Agaat av Marlene van Niekerk

Lantbrukarhustrun Milla de Wet tar hand om en liten svart flicka. Hon har en missbildad arm och har misshandlats och blivit utsatt för övergrepp i sin familj. Eftersom Milla de Wet är vit och romanen utspelas i Sydafrika under apartheidtiden kan hon göra som hon vill – alltså bara ta flickan och uppfostra henne på gården hon äger. Men, som sagt, flickan är svart och därför kan hon inte bli som en adoptivdotter.

Agaat är en mycket intressant och gripande berättelse som är förlagd på landsbygden där den afrikandiska befolkningen härskade med svarta underlydande som levde under usla omständigheter. Milla de Wet och andra hustrur i området har fester och lever gott, men hon arbetar också med gården och har helt andra idéer än maken om hur lantbruket bör bedrivas. I romanen finns framför allt förhållandet mellan vita och svarta som kommer fram skarpt men också nyanserat. Det är smärtsamt att läsa om den djupt traumatiserade Agaat som börjar förmå öppna sig och då får alla sina tänder utdragna eftersom de är trasiga stumpar, men naturligtvis inte hos Milla de Wets tandläkare utan på kliniken för svarta där de drar ut tänder utan bedövning.

Porträttet av Milla de Wet som ömsom beter sig som en älskande mor och ömsom behandlar Agaat mycket hårdhänt och gör riktigt hemska saker är starkt. Hennes frustration som kvinna i det afrikandiska patriarkala samhället finns också med i bilden. Agaat ses i hela romanen genom Milla de Wets ögon, men resultatet blir en berättelse om två kvinnor i det rasistiska, patriarkala Sydafrika, där den ena bryts ner och den starkaste är Agaat. Hon är egentligen den mest intelligenta och hon blir så småningom nödvändig för gårdens drift – men alltid iklädd hembiträdesuniformen som Milla de Wet har bestämt att hon ska ha på sig och som hon är beordrad att alltid hålla ren och nystruken. Hur hårt och hur mycket Agaat arbetar i förhållande till Milla de Wet framkommer klart och tydligt – alltså egentligen hur beroende de härskande afrikanderna är av den svarta befolkningen, hur deras standard och livsstil är helt beroende av den svarta, undertryckta befolkningens hårda arbete.

Men inget skrivs läsaren på näsan. Det är invävt i berättelsen som är spännande, medryckande och, tror jag, ger en viss inblick i den afrikandiska befolkningens liv och förhållanden. Agaat är en levande berättelse med psykologisk insikt och ett språk som gör att man som läsare nästan finns där då när det händer och som också ger en känsla av miljön och naturen. Det är en omfångsrik roman som kräver en del tid, men den är mycket, mycket läsvärd.

Agaat av Marlene van Niekerk, Weyler 2012. Översättning: Niclas Hval.
Romanen publicerades första gången 2004.

Insektsamlarens dröm – Novell av Andrew Salomon

Den här novellen är upplagd som ett förhör, men det är bara svaren på frågorna vi får läsa. Den som förhörs heter Yasmin Ingabire, en fyrtiofyraårig kvinna från Rwanda. Bakgrunden är folkmordet i Rwanda, om ansvar, möjlig eller omöjlig förlåtelse och om att grannar som man har levt fredligt tillsammans med kan bli fiender. Ett smakprov:

62) Soldatmyrorna har kraftiga, bågformiga käkar och de biter mycket hårt. Men det är inte bara det, de sticker också. När en myra biter tag och sticker till är det som att få ett par fiskekrokar inkörda i köttet samtidigt som man blir genomborrad av en vitglödgad strumpsticka, så det var uteslutet att jag själv skulle ge mig ut för att hitta en drottning. Jag uthärdade inte tanken på att behöva gripa mig an soldatmyrorna för att få tag i henne. Dessutom hade jag inte bråttom. Jag hade gott om tid och fann ett visst nöje i processen att bygga upp en koloni från grunden. Tid är den främsta tillgången för de som är helt ensamma.

Insektssamlarens dröm är en läsvärd novell som jag hittade i tidskriften Karavan nummer 4 2020. Författaren är sydafrikan och heter Andrew Salomon. Han skriver noveller och romaner för både ungdomar och vuxna. Han är också arkeolog och har studerat klippmålningar. Andrew Salomon bor i Kapstaden med sin familj.

Insektsamlarens dröm – Novell av Andrew Salomon ur Karavan 4 2020. Översättning: Birgitta Wallin. Illustrationer: Isabel Fahlén. Novellens titel på engelska är The Entomologist’s Dream.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Burgers dotter av Nadine Gordimer

Burgers dotter är en berättelse om Sydafrika under apartheidtiden. Romanen publicerades första gången 1979 och händelser och politiska diskussioner under 1970-talet präglar berättelsen. Huvudperson är Rosa Burger. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger som dör i fängelse på grund av sin politiska verksamhet.

Sydafrika var inget demokratiskt land på den tiden. Den lilla gruppen vita sydafrikaner som ville ha apartheid kunde leva gott med tjänstefolk och känna sig överlägsna. De hade också rösträtt. Den stora mängden svarta människor hade ingen rösträtt. De måste ha inrikespass och fick inte röra sig i landet som de ville. De var fattiga, underbetalda och var hänvisade till usla bostäder. Många svarta män slet hårt i gruvorna som gav stora rikedomar till ägarna och regimen. Svarta fick dålig utbildning.

Dessutom rådde apartheid. I parkerna fanns bänkar för vita och bänkar för svarta. De svarta fick inte bo i samma områden som de vita, om de inte var tjänstefolk och bodde i något rum eller något skjul på tomten. Allt var uppdelat: skolor, bussar, caféer, och skyltar med Endast vita fanns överallt. Kärlek mellan raserna var förbjuden.

I Sydafrika fanns även vita som var emot apartheid. Kommunisterna som Rosa Burgers far tillhörde var några av dem men det fanns också liberala vita som var emot apartheid. Sydafrika var ett hårt land. Motståndarna till apartheid var övervakade och arresterades då och då. De kunde hamna i fängelse och om de kom ut därifrån blev de dömda till husarrest. Det innebar att de måste hålla sig inom sitt polisdiskrtikt och de kunde också ha kontaktförbud. Man fick inte besöka dem.

Det här samhället hade Rosa Burger vuxit upp i. Hon hade hjälpt sin far och mor några gånger i det politiska arbetet under uppväxten men annars var hon inte engagerad politiskt. Jag uppfattar att hon är desillusionerad och trött efter båda hennes föräldrar har dött. Så småningom vill hon resa bort från Sydafrika men det är lättare sagt än gjort. Fast hon inte är politiskt aktiv är hon övervakad. Säkerhetspolisen följer det hon gör. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger. En sådan människa får inget pass och har alltså inte tillåtelse att resa utomlands.

Endast genom klokhet och list lyckar hon så till slut få tillfälle att resa. Inte förrän flygplanet har lyft vågar hon tro på att hon verkligen ska få komma iväg.

Allt det här behöver faktiskt skrivas om boken eftersom baksidestexten är helt missvisande. Läser man den får man uppfattningen att boken handlar om Rosa Burgers liv i Europa efter att hon lätt som en plätt har skaffat sig ett pass och rest iväg. Så är det inte. Den allra största delen av romanen handlar om livet i Sydafrika innan hon reser. Och som jag har skrivit var det nästan otroligt att hon fick ett pass och kunde resa.

Med det sagt vill jag framhålla att Burgers dotter är en stor roman. Nadine Gordimer beskriver levande livet i Sydafrika och som en motsats livet i Sydfrankrike där Rosa Burger vistas efter att ha rest ut ur landet. Romanen innehåller fantastiska miljöbeskrivningar och bra tecknade karaktärer. Hur svårt vita i andra delar av världen har att förstå hur livet verkligen är i Sydafrika beskrivs på kornet. Där finns också en fin kärlekshistoria.

Jag tror att man behöver ha ett visst intresse för politik och historia för att riktigt uppskatta boken. Diskussioner och åsikter tar stor plats. Författaren beskriver många skilda synsätt.

1970-talet var en brytningstid. En del svarta hade kommit upp sig i kåkstäderna och skaffat sig fina bilar, inte alltid på lagligt vis. Frelimo segrade i Moçambique. De svarta ungdomarna började protestera och blev brutalt ihjälskjutna av polisen när de demonstrerade. Nadine Gordimers roman pekar framåt mot vår tid.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Bonniers 2018. Översättning Annika Preis.

Boken är en av de 14 böckerna av kvinnliga Nobelpristagare i littertur som gavs ut 2018 när inget Nobelpris delades ut.