hur han har kunnat ändra sig så kapitalt. Jaget är kanske Klas Östergren, eller kanske inte, men han reser till Stockholm för att undersöka saken och precis som i vissa av Östergrens tidigare romaner finns Henry Morgan och envoyén med. Ja, alltså bara som omtalade, men envoyéns arv av anteckningar spelar roll i berättelsen. Och i den här romanen finns samma vaga hot och mäktiga krafter som verkar i hemlighet. Den har en viss känsla av spionroman.

Det som jaget i romanen i själva verket har svårt att förstå är Sveriges omsvängning från alliansfrihet till att söka medlemskap i Nato. Krig är det värsta och mest destruktiva som finns och att Sverige nu rustar kan inte leda till något gott, anser han. Klas Östergren skriver mycket om fredsrörelsen och dess historia under nittonhundratalet. En stor del av Heinz Konradssons släkt bestod av pacifister. Ett parti i romanen som handlar om en chartrad båt från USA före första världskriget, där pacifister reste till Europa för att verka för fred är målande och intressant. Som vi vet lyckades de inte hindra kriget. Personligen håller jag inte med författaren när han verkar mena att pacifister är fredsvänner medan de som är för Nato är krigsivrare. Men jag kan inte vara säker på hur han menar. Det här är mycket svåra och komplicerade frågor och i romanen finns en liten passage där en officer säger att han inte är för Nato för att han vill ha krig utan för att det kan rädda vårt land från krig. Så tolkar jag det, och jag tänker att dessa psykopatledare som har en så formidabel förmåga att tillskansa sig makt (och rikedom) och som tar makten mer och mer, steg för steg, på ett sådant sätt att befolkningen först inser vilken potta de sitter i när det är försent – de ledarna håller inga avtal och de bryr sig inte om domstolsbeslut om det inte kommer från en domstol som de kontrollerar, och de känner inte medlidande med människor som lider.

Men som sagt. Det här är mycket komplicerade frågor och det är inte alltid så lätt att ta ställning. Hur man än vänder och vrider sig finns det komplikationer och naturligtvis finns det olika krafter som har lett till dagens situation. Krigsindustrin tjänar ju pengar på eländet till exempel. Klenoden är en mörk roman och vi lever i en svår tid. Även om jag inte helt håller med författaren tycker jag att Klenoden är en bra roman som uttrycker den vanmakt vi vanliga människor kan känna just nu. Fast vi är de flesta. Vi vill ju bara leva i fred och ro och att vi ska kunna bemästra alla andra problem vi har.

Klenoden av Klas Östergren, Polaris 2025.

Oj, oj, oj, här var det hårda bud, groteskt och smutsigt och våldsamt. Väldigt förvånad blir jag inte. Jag har ju läst Köttets tid av Lina Wolff. Men i den romanen var hon i Spanien och nu befinner hon sig i en skånsk by bland vanligt folk, så att säga. Eller white thrash? Eller som i Jägarna på sätt och vis. Fast ändå inte. Det handlar om vanligt folk, möjligen något uppskruvat och förstorat. Men kanske ändå inte. Ofta är faktiskt verkligheten värre än dikten.

Bli nu inte helt förskräckta. Boken är skriven så att timida jag ändå inte sätter allt i halsen och börjar hosta som besatt. Romanen glider faktiskt ner i mig ganska smidigt. Lina Wolffs klara koncisa språk och den svarta humor som kan skönjas åstadkommer det. Först och främst Lina Wolffs språk, tror jag. Mycket känns också som träffat på kornet.

Romanen handlar om systrarna Peggy och Jolly och deras fosterföräldrar. De två flickorna är inte döpta så. Egentligen heter de Ulrika och Eleonora, men de namnen tycker inte fosterföräldrarna om så de kallar flickorna Peggy och Jolly istället. Bara det säger en del om dessa fosterföräldrar. Fosterföräldrarna har en gård där de föder upp svin, fast det är fostermor som gör det mesta samtidigt som hon också arbetar utanför hemmet och drar in pengar till familjen medan fosterfar sitter och dricker hembränt. Ja, de har även en bilskrot och en del skrotbilar på tomten, men jag vet inte hur mycket arbete fosterfar lägger ner där egentligen. Som tur är har flickorna upptäckt att fosterfar älskar historier, så genom att berätta för honom kan de få honom att sitta stilla och lyssna och på så sätt kan de undvika många av hans våldsamheter. Allt detta händer i den trakt där Victoria Benediktsson levde och hon går igen i skogen i närheten som ett jättelikt spöke. Åtminstone tror byborna det. Man kan också säga att hon går igen i hela boken. Den har ett starkt feministiskt budskap.

Jag tycker att Liken vi begravde är en bra bok. Den är både tänkvärd och spännande och även lättläst. Och den är skriven med Lina Wolffs formidabla språk och den känns provokativ och lite hisnande på ett bra sätt. Läs den gärna.

Liken vi begravde av Lina Wolff, Bonniers 2025.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en grupp vänner och vad som händer när konstnären i gruppen presenterar en tavla där de avbildas på ett sätt som gör att mycket avslöjas som alla inte vet om, eller som de flesta vet, men inte pratar om. Huvudperson är Miriam. Hon lever tillsammans med en man sedan länge. Dottern är vuxen och har flyttat hemifrån. Miriam är konservator och arbetar ensam. Konsekvensen av chocken när tavlan avtäcks gör att hon drar sig undan och flyttar in i sin ateljé.

Avtäckningen av tavlan får alltså stora konsekvenser, men Ellen Mattson har skrivit en mycket lugn och tillbakalutad roman. Miriam är introvert, mycket introvert, och att följa henne under månaderna efter avtäckningen känns som att komma in i en bubbla. Det är ett sorgearbete, men en tid av sorg på Miriams villkor. Som läsare vet jag att mänskliga relationer inte är så lätta, ibland mycket svåra och även dramatiska. Men här skjuts de delvis bort och det känns så mänskligt, det känns som om det skulle ha kunnat gå till så här i verkligheten – fast kanske en verklighet i en drömvärld?

Här finns inte mycket av omvärlden med och det gör att det känns så skönt att läsa den här romanen, att tränga in i Miriams värld. Ja, staden vill göra om utrymmena i hantverksbyn där Miriam har sin ateljé och det leder till att alla hantverkarna så småningom måste flytta. Romanen innehåller egentligen stora förändringar i Miriams liv, både personligt och arbetsmässigt, men hon hanterar det på sitt eget vis. Människorna i vängruppen verkar heller inte brottas med ekonomiska problem och allt som händer runt om i världen existerar inte i den här berättelsen, fast läsaren naturligtvis vet. Jag får lite av samma känsla som när jag läser Solvej Balles Om uträkning av omfång. Miriam lever vid sidan om. Ändå är Konsten att försvinna så annorlunda. Den är så mänsklig. Den handlar om människors relationer och den leder till många tankar när man läser. Författaren skriver så vackert och jag uppskattar att så mycket handlar om Miriams arbete och jag tycker mycket om långsamheten. Men när jag skriver långsamhet menar jag inte att det känns långsamt att läsa romanen. Det driver framåt, det är mycket intressant – och vackert.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson, Bonniers 2025.

Som ung tonåring drömde Bodil en natt att allt det som klimatforskarna hade varnat för var verklighet. När hon vaknade var hon alldeles förtvivlad. Senare på dagen satte hon sig framför datorn med en sax i handen och spelade in en film. Hon klippte av sitt långa hår på ena sidan av huvudet. Hon gjorde det förtvivlat men också pedagogiskt och klippte bort olika längd beroende på vad hon ville poängtera. Och sen avslutade hon med att det långa håret som var kvar på andra sidan huvudet symboliserade hennes hopp om att det skulle gå att undvika en miljökatastrof. Sedan la hon ut filmen på Youtube med länkar på Instagram och Twitter. Filmen blev viral och Bodil blev en känd miljöaktivist.

Romanen handlar alltså om faran för att jordens ekosystem och klimat blir så förstört att mänskligheten kanske till och med går under. En mycket viktig och allvarlig fråga som berör oss alla. Den börjar med att Bodil drömmer sin hemska dröm och sedan är det drömmar, drömmar. Romanen drar sig lite åt sciencefictionhållet då det visar sig att Bodil drömmer detaljerat om olika framtider och eftersom det kan finnas flera universum kan hon kanske genom drömmarna ta sig över till ett annat. Det vill en grupp forskare utnyttja i arbetet mot klimathotet.

Tanken om vad drömmar innebär och om olika universum och kvantteori, som jag inte begriper, är fantasieggande. En värld som lockar, som jag tror många skulle vilja veta mer om. Det finns också så mycket känslor runt vårt drömliv. Bodils drömmar är mycket konkreta. Det är som om hon var där, just då, när hon till exempel drömmer om ett flyktingläger i hettan. Samtidigt känns det många gånger som jamen det där vet jag ju redan att det kommer att bli så om dagens utveckling fortsätter. Själva experimentet och forskningen känns också lite off. Jag kan inte riktigt tro på det. Även om en roman kan handla om vad som helst och absolut inte behöver vara realistisk behöver jag ändå tro på det som händer i berättelsens värld och det känns som om något fattas här. Men samtidigt målar författaren upp starka drömbilder och han tar också upp våra svagheter och egenheter. Jag uppskattar mycket Niklas Rådströms förmåga att kunna skriva så och jag tycker mycket om hans språk. Drömmarna vi tillsammans drömmer är absolut läsvärd och jag lägger inte ifrån mig boken och känner mig likgiltig. Den får igång både känslor och tankeverksamhet.

Drömmarna vi tillsammans drömmer av Niklas Rådström, Bonniers 2024.

Tomas Flod är adoptivbarn och söker sina rötter. År 1977, när han är tjugofem år gammal börjar han undersöka vilka hans biologiska föräldrar var. Det visar sig att de körde genom isen på en sjö i Dalarna och förolyckades år 1962. Hans gravida mor drogs upp och forslades till läkare, men hon kunde inte räddas. Men läkaren opererade ut barnet som överlevde. Hans fars kropp hittades aldrig.

Det är en spännande inledning, men vartefter Tomas Flod letar vidare faller mycket av spänningen bort i den snåriga historien. Det är många personer inblandade som är lite svåra att hålla reda på. Romanen är lika dunkel som en roman av Modiano kan vara, men den är längre och mer pretentiös samtidigt som jag stundvis känner att författaren måste ha haft en glimt i ögat när han skrev. Jag har aldrig tidigare sett en ansamling av så ovanliga namn i en berättelse. Personerna kring tidskriften Kamelia, gruppen Fem unga hetsporrar, består av Keit-Åke Hagberg, Kain Been, Guy Lindor, Teddy Kabbing och Tomas far Aron Jensen. Tomas arbetar hos herr Köhnesahr som startar en plantskola. Exempel på andra namn som kommer upp är Åke Fajersson och Mimmi Thiwång.

Den här berättelsen känns både lite skämtsam, eller ironisk, och mycket allvarlig. Kanske vill författaren skämta lite med genren ”att söka sina rötter”. Romanen skiljer sig markant från den första boken från Farsta, Myten om den förstfödde, som var en uppväxtberättelse där man känner av och med huvudpersonen. Men han heter Bruno. Det är alltså en annan person. Eller är det verkligen det? Men Tomas Flod som person tar inte stor plats i Den harmynte trumpetaren fast det är han som berättar och som undersöker faderns och moderns bakgrund, sin rötter. Jag funderar på romanens budskap. Vad säger den mig? Att det inte är så lätt att veta vad som verkligen hände förr? Att man aldrig kan vara säker på varifrån man kommer? Att det som hände för många år sedan försvinner i ett töcken? Att ambitioner och drömmar ofta går om intet på grund av mänskliga brister och andra omständigheter? Hur det nu är skiljer sig den här boken markant från Tony Samuelssons förra. Kanske är det så han arbetar? Det får visa sig framöver. Hittills har jag bara läst hans tre första romaner och så Kungen av Nostratien.

Den harmynte trumpetaren av Tony Samuelsson, Prisma 1991.

Böckerna som jag hittills har läst av Tony Samuelsson är:
Seymor (1989)
Myten om den förstfödde (1990)
Kungen av Nostratien (2024)

Män och kvinnor av Lena Andersson handlar om kärleksförhållanden och svårigheten att få till ett bra sådant. Ester Nilsson finns även i denna bok, men här är hon inte helt i centrum som i de andra två böckerna där hon är huvudperson. Väninnorna Lotta och Josefin tar stor plats i den här romanen. Här finns män som man kan lita på och män som ljuger eller håller undan, men kvinnorna har också fel och brister och egenheter och dessa spelar roll både i deras förhållande till män och i deras förhållande till varandra.

Ett tema i berättelsen är om det är möjligt att två mycket olika personligheter som dessutom har olika samhällssyn kan hålla ihop. Som vanligt skriver Lena Andersson underhållande kring detta problem, och så tar hon också med lite av sin egen kritik mot hur samhällsdebatten förs och mot tillståndet i universitetsvärlden. Det är bra att den rösten finns, att hon kritiserar det som man lätt uppfattar som självklart, men som naturligtvis inte är det. Förhållningssättet till texten liknar det som jag tidigare har upplevt i Lena Anderssons böcker. Hennes röst verkar utifrån, men ändå känns den här romanen inte lika satirisk som en del andra. Den känns som en komedi med sorgligheter. Jag undrar om den skulle fungera som film? Berättelsen är rolig och sorglig och tänkvärd och lättläst. Lena Anderssons sätt att skriva och förmåga att med ganska få ord nagla fast en iakttagelse eller åsikt är beundransvärd, men när nu Män och kvinnor är en roman om kärlek och vårt förhållande till varandra kunde den gärna ha haft lite mer djup.

Män och kvinnor av Lena Andersson, Polaris 2025.