Nästa som rör mig av Bodil Malmsten

Johanna, en ung svensk kvinna, lever ensam i Paris. Hon bor på hotell och vandrar runt i staden på dagarna. Hon livnär sig genom att stjäla från kvinnor i de fina kvarteren. Bakom sig har hon en barndom med missbrukande föräldrar som vände sig bort från henne, och ett misslyckat kärleksförhållande.

Boken är skriven i jagform och jag blir aldrig helt säker på vad som är sant eller inte i Johannas berättelse. Eller hennes snurrande tankar kanske jag borde säga. Bodil Malmsten använder sig mycket av upprepningar. Samma mening eller nästan samma återkommer på olika ställen i boken. Johanna återkommer också till samma platser. Jag får känslan av tankar som mal runt, runt när man har problem och inte mår bra. Johanna är rädd för människor, talar ofta om död och bär med sig en kniv. Den enda platsen i Paris där hon känner sig trygg är i parken till Rodinmuseet. Den är full av statyer och statyer är förstenade. De utgör inget hot.

Romanen handlar om svek och utsatthet. Om självförsvar. Jag blir inte klok på om Johanna är farlig eller inte. När jag läser boken hoppas jag att hon inte är det. Jag vill att hon ska hitta ut ur sin tillvaro och må bättre. Trots att jag får en känsla av malande destruktiva tankar finns det ett driv i texten. Hon återkommer till samma händelser gång på gång, men mer och mer avslöjas. Det är också det där med pojken, som hon kallar honom. Det är en ung man som brukar sitta utanför parken till museet. Hon tänker mycket på honom och jag vill så gärna att Johanna och han ska lära känna varandra.

Romanen Nästa som rör mig är inte full av ord. Texten är sparsmakad och vacker, nästan som poesi. Den lämnar stort utrymme till läsarens fantasi och tankar. Och upprepningarna finns överallt, också i språket:

En dag gick jag in på ett konstgalleri, det var en utställning där om Venedig, jag gick in, varför gjorde jag det?

Varför inte, jag gick in. Vem skulle ha kunnat hindra mig, det var öppet för allmänheten.

Jag gick in på det där galleriet för att det regnade, för att jag behövde gå på toaletten, för att man visade bilder från Venedig där. Gamla bilder, fotografier, avbilder var det, inte konst. Jag gick in för att se de där bilderna och jag såg.

Nästa som rör mig kom ut 1996 på Bonniers.

Pestens år av Magnus Västerbro

En fin vinterdag. Jag tog på dubbkängorna och kände mig fri när jag inte behövde gå som en ytterst försiktig pingvin. Men fåglar är fina så jag gick och hälsade på änderna. Då kom jag att tänka på boken Pestens år som jag just har läst. Det verkar kanske vara en konstig association, men jag tänkte på att pestbakterien tydligen inte trivs så bra när det är kallt.

Pestens år handlar om den sista pestepidemin i Sverige. Den är ingen roman, vilket jag är glad för. Jag vet inte om jag vågar läsa Camus Pesten. Denna fruktansvärda sjukdom gestaltad i skönlitterär form skulle kanske bli mer än jag klarar. Men boken Pestens år kan jag rekommendera till den som är intresserad av historia. Författaren till boken, Magnus Västerbro, skriver med ett brett perspektiv och läsaren får veta mycket om 1710-talets samhälle; hierarkin i samhället, kyrkans roll och historien före pestens utbrott.

Sverige var utarmat. Krigen hade pågått länge och massor av män hade dött på slagfälten. Det hade varit missväxt så det var ont om mat. Stockholm var redan fullt av tiggare. Och så kom pesten ovanpå det.

Magnus Västerbro beskriver hur de styrande tvekade och väntade allt för länge med att vidta åtgärder mot pesten. Något som vi känner igen också idag fast vi naturligtvis har andra problem. Han beskriver också skräcken för pesten och oviljan hos människor att inse att den fruktansvärda sjukdomen fanns ibland dem.

I boken får vi lära känna några olika människor som befann sig i Stockholm just då. Detta sagt med en viss reservation. Magnus Västerbro kan inte berätta mer än han har hittat i arkiven. Men vi får en glimt av Sophia Brenner som var poet, Anna Maria Thelott som var konstnär och Herman Grim som var pestläkare för att nämna några.

Boken kom ut 2016 på Historiska Media.