Pizzeria Roma av Elin Persson

Pizzeria Roma handlar om Magnus, en svetsare i sextioårsåldern. Han har arbetat hela sitt liv och aldrig varit sjukskriven. Men arbetet har slitit på hans kropp och nu har han en sådan värk att han inte kan stå ut, och hans kropp kan inte längre fungera så som den måste för att klara jobbet. Så han går till doktorn och där får han veta att han har en svår arbetsskada och att det behövs operation.

Det är förutsättningen för den här berättelsen, men där finns så mycket mer. Magnus har varit stolt över sitt arbete, noggrann och pålitlig, och nu kan han inte arbeta. Han är en man som fixar saker och som håller ordning och reda och som är van vid att vara igång. Men vad ska han nu göra av sina dagar? Han bor i glesbygd i ett hus en bit från byn. Han tycker om att vara i naturen och fiska och så har han sina vänner som brukar ses på Pizzeria Roma i byn.

Det verkar kanske som om den här romanen är en grå och tråkig arbetarskildring, men det är den inte alls. Den är intressant och rörande, den innehåller mycket mänsklighet och den är spännande att läsa. Jag vill hela tiden vidare. Porträttet av Magnus är mångfacetterat. Samtidigt som han är en pålitlig man är han det inte när det gäller att berätta om sina svårigheter. Han har svårt att tala klarspråk om sin skada och han har svårt med kommunikationen med sin dotter, men man förstår så väl varför. Det känns inte påklistrat. Han framstår som en människa som finns i verkligheten. Hans liv känns också realistiskt och samvaron med kompisarna känns inte som påhitt. Visserligen har jag aldrig varit på Pizzeria Roma och jag har aldrig träffat de här människorna och naturligtvis kan jag inte veta säkert om författaren har träffat rätt i skildringen av dem, men det känns så när jag läser. I romanen finns också en fin skildring av vänskapen mellan Magnus och vännen Kenneth. De har varit vänner sedan de var barn.

Pizzeria Roma av Elin Persson, Wahlström & Widstrand 2025.

Oskuldens minut av Sara Lidman

Oskuldens minut är den sjunde och sista boken i Sara Lidmans Jernbanesvit. Det var länge sedan jag läste de övriga så när jag skriver att den här sista inte verkar byggd riktigt på samma vis som de övriga så kan jag ha fel. Jag minns de tidigare som mer sammanhängande historier. Oskuldens minut är en löst sammansatt roman. Den består av berättelser om olika personer i byn Ecksträsk på 1920-talet. Vissa återkommer flera gånger.

Jag har försökt läsa den här boken en gång tidigare, men gav upp mitt i. Orsaken till att jag inte läste den till slut förra gången var att personerna dök upp i boken som om jag redan visste vilka de var och deras inbördes förhållanden. Jag mindes så lite av de tidigare sex romanerna. Nu bestämde jag mig för att strunta i det. Jag googlade lite för att förbereda mig, men i stort sett kom personerna till mig som förra gången. Det visade sig att jag mycket väl kunde läsa boken ändå och få mycket ut av den. När jag accepterade förutsättningarna fick jag en samling historier om de här människorna, om mer eller mindre svåra familjeförhållanden, om skuldsättning, om kärlek och död.

Språket är fantastiskt. Starkt och närvarande. Vissa av historierna är mycket drabbande. Personerna framstår som människor med egenheter och brister. Jag är glad att jag ändå la in den här romanen som en av årets hyllvärmare. Sara Lidman var en kraftfull berättare. Hon är kritisk till att bönderna fick så dåligt betalt för sin skogsmark och att de som köpte berikade sig storligen på deras bekostnad. Men inget är enkelt och rätlinjigt och programmatiskt i den här romanen. Berättelserna känns som en del av den verklighet som har varit.

Oskuldens minut av Sara Lidman, Bonniers 1999.

Det verkligt viktiga av Maria Hamberg

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats är en självbiografisk bok som består av 26 korta stycken som innehåller tankar, minnen och reflektioner om livet och samhället. Kroppen är en utgångspunkt, Maria Hambergs egen kropp som har drabbats av sjukdom och årens gång. Platsen är också viktig och rötterna bakåt i tiden. Maria Hamberg kommer från Norrgällsta, en by i Ångermanland, en trakt där hon har rötter bakåt i tiden med lantbruk och bagarstuga och tunnbrödsbak. En hel del av det gamla finns med, glimtar och minnen av hennes mormor och farmor.

Men Maria Hamberg stannar inte vid det. Lika viktig är tidens gång och alla förändringar som har skett med åren. Jordbruk blev olönsamt och lades ner. Hennes mor använde aldrig bagarstugan. Hon bakade tunnbröd i köket och fadern rev det oanvända uthuset. Som med alla minnes- och reflektionsböcker är det fragment vi får ta del av, fragment som kanske inte ens är sanna. Vad minns man? Vad har man fått berättat? Och vad har man gjort om i sitt minne? Vi läsare är hänvisade till det författaren minns och det författaren vill berätta. Men mig ger det som finns i den här boken en rik bild och en stark känsla för platsen och människorna, särskilt för kvinnorna.

Det verkligt viktiga är en lugn bok, vardaglig och eftertänksam, med fint språk. Jag tycker mycket om Maria Hambergs sätt att skriva. Orden hon väljer. Språkmelodin. Det betyder inte att texten är idyllisk. Det finns mycket som stör, och detta är inte menat som något negativt. Tvärtom. Författarens svåra sjukdom, faderns häftiga humörsvängningar och minnena från åren som industriarbetare i sydligare delar av landet, som är något helt annat än tillvaron på landsbygden i Ångermanland, ger djup och gör att jag uppfattar det författaren skildrar som verkligt liv. Jorden, kornet, grönsakerna, marken, platsen, gråa dagar och dålig ork. Fast Maria Hamberg skildrar många svårigheter är Det verkligt viktiga en bok som jag lätt läser igenom och som ger många bilder och tankar och en känsla av människans styrka.

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats av Maria Hamberg, Ordfront 2025.

Tidigare har jag skrivit om Maria Hambergs roman Allt under himmelens fäste.

Den smala lyckan av Hans Gunnarsson

Den smala lyckan är en novellfläta. Det innebär att det bästa är att läsa alla novellerna på en gång, ungefär som om man läste en roman. Den smala lyckan skulle till och med kunna kallas roman. Novellerna hör ihop. De handlar om ett gäng brevbärare och det som händer dem. Resor, kärlekar, vardagslivet på fritiden, sammankomster i en bokcirkel, nedskärningar på jobbet och annat. Efterhand får läsaren veta mer och mer samtidigt som brevbärarna kommer till att förstå varandra bättre.

Men inte förstår man andra människor helt och fullt. Hur kan man riktigt förstå vad som gör att en annan människa tar livet av sig? Vi läsare får glimtar ur dessa brevbärares liv. Det är inte mycket egentligen. Resten får vi fundera över. Det är det som är så bra med den här flätan. Den ger små fragment ur det vanliga livet som vanliga människor lever. Fast en så kallad vanlig människa är kanske inte så vanlig. Vad menar vi med vanlig?

Men jag uppskattar att den här boken handlar om brevbärare och inte om berömda arkitekter, kulturpersonligheter eller utslagna. Det är faktiskt inte jättevanligt att skönlitteratur handlar om vanligt folk. För mig känns det som om Hans Gunnarsson berättar något om vår tillvaro här i Sverige. Något som finns i verkligheten. Fast texten innehåller upprörande händelser är tonen sval. Resultatet blir en underhållande novellfläta med mycket allvar.

Den smala lyckan – en novellfläta av Hans Gunnarsson, Bonniers 2025.

Döden tar semester av Carina Burman

Florence Granat är deckarrecensent. En dag i april 1956 kollapsar hon på tidningsredaktionen och doktorn säger att hon måste vila och gärna åka söderut. Så hon bokar in sig på en gruppresa med buss till Rom. Florence Granat lider alltså inte av utmattningssyndrom. Då hade hon aldrig kunnat ge sig iväg på denna gruppresa. Hon lider av vitaminbrist och har arbetat alltför hårt helt enkelt.

Ja Florence Granat åker alltså iväg och under resan sker ett mord. Döden tar semester är en pusseldeckare där Florence Granat är berättaren och också den som löser mysteriet. Som det ska vara i en pusseldeckare är bussen fullpackad med misstänkta. Den ena anknytningen till mordoffret efter den andra kommer fram. Deckaren är berättad med en viss torr humor. Florence Granat får mig att tänka på Barbro Alving, men den senare kan man väl säga skriver i en annan lite högre liga. Berättelsen är ganska underhållande och mycket från 1950-talet finns med. Det är titlar som måste läggas bort om man ska bli du med varandra, det är nylonstrumpor som stoppas om det går hål på dem. En kvinna som Florence är inte riktigt klädd när hon går ut om hon inte har hatt. Och cigaretter och piprökning är en naturlig del i resenärernas tillvaro. Språket känns också ganska femtiotalsaktigt.

Döden tar semester är alltså underhållande och lite spännande är den också och är skriven med stor kunskap och känsla för hur människor uttryckte sig på 1950-talet, men jag har lite svårt för tonen i den, även om den stämmer ganska bra med hur jag föreställer mig berättaren. Författaren är kunnig, men berättar lite för mycket om alla sevärdheter på vägen och i Rom. Det blir lite tungfotat mitt i lättheten. Dessutom stör jag mig på en del saker. Florence Granat skriver åt en vänstertidning, recenserar deckare och skriver kulturartiklar. Det kan väl inte ge alltför stora inkomster? Hur har hon råd med bussresan och att köpa nya kläder och gå ut och äta utan minsta tanke på kostnad? Det är säkert billigare i Italien, men i alla fall. Jag kan inte tänka mig att en journalist i hennes situation hade det alltför fett. Och vad är det för ett stort konditori i Värnamo som har fyra servitriser? Fanns det kanske sådana i landsorten på 1950-talet? Och jag tycker också att Florence Granat halkar lite väl lätt över ruskigheterna som hon råkar ut för. Dessutom tycker jag att lösningen på mysteriet inte är det minsta trovärdig, och nu menar jag inte i den riktiga verkligheten. Jag tycker att lösningen inte är trovärdig i bokens verklighet. Det finns andra deckare med snarlik lösning där jag tycker att det håller. Mer kan jag inte säga för då avslöjar jag för mycket.

Men jag bör antagligen inte haka upp mig på sådana saker. Jag bör nog föreställa mig att det är Florence Granat som har skrivit den här deckaren och att hon vill berätta historien på det här sättet. Och den är som sagt ganska underhållande.

Döden tar semester av Carina Burman, Bonniers 2025.

Nu läser jag Jila Mossaed

Eftersom jag har Asien som prioriterat läsområde i år tänkte jag att det kunde vara dags att läsa något av Jila Mossaed. Den här diktsamlingen är visserligen skriven på svenska men så vitt jag kan se finns inget av hennes persiska verk översatt till svenska. Jila Mossaed är född och uppväxt i Iran. 1986, vid 38 års ålder, flydde hon till Sverige med sin son och dotter. Hon har givit ut två romaner och fem diktsamlingar på persiska och en rad diktsamlingar på svenska. Sedan 2018 är hon ledamot av Svenska Akademien.

Varje natt kysser jag markens fötter av Jila Mossaed, Bokförlaget Lejd 2009.

Under Jila Mossaeds diktsamling ligger Detta är mitt namn – en antologi av Adonis, Alhambra 2006. Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg. Förord av Alain Jouffroy. Efterskrift av Sigrid Kahle. Och jag kan försäkra att jag inte ångrar läsningen av den. Rekommenderas.

Seymor av Tony Samuelsson

Tiden är åren efter andra världskriget. Den svenske långdistanslöparen Henry Lorentz har gjort succé. Han har vunnit tävling efter tävling och varit i USA och deltagit i många uppvisningstävlingar. Romanen börjar med att han har rest tillbaka till Europa och befinner sig i Le Havre där han väntar på att få komma med ett flygplan från Paris till Sverige. Det är strax efter andra världskrigets slut och flighter från Frankrike till Sverige som kan ta honom med sker inte varje dag.

Vad är temat i den här romanen? Korruptionen i idrotten och hyckleriet omkring amatörkravet, skulle jag säga. Henry Lorenz kommer från enkla förhållanden och så befinner han sig i en värld av rika människor och människor som vill berika sig på hans bekostnad. Han är en stor idol. En situation som inte är så lätt att hantera. Mycket betydelsefull i berättelsen är också sportjournalisten Seymor Danielsson som blir en slags rådgivare och PR-man för löparen. Seymor Danielsson är en mycket cynisk man. Det visar sig också att det antagligen finns mer i hans intresse för löparen än det sportsliga.

Romanen är lite svår. Den är inte kronologiskt skriven och Henry Lorenz blir inte gestaltad så att man känner djupt för honom. Berättelsen hålls på ett annat plan, ovanför känslorna. Romanen är upplagd så att det är Henry Lorenz okände son som berättar, eller kanske skriver, om sin far. Det han har tagit reda på. Men denne son märks nästan inte. Vi får inte alls lära känna honom. Det kunde lika gärna vara författaren som berättar. Det är det och hoppen i tiden som gör att det kan vara svårt att ta fasta på något att hänga upp berättelsen på för läsaren. Jag kände mig lite frustrerad när jag läste.

Men trots det tycker jag att Seymor är en intressant roman, som får mig att tänka och i den finns en del starka scener och bilder. Intressant för mig är också den stora skillnaden mellan Seymor och Kungen av Nostratien som kom förra året. Den romanen är skriven med ett enklare och rakare språk som känns självklart och rätt. Det är bara de två av Tony Samuelssons romaner som jag hittills har läst och det ligger många år och många böcker däremellan. Det ska bli intressant att läsa mer av Tony Samuelsson.

Seymor av Tony Samuelsson, Prisma 1989.
Romanen är Tony Samuelssons debutbok.

Hitom himlen av Stina Aronson

Emma Niskanpää har ett litet jordbruk tillsammans med sin man i Tornedalen och deras gård ligger avsides. Det tar lång tid innan de får barn men till slut föds sonen John och Emma värnar om honom och tycker att han är det bästa som finns. Men sonen är udda och umgås inte på lika fot med andra barn och som tonåring inte med andra tonåringar. Men han är bra på att arbeta, om än inte i hårt kroppsarbete.

All Emmas värld är sonen och religionen. Och så hårt arbete. Det är en hård och strävsam tillvaro med snöstormar som skulle få de flesta att falla ihop, lång väg till byn på skidor eller till fots, och krämpor som blir värre och värre med åren. Emma for illa av förlossningen men är alltför blyg att söka läkarvård för detta. Religionen är sträng. Gardiner är djävulens byxor och krukväxter kan man inte ha. Men författaren skildrar också hur tron och bönen ger Emma styrka.

Livet lunkar långsamt på. Författaren skriver mycket detaljerat om det som händer, berättar långsamt och tar om en del, liksom för att hjälpa läsaren att hänga med, men också för att Emmas liv består av en mängd upprepningar år efter år. Det känns helt rätt som hon har skrivit. Den här berättelsen ska berättas just så. Ändå finns hela tiden en förhöjning. Berättelsen är inte vardagsgrå. Där finns något annat och jag har sett ordet expressionism nämnas. Det finns en viss förvridning och det bubblar mycket under ytan.

Ändå tycker vi nutidens människor antagligen att det är ett mycket inskränkt liv som Emma lever, och det är det ju om vi jämför med hur vi har det. Tillvaron för oss människor i Sverige har ändrats så mycket sedan förkrigstiden. Hitom himlen ger en känsla för och en inblick i ett kvinnoliv som är främmande för oss. Bara det att man måste vänta innanför dörren, och ofta vänta länge innan man blir ombedd att komma fram och sätta sig, om man besöker någon. Och husmodern kan inte säga något meddetsamma. Då är hon alltför nyfiken. Nej husmodern och den besökande tiger och så småningom får den besökande lämna sin plats vid dörren och sitta vid bordet och bli bjuden på kaffe.

När familjen äter står ofta husmodern vid spisen och äter där och servar resten av familjen. Kvinnan har sina sysslor – ladugården, hönsen och huset och barnen och kläderna och baket och maten – och det vill mycket till innan hennes man rycker in och hjälper henne om hon är opasslig. Han har sina sysslor på åkern och i skogen, plöjer och sår och drar hem jaktbyten och fisk till gården. Men det finns andra kvinnor i romanen som inte beter sig som Emma och författaren går in i Emmas huvud och också i andra kvinnors och skildrar deras tankar och hur de manipulerar sina män. Misstänksamhet och fiendskap finns också bland kvinnorna och när någon inte sköter sig som hen ska, då talas det mycket om detta.

Hitom himlen ger en läsupplevelse som jag inte gärna vill vara utan. Romanen skildrar ett kvinnoöde på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Jag är glad över att jag la in den här boken i läslistan när jag läste Husmoderns död av Sara Danius.

Hitom himlen av Stina Aronson (1892-1956), Modernista 2003.
Romanen publicerades första gången 1946.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

Tranorna flyger söderut handlar om Bo som är en gammal man. Hans hustru är på ett demensboende. Själv bor han kvar i huset på landet i Jämtland, där han och hans fru har bott många år och uppfostrat sin son. Bo har hemtjänst flera gånger om dagen och sonen försöker prata med honom om att hitta ett annat hem för jämthunden Sixten som fortfarande bor med Bo.

Allt berättas inifrån Bo utom korta anteckningar av hemtjänstpersonalen. Minnen från hans liv varvas med det som händer i nutiden. Eller blandas skulle jag väl säga. Verkligheten och händelser från förr och drömbilder går i varandra och det är nog så det blir för den som blir riktigt gammal. Berättelsen är lågmäld och vardaglig, men innehåller ändå en hel del dramatik. Den handlar om ett ganska vanligt liv men som blir speciellt genom hur författaren låter oss bli mer och mer bekanta med Bo och hans bakgrund.

Hans barndom, hans förhållande till sonen och hustrun och hunden Sixten är fint, och som jag upplever det, helt realistiskt berättat. Det känns som om det skulle kunna vara precis så här i verkligheten, och jag känner med barnet och ynglingen Bo som hade en elak och våldsam far. Det går genom generationerna en oförmåga att tala med varandra. Men Bo är ingen elak man även om han kan bli lite elak i sin desperation när hans liv krymper och krymper och han behöver mer och mer hjälp. Det kommer många tankar om vad som väntar om man får leva länge.

Tranorna flyger söderut är på många sätt en hård berättelse, men den är inte hårt berättad. Det finns så mycket mänsklighet och människokärlek i romanen. Och kärlek till djur. Och där strömmar också en poetisk ton. Boken är mycket bra. Slutet kanske inte håller lika bra som resten, men det är en bisak. Läs gärna den här romanen.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén, Forum 2024.

Body double av Hanna Johansson

Body double är en mystisk bok på liknande sätt som New Yorktrilogin av Paul Auster är mystisk. Vad är detta? I Body Double finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop.

Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt. Kvinnorna liksom svävar i ett dunkelt rum. Man skulle kunna tänka sig att det från början fanns en mer konventionell romanhistoria som författaren sedan har plockat bort det mesta ifrån och lämnat ett mystiskt skelett. Kvinnorna har så få handfasta förankringspunkter i verkligheten. Det som mest har med verkligheten att göra i romanen är utdragen ur transkriberingarna av kvinnornas berättelser. De känns som om de skulle kunna vara verkliga.

Men man ska naturligtvis inte ta den här romanen som om den vore realistisk. Är den en lek med identiteter och en lek med läsaren som, i alla fall när det gäller mig; blir förd bakom ljuset tills hen inser hur allt hänger ihop? Men det gör inte att jag som läsare känner mig nöjd när jag har kommit dit i romanen, nej snarare undrande, och jag ställer mig frågan vad meningen är, om det är någon? Romanen har stämning- en dunkel sådan – och den driver framåt på så sätt att jag vill veta vad detta ska utmynna i. Den leder också till många funderingar och finns kvar hos mig efteråt. Det är något med det här som jag skulle vilja komma åt. Men det gör jag nog aldrig.

Hoppas att det jag har skrivit här inte gör att någon tror att jag tycker att boken är onödig. Jag vill bara beskriva min förvirring. Och böcker som sätter myror i ens huvud kan också vara bra att läsa någon gång.

Body double av Hanna Johansson, Norstedts 2025.