Johanna, en ung svensk kvinna, lever ensam i Paris. Hon bor på hotell och vandrar runt i staden på dagarna. Hon livnär sig genom att stjäla från kvinnor i de fina kvarteren. Bakom sig har hon en barndom med missbrukande föräldrar som vände sig bort från henne, och ett misslyckat kärleksförhållande.
Boken är skriven i jagform och jag blir aldrig helt säker på vad som är sant eller inte i Johannas berättelse. Eller hennes snurrande tankar kanske jag borde säga. Bodil Malmsten använder sig mycket av upprepningar. Samma mening eller nästan samma återkommer på olika ställen i boken. Johanna återkommer också till samma platser. Jag får känslan av tankar som mal runt, runt när man har problem och inte mår bra. Johanna är rädd för människor, talar ofta om död och bär med sig en kniv. Den enda platsen i Paris där hon känner sig trygg är i parken till Rodinmuseet. Den är full av statyer och statyer är förstenade. De utgör inget hot.
Romanen handlar om svek och utsatthet. Om självförsvar. Jag blir inte klok på om Johanna är farlig eller inte. När jag läser boken hoppas jag att hon inte är det. Jag vill att hon ska hitta ut ur sin tillvaro och må bättre. Trots att jag får en känsla av malande destruktiva tankar finns det ett driv i texten. Hon återkommer till samma händelser gång på gång, men mer och mer avslöjas. Det är också det där med pojken, som hon kallar honom. Det är en ung man som brukar sitta utanför parken till museet. Hon tänker mycket på honom och jag vill så gärna att Johanna och han ska lära känna varandra.
Romanen Nästa som rör mig är inte full av ord. Texten är sparsmakad och vacker, nästan som poesi. Den lämnar stort utrymme till läsarens fantasi och tankar. Och upprepningarna finns överallt, också i språket:
En dag gick jag in på ett konstgalleri, det var en utställning där om Venedig, jag gick in, varför gjorde jag det?
Varför inte, jag gick in. Vem skulle ha kunnat hindra mig, det var öppet för allmänheten.
Jag gick in på det där galleriet för att det regnade, för att jag behövde gå på toaletten, för att man visade bilder från Venedig där. Gamla bilder, fotografier, avbilder var det, inte konst. Jag gick in för att se de där bilderna och jag såg.
Nästa som rör mig kom ut 1996 på Bonniers.
Mösstanten 