Body double är en mystisk bok på liknande sätt som New Yorktrilogin av Paul Auster är mystisk. Vad är detta? I Body Double finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop.

Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt. Kvinnorna liksom svävar i ett dunkelt rum. Man skulle kunna tänka sig att det från början fanns en mer konventionell romanhistoria som författaren sedan har plockat bort det mesta ifrån och lämnat ett mystiskt skelett. Kvinnorna har så få handfasta förankringspunkter i verkligheten. Det som mest har med verkligheten att göra i romanen är utdragen ur transkriberingarna av kvinnornas berättelser. De känns som om de skulle kunna vara verkliga.

Men man ska naturligtvis inte ta den här romanen som om den vore realistisk. Är den en lek med identiteter och en lek med läsaren som, i alla fall när det gäller mig; blir förd bakom ljuset tills hen inser hur allt hänger ihop? Men det gör inte att jag som läsare känner mig nöjd när jag har kommit dit i romanen, nej snarare undrande, och jag ställer mig frågan vad meningen är, om det är någon? Romanen har stämning- en dunkel sådan – och den driver framåt på så sätt att jag vill veta vad detta ska utmynna i. Den leder också till många funderingar och finns kvar hos mig efteråt. Det är något med det här som jag skulle vilja komma åt. Men det gör jag nog aldrig.

Hoppas att det jag har skrivit här inte gör att någon tror att jag tycker att boken är onödig. Jag vill bara beskriva min förvirring. Och böcker som sätter myror i ens huvud kan också vara bra att läsa någon gång.

Body double av Hanna Johansson, Norstedts 2025.

En invandrad pappa från Nordafrika och hans son, det handlar den här romanen om. Sonen har en svensk mamma och han är född i Sverige. Han är ganska nybliven författare, precis som författaren själv. Dessutom finns en vän till pappan. Honom får vi lära känna dels genom hans mejl till sonen, dels genom författarens berättelse. Meningen är att den ganska nyblivne författaren ska skriva en bok om sin pappa.

Låter det krångligt? Det är det inte eftersom det är klart angivet vem som berättar. Däremot kan språket upplevas lite krångligt. Pappans vän, som också kommer från Nordafrika, kan svenska, men inte så bra. Hans mejl är fulla av egendomliga översättningar till svenska från arabiska och också från engelska. Det är ganska roligt även om jag reagerade lite negativt först. Jonas Hassen Khemiris första bok, Ett öga rött, är skriven på Rinkebysvenska. Den kan vara lite besvärlig att läsa, men språket passar så bra i den boken. Här kände jag först – nej inte igen. Måste författaren vara så putslustig och leka med språket hela tiden? Fast jag log brett när vännen skrev om hundrasen gyllene hämtare.

Men efter hand insåg jag att det jag läste inte alls var putslustigt. Det finns mycket humor där men berättelsen är inte lustig, den är djupt allvarlig. Som i flera av Jonas Hassen Khemiris böcker finns en frånvarande och ganska egoistisk far och en son som tampas med detta. Fadern är egensinnig och handlar ofta spontant utan att tänka igenom vad konsekvenserna kan bli. Han är invandrad till Sverige och råkar ut för många svårigheter på grund av det. Hans situation gestaltas med kärlek och sorg av författaren. Det finns mycket sorg i den här romanen, men samtidigt finns ett ljust stråk, en livsglädje. Där finns också många iakttagelser av svenskarnas egendomliga beteende som i avsnittet där pappan går runt och fotograferar i Stockholm och ser kostymklädda män på Östermalm en vårdag plötsligt ställa sig vid en vägg och vända sitt ansikte mot solen och bara stå där helt stilla. En bild av hur olika kulturer möts. I romanen finns också rasism, både subtil och nästan dold och en framväxande öppen och våldsam rasism under de år som pappan befinner sig i Sverige.

Montecore, en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri, Norstedts 2006.

En bil har exploderat i Stockholm och polisen är på jakt efter förövaren. Jag antar att alla tänkte på terrordåd, vilket inte alls säkert skulle vara fallet idag med alla dessa sprängladdningar som detonerar genom de kriminellas krig. Men antingen det är en terrorist eller en medlem i ett kriminellt gäng som är skyldig till explosionen ligger tanken nära till hands hos många att det måste vara en invandrare eller en person med rötter i arabvärlden eller liknande. Och det är det den här berättelsen handlar om – hur det kan kännas när man inte har ett typiskt nordiskt utseende och staden är full av poliser som jagar en gärningsman.

Det klokaste är att hålla sig inne, men Amar måste vara ute på stan eftersom han ska reklamera ett borrhuvud som hans släktingar har använt. Under berättelsens gång får vi lära känna Amar lite närmare genom hans tankevärld, och han är en lite labil personlighet liksom andra personer i Khemiris böcker. Som i andra romaner – om detta nu är en roman – jag har läst av Jonas Hassen Khemiri så skriver han om allvarliga problem med en liten glimt i ögat. Men fast det ligger en humoristisk ton i bakgrunden upplever man underlägsenhetskänslan starkt när man läser. Där finns också trycket från släkten. Amar måste helt enkelt ut.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2012.
Texten är också dramatiserad och har spelats på scenen.

Anna har varit utbränd och är på väg tillbaka. Hon får jobb som lärarvikarie och när en kollega blir sjuk hoppar hon in och tar den sista träffen i en studiecirkel som kollegan leder. En av deltagarna är Thomas som har separerat från sin fru och som har två barn i förskoleåldern. Anna känner genast stor samhörighet och trygghet tillsammans med Thomas och på hennes initiativ blir de ett par.

Det här leder naturligtvis till svårigheter. Det är inte lätt att komma in som styvförälder, och när separationen är ganska ny och Anna håller på att bygga upp sitt liv igen är det ännu svårare. Författaren har stor psykologisk känsla. Relationerna känns mycket trovärdiga. Thomas med sitt undanglidande sätt och svårigheter att ta beslut och att tala klarspråk och Annas liv som mycket snart blir helt fokuserat på Thomas och barnen bådar inte gott. Det går lite väl fort och Anna kommer in som extraförälder tidigt i förhållandet. Alltför tidigt skulle jag säga. Hon vill så mycket och hon är väldigt ambitiös.

Det är mycket vardagsliv i den här romanen och det uppskattar jag. Det är detaljrikt och skrivet med känsla och, känns det som, med kärlek till det lilla livet. Samtidigt finns där dramatik och författaren bygger skickligt upp berättelsen till de dramatiska delarna. Att läsa Vikarien är att känna igen sig med ett leende eller rynkad panna och att samtidigt ha en olustig känsla av att det kommer att hända något hemskt. Romanen är mycket omfångsrik, 927 sidor, men den blir aldrig långtråkig och jag upplever inte transportsträckor eller utfyllnad. Det känns som om det som finns i boken ska finnas där.

Vikarien ger mycket att tänka på om mänskliga relationer. Om vad vi gör med våra barn, om varför vi vill ha barn, om kärleksrelationer och äktenskap. Anna och Thomas är mångfacetterade och det känns som om de finns. Men det är Anna som berättar alltihop och det får vi ha i åtanke. Jag kan tänka mig att boken kan passa bra till diskussionerna i en bokcirkel. Nackdelen är att berättelsen är så lång. Det kan vara svårt att läsa en sådan här tegelsten fast den är bra och lättläst.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Pappaklausulen handlar om föräldrar, eller man kan också säga om en familj. Där finns två vuxna barn, en son och en dotter. Där finns en pappa och en mamma som är skilda sedan länge och där finns en invandrarbakgrund. Stor vikt läggs vid papporna. Den äldre pappan har alltid tänkt mest på sig själv och nu på äldre dar tycker han att det är äldste sonens uppgift att ta hand om honom. Sonen är pappaledig och dottern har en tonårig son som bor hos sin pappa och nu har hon blivit gravid.

Den pappaledige sonen är mitt bland blöjbyte och dagislämnande och påklädande och hanterande av en fyraårig dotter med stark vilja. Han vill så väl. Han vill att alla ska tycka att han är bra och han tänker mycket på hur han framstår för andra människor. Tidigare har han kommit överens med pappan om att han får bo på sonens kontor när han är i Sverige. Mestadels är han utomlands och han håller på med dunkla affärer. Men det var länge sedan de kom överens om det och nu tycker sonen att det får vara nog. Fadern lämnar alltid kontoret som en sophög och sonen blir hindrad i sitt frilansarbete.

Pappaklausulen är en roman om ganska allvarliga saker skriven med en glimt i ögat. Där finns många skildringar av småbarnsförälderns tillvaro som jag känner igen. Det där att på vintern tar det evigheter innan man kommer ut. När alla är påklädda är alltid någon kissnödig. Fyraåringens grandiosa tankar om sig själv – bäst i världen. Tröttheten och att ramla ihop i soffan när barnen väl sover om kvällen. Allt man måste komma ihåg att ta med sig när man ger sig iväg på en liten utflykt. Där finns svårigheter som småbarnsförälder och stor konflikt med pappan, men romanen är skriven med ganska lätt hand. Man känner igen sig och ler även om man själv inte har haft samma problem i sin familj. Möjligen halkar berättelsen iväg något för lättvilligt. Men där finns djup och den är mycket mänsklig. I berättelsen finns sorgen över en frånvarande pappa, något jag känner igen från andra böcker av Jonas Hassen Khemiri.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2018.