Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk

Den hrä boken handlar om Charlotta von Zweigbergk och hennes pappa. Han hette Jurgen von Zweigbergk men hon kallar sin pappa för Dippen. Hennes pappa var charmig. Han var en riktig kvinnojägare. Men han var ingen sällskapsmänniska.

Charlotta von Zweigbergks föräldrar skilde sig när hon var liten och därför träffade hon inte sin pappa ofta. Han bodde i Malmö och hon bodde med sina systrar och sin mor i Stockholm. Zweigbergk berättar att när hennes pappa skulle komma var hon och hennes systrar överlyckliga. Dippen var bra med barn. Han tyckte om att leka med dem. Men där fanns en stor osäkerhet. Hennes pappa hade psykiska problem och drack för mycket. Han kunde ändra sig plötsligt och inte vilja träffa henne. Det hände att han var berusad när han var tillsammans med barnen. Zweigbergk berättar om några hemska sommarveckor i en finsk sommarstuga där hon som sextonåring fick ta ansvar för allting och då ett av hennes syskon hade hög feber.

Hennes pappa tog stor plats vid familjesammankomster, rolig och charmig, men ofta på bekostnad av andra famlijemedlemmar. Han kom med elaka skämt och alla skrattade utom den som elakheten var riktad mot.

Charlotta von Zweigbergk kände aldrig att hon hade stöd av sin pappa. Han var den viktigaste, det var hans ego som det handlade om, och i grund och botten brydde han sig inte om sina barn. Och hela tiden försökte hon få kärlek från honom. På äldre dar blev Dippen dement. Både han och Charlotta von Zweigbergk bodde på Gotland och under de sista åren i hans liv tog hon stort ansvar och hjälpte honom mycket. En stor del av boken handlar om de här åren, hur hennes pappa blev alltmer förvirrad och behövde mer och mer hjälp. Då hade dottern ett övertag och hon menar att hon kom till försoning under den här tiden.

Dippen och jag handlar om en svår far-dotter-relation som har lämnat dottern med ett stort sår och som har påverkat henne som vuxen. Ändå är boken positiv och mycket rolig. Charlotta von Zweigbergk målar upp åtskilliga tragikomiska scener och hon fångar skickligt hur svårt hennes pappa har att förstå omvärlden och att förklara vad han menar under sina sista år. Boken är gripande, tankeväckande och också spännande, mot slutet minst lika spännande som spänningslitteratur kan vara.

Charlotta von Zweigbergk påpekar i början av boken att det är hennes bild av pappan hon beskriver. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som jag rekommenderar.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk, Ordfront 2017.

De fördrivna av Negar Naseh

Miriam och Filip har köpt ett hus på Sicilien och flyttat dit. Filip är konstnär och Miriam forskar inom medicin verkar det som. Hur hon kan göra det från ett hus på den sicilianska landsbygden förstår jag inte riktigt.

Men i början av boken är hon mammaledig. De har en liten dotter, Olivia.

Förhållandet mellan makarna är inte gott. Det skaver. Miriam dricker för mycket och sover dåligt. Hon går upp flera gånger varje natt och kollar så att barnet sover lugnt.

Så kommer  vännerna Ashkan och Erika på besök och de för in bokens andra tema i berättelsen: båtflyktingar på Medelhavet. Ashkan är engagerad i ett projekt rörande båtflyktingarna och han tycker att Filip och Miriam är världsfrånvända och priviligierade.

Författaren berättar fint om livet i det sicilianska huset. Jag känner stämningen när jag läser. Det spända läget mellan makarna, att de inte når varandra. Det är hett och allt hetare blir det för berättelsen börjar på våren. Det finns en spänning under ytan och jag väntar på en urladdning.

Efter hand växer flyktingtemat. I växthusen, där de fina grönsakerna som Miriam köper odlas, arbetar underbetalda och förslavade afrikaner. I Catania finns ett område där prostituerade står och väntar på att torskarna ska komma i sina bilar.

Jag vet inte vad som är viktigast för författaren – äktenskapsproblemen eller båtflyktingsdöden och utnyttjandet av papperslösa.

Kanske handlar boken om att vi inte kommer undan, att det inte finns någon idyll, att vi borde ta ställning?

De fördrivna av Negar Naseh, Natur & Kultur 2016.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Samuel är en ung kille som har läst statskunskap och som arbetar på Invandrarverket. Vandad har ett förflutet som muskulös medhjälpare vid indrivning av skulder. Laide är tolk. Hon har lämnat ett äktenskap i Paris och är nu tillbaka i Sverige. Pantern är en barndomsvän till Samuel. Hon är konstnär och flyttar till Berlin. Sedan har vi jaget i berättelsen. Han är författare och vill skriva om vad som hände med Samuel.

Vad har hänt med Samuel och varför? Det är det som författaren vill nysta fram. Han kontaktar alla möjliga människor som har känt eller träffat Samuel och en rörande, delvis rolig, allvarlig, tillspetsad men trovärdig berättelse växer fram. Det skulle ha kunnat hända.

Romanen är uppbyggd av fragment. Jaget i berättelsen intervjuar många olika människor och vem som pratar växlar mellan fragmenten. Ibland var det lite svårt att hålla reda på vem som pratade men jag tyckte att den vaghet och den undran jag kände då faktiskt var en del av berättelsen. Läsaren får pussla ihop fragmenten precis som intervjuaren måste göra om det ska bli en bok.

Allt jag inte minns handlar om kärlek och svartsjuka och är också ett triangeldrama. Men den innehåller mycket mer. Personerna i boken lever i skilda värdar och de olika perspektiv de har på världen kommer fint fram. Boken handlar om Sverige idag, om flyktingpolitik, svarta jobb, om att finna sin plats i samhället, om aningslöshet och mycket mer.

Samuel är mycket ung fast han har studerat några år och nu arbetar, så som man kan vara ung idag. Han samlar erfarenheter till sin erfarenhetsbank, som han säger, och har skrivit upp en lång lista på saker han vill göra. Vi förstår redan från början att det går mot katastrof.

Boken är mycket skickligt skriven. Jonas Hassen Khemiri har fångat en del av Sverige idag på kornet. Det är stora hål mellan intervjufragmenten. Vi får inte veta allt. De olika människorna har vitt skilda åsikter om varför allt hände. Allt jag inte minns är en bra bok som jag rekommenderar.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Bonnier Pocket 2016.

Finna sig av Agnes Lidbeck

Anna och Jens får två barn, en pojke och en flicka. Anna sköter den mesta markservicen hemma. Barnen växer upp. Anna skaffar sig en älskare och till slut blir det skilsmässa. Efter skilsmässan flyttar Anna in i sin älskares hus och sköter honom eftersom han är döende i cancer.

Det här låter ju känslosamt, men detta är ingen känslosam bok. Den är skriven som en fallstudie. Det är typexemplet Anna vi får ta del av.

Exemplet Anna visar på kvinnans roll och möjligheter i ett patriarkalt samhälle. Länge retar jag mig på hur boken är skriven. Vem är Anna, frågar jag mig. Och hennes vage make Jens, vem är han? De är typexempel på medelklass. Anna är kulturintresserad, kanske för att det ska man vara? Hur det är med den saken vet man inte som läsare. Anna föreställer sig ständigt hur hon tar sig ut, hur andra människor uppfattar henne när hon sitter si eller så. Ser de att här kommer en kvinna som har en älskare? Till exempel. Det finns inget liv. Bara yta.

Fast livet och känslorna finns ju under texten. Jag som läsare lägger till dem eller frustreras över att de inte finns i boken. Ibland känner jag igen mig. Men mestadels känner jag mig ändå främmande.

Så kommer sista delen när Anna och Jens har skilt sig och det visar sig att hennes älskare Ivan, ett typexempel på den egofixerade kulturmannen, har obotlig cancer. Det har han inte berättat tidigare. Anna tar den uppoffrande rollen och sköter om honom. Det är den delen som räddar boken för mig. Där blir exemplet Anna så hårt åtdraget att det känns, fast hon är ett exempel. Kanske beror det på att jag själv har varit med om att en närstående har avlidit i cancer och har blivit skött hemma?

Hur det går för exemplet Anna i den patriarkala världen efter begravningen vet vi inte.

Detta är Agnes Lidbecks debutbok och det är i varje fall en intressant debut.

Finna sig av Agnes Lidbeck, Norstedts 2017.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Det är flickan som berättar i boken. Efter att fadern dog slutade hon prata. Hon bor med sin äldre bror och sin mamma i en lägenhet. Mamman är skådespelerska.

Att pappan har dött känns som en befrielse för flickan. Han var mentalsjuk och drack för mycket. Föräldrarna hade skilt sig, men pappan kunde inte släppa familjen. Flickan hade önskat att han skulle dö så där finns dåligt samvete också. Och en känsla av makt. Är det hon och gud som har orsakat pappans bortgång? Ibland sitter pappan på flickans säng när hon kommer in i sitt rum.

Mamman försöker få till en normal tillvaro. Hon lagar mat och bakar och låter flickan vara. Det kommer att bli bra så småningom, menar hon.

Brodern spikar igen dörren till sitt rum. Där stannar han och kissar i flaskor för att slippa gå ut därifrån. Honom är flickan rädd för. Han lever sitt eget liv med musikattiraljer och dator i sitt rum.

Välkommen till Amerika är en mörk och sorglig bok. Men det finns kärlek mellan famlijemedlemmarna, också mellan bror och syster. Bilder från tidigare familjesamvaro flimrar förbi. Hur pappan la nät i sjön om somrarna. Hur flickan brukade följa med sin mamma till teatern när hon var yngre.

Det är svårt att beskriva den här boken. Språket är vackert, många bilder är starka. Berättelsen handlar om ett tillstånd av förlamning och ensamhet och mörker efter pappans död. Men det finns ändå en utveckling i boken. Så småningom kommer brodern ut ur sitt rum. Han har träffat en flicka och när hon ska komma på besök tömmer han alla kissflaskor och städar sitt rum. Tiden går. Mamman träffar en man, en regissör som har anställning på teatern. Han sover över och han är bra på att laga mat.

Flickan har inte börjat prata när boken är slut. Men hon har skrivit ett meddelande på en papperslapp till sin mamma. Då blev mamman väldigt glad.

För mig handlar boken om en familj där mamman och barnen ståndaktigt har försökt uppehålla normalitet och en slags lycka. Låtsat både inför sig själva och andra att de var en ljus familj fast pappan orsakade kaos och elände och förnedring. Nu är han död och ett vacuum har uppstått. Det är fint och vackert skrivet, och väldigt oroande. En bok som är värd att läsas.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, Modernista 2016.

Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renhjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen.

Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Nuckan av Malin Lindroth

Nuckan är en självbiografisk bok där Malin Lindroth berättar om sin ofrivilliga ensamhet. Hon har haft ett fyraårigt förhållande med en man i sin ungdom men efter det har hon levt ensam. Hon är nu drygt femtio år och ser tillbaka på sitt liv och funderar över varför det har blivit så här.

Boken är mycket personlig. Hon berättar om sina svårigheter i tonåren, om vänskapsförhållanden med män där hon har velat ha ett kärleksförållande men inte mannen. Kanske har de haft sex, men hon har velat mer med det än mannen.

Malin Lindroth tar upp begreppet nucka och vänder och vrider på det. Nuckan är längst nere i botten av det patriarkala samhället, en överbliven individ. Malin Lindroths nucka är ingen lycklig singel som vill leva utan man därför att det passar henne bäst. Nej hon lider av sin ensamhet och av att inte ha ett riktigt nära förhållande med en annan människa. Och samtidigt vill hon höja nuckans värde.

Nucka är ett nedsättande begrepp om en kvinna, ett skällsord. Henne vill en man inte ta i med tång. Hon är säkert grälsjuk och frigid och kan inte ge en man någon glädje. En ensamlevande man ses inte på samma sätt.

I historien finns många betydelsefulla nuckor. Lindroth tar Fredrika Bremer som exempel. Men alla dessa nuckor kanske inte är ofrivilligt utan partner? Fredrika Bremer fick en annan frihet än en gift kvinna. På hennes tid var en kvinna under sin fars förmyndarskap eller en manlig släktings. Gifte hon sig var mannen förmyndare. Men en ogift kvinna kunde ansöka om att bli myndig. Det gjorde Fredrika Bremer och fick därför själv bestämma över sitt eget liv och sin egendom.

Nuckan är en liten bok i omfång men den innehåller mycket att fundera på. Jag har inte tänkt på tidigare att nucka är ett begrepp ur patriarkalt perspektiv. En som faller utanför normen.

Den här boken kan jag rekommendera. Malin Lindroth skriver med ett vackert enkelt språk och boken ger känslor och tankar.

Nuckan av Malin Lindroth, Norstedts 2018.

Prästungen av Göran Tunström

Prästungen är en självbiografisk roman som handlar om Göran Tunströms uppväxt och ungdom. Han föddes 1937 och hans far var präst i Sunne.

Göran har en mycket fin gemenskap med sin pappa som är en öppen person och som tycker om att diskutera och prata om saker och som tar Göran på allvar.

Men när Göran är tolv år dör hans pappa hastigt och den förlusten präglar honom starkt i ungdomen. Vem ska han kunna prata med? Hans mor bär den tunga sorgen och ska se till att Göran och syskonen får en bra start i livet men ersätta fadern kan hon inte. Hans farbröder? Nej en sådan kontakt har han inte med dem. Just detta, att hitta någon att prata med på allvar är ett starkt tema i boken.

Prästungen innehåller underbara scener från barndomen, vackra och dråpliga. Göran Tunström har skrivit en berättelse med en blandning av humor och livsglädje och sorg. Där finns dråpliga scener, skarpa beskrivningar av olika människor, där finns barnets upptäckarglädje, tonåringens blyghet och vilja att hävda sig, vilsenhet och depression, en depression som delvis yttrar sig i ilska och avståndstagande från famliljen.

Han börjar skriva tidigt och det blir inte av att studera till något på allvar efter gymnasiet. Hans mamma är bekymrad. När han har tagit studenten i Uppsala reser han till Grekland. Han vill ut i den stora världen, bort från det lilla inskränkta Sunne och bort från famlijen. I Grekland lever han fattigt och delvis under stora umbäranden. Så småningom kommer han tillbaka till Sunne och där slutar boken. Ska Göran få hjälp och kunna må bättre?

Vi vet förstås att han blev en av våra betydande författare på 1900-talet

.Prästungen av Göran Tunström. Bonnier pocket 1985

1793 av Niklas Natt och Dag

1793 är en deckare i historisk miljö, närmare bestämt Stockholm år 1793. Där frodas dryckenskapen och de fattiga är många. Krigsåren har tömt statskassan och folket far illa. Lurendrejeri och korruption är vanligt och de ärliga är få. Samtidigt fruktar de styrande att revolution ska utbryta precis som den har gjort i Frankrike.

En av de ärliga är Cecil Winge. Han har arbetat åt Stockholms poliskammare förr. Nu har ett kraftigt stympat lik hittats i Fatburen på Södermalm, i den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Cecil Winge är sjuk i lungsot men han utreder brottet tillsammans med den storvuxne slagskämpen Mikael Cardell.

Det här är en bra deckare. Den är välskriven och mycket spännande. Miljöerna och det som händer är så bra skrivet att jag stundvis tror att det har hänt på riktigt. När jag har läst boken förstår jag mer av hur det var på slutet av 1700-talet, hur det kändes att vara en naiv yngling från landet som råkar ut för lurendrejare, hur det kändes för en ung flicka som dömdes till att sitta på spinnhuset, denna fruktansvärda institution. Boken blir nästan som en stridsskrift som för de fattigas talan.

Men det är alltså en deckare och det är spännande både att följa utredningen och att lära känna personerna i boken. Jag måste dock varna den som har svårt för groteskt våld. Det är beskrivet så att jag orkar läsa, men det ligger rätt nära min gräns. Dessutom känner jag mig inte tillfreds med den psykologiska beskrivningen av brottslingen. Han måste vara psykopat, annars låter han inte sådana bestialiska saker ske med någon som har förrått honom. Han kan väl inte känna riktig kärlek? Och kan han verkligen fatta det beslut som han gör i slutet av boken? Om han är psykopat.

Men kanske är det så att livet var så hårt år 1793 att man kan vara som han utan att vara psykopat? Många kom hem efter fruktansvärda upplevelser i kriget. Med kriget kom också fläcktyfus som skördade massor med människoliv och liken fick staplas i högar i väntan på begravning. Det var en tillvaro med offentliga avrättningar, piskning av underlydande, tjuveri, prostitution i stor omfattning som ofta var av nödtvång för fattiga kvinnor och för vilket de kunde hamna på spinnhuset där de fick slavarbeta dagen lång och så dålig mat att de flesta inte kom ut därifrån med livet i behåll. I ett sådant samhälle kan kanske även människor som har förmåga att bry sig om någon annan än bara sig själv göra det som brottslingen gjorde?

1793 av Niklas Natt och Dag, Månpocket 2018.

Boken kom ursprungligen ut på Forum år 2017.

Regnspiran av Sara Lidman

Ibland hittar jag böcker som är gamla och slitna på bokbytardisken, som den här av Sara Lidman, en av våra största författare på 1900-talet. Regnspiran är hennes tredje roman.

Handlingen är förlagd till en by i Västerbotten och huvudpersonen är Linda. Romanen börjar i slutet av 1800-talet och fortsätter ett par decennier in i 1900-talet.

Linda är dotter till Egron och Hanna Ståhl som har ett litet jordbruk. De var lite till åren komna när de äntligen fick ett barn, ett ovanligt barn. Linda är egensinnig och ser till att få som hon vill. Dessutom är hon synsk.

Byn och byborna är fint beskrivna med ett rikt poetiskt språk. Det är en underbar rytm i Sara Lidmans berättande. Regnspiran är en tragisk historia men där finns värme och en hel del humor. Något som jag tycker är bra är att mycket av kvinnornas arbete i byn beskrivs.

Sara Lidman använder vissa dialektord och uttryck, något som hon fortsatte med i sitt författarskap. Den här boken är lite yvigare skriven än hennes senare böcker i Jernbaneserien. De har ett något stramare språk vill jag minnas. Men jag känner igen Sara Lidman och språket är vackert och poetiskt och boken är mycket spännande att läsa. Sara Lidman var en stor berättare.

Jag uppfattar Linda som att hon inte kan bry sig om andra människor utan ser allting utifrån sig själv och sina behov. Hon vet vad som anses rätt och riktigt i byn men när hon inte följer den gängse moralen och det får ödesdigra konsekvenser för andra människor verkar det som om hon inte får dåligt samvete och egentligen tycker synd om människan hon har skadat utan far illa av att folket i byn ringaktar henne. Hon är en intressant romangestalt och jag är glad att jag tog hem den här boken. En upplevelse att läsa.

Regnspiran av Sara Lidman, Bonniers 1960.