Jag tar inte farväl börjar med drömmar. Det är författaren Gyeongha som drömmer om en snöig plats där svarta stockar sticker upp ur snön. De liknar gravstenar och tidvattnet börjar strömma in och kommer att dränka alltihop. Gyeongha har tidigare skrivit en bok om en massaker och det har lett till att hon har drabbats av en kollaps. Hon har dragit sig undan från sin familj och lever ensam i en mörk lägenhet där hon mest ligger på golvet och stirrar i taket. Hon kan knappt äta. Men hon har en vän som är dokumentärfilmare och som ligger på sjukhus efter en olycka. Vännen har en burfågel hemma på ön Jeju och hon ber Gyeongha resa dit och rädda fågeln som snabbt kan dö av vatten- och matbrist.

Det här är en mycket snöig roman, snöig och kall. Den handlar om mörka händelser för ganska länge sedan och när jag i mitt inre ser bilderna som författaren målar fram ser jag mestadels Gyeongha i mörker. Men det finns ett starkt stråk av omtanke och hopp i berättelsen. Bara att genomföra den besvärliga resan till vännens hem på ön för att rädda en liten fågel vittnar om stor kärlek till liv. Det står i stark kontrast till den avskyvärda massakern som de styrande genomförde på ön. Det var i tiden för Koreakriget och man jagade oppositionella och kommunister. Det var inte svårt att bli stämplad som kommunist, men mycket svårt att undgå. Ja, det var ett uppror på ön Jeju, men reaktionen från regimen saknade helt proportioner. En hel by med män, kvinnor och barn utplånades. När jag läser boken inser jag att jag vet mycket lite om Koreakriget. Jag hade faktiskt inte klart för mig att det var en diktatur som kämpade tillsammans med USA för att slå armén från norr.

Det är mycket mörker i den här berättelsen, och den är mycket poetisk. Det är en fågel som ses flaxa i silhuett mot en vägg i skenet av ett stearinljus. Det är den smärtsamma behandlingen som vännen tvingas genomgå på sjukhuset. Det är snö och snöstorm och ensamhet och ett träd som verkar som ett levande spökväsen när vinden tar tag i grenarna. Och samtidigt är det mycket stillhet i den här romanen och det är mycket vackert skrivet. Läsaren får känna och själv tolka det hen läser. Jag tar inte farväl rekommenderas varmt.

Jag tar inte farväl av Han Kang, Natur & Kultur 2024. Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park.
Romanen publicerades första gången på originalspråket 2021.
Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur 2024.

Levande och döda handlar om en massaker i författaren Han Kangs födelsestad Kwangju år 1980. Han Kangs familj hade flyttat därifrån till Seul fyra månader tidigare. Då var Han Kang nio år och hon visste inget om vad som hade hänt i Kwangju förrän hon hittade ett minnesalbum när hon var tolv år. Hon hade märkt att något var fel, att något hade hänt, men de vuxna tystnade när hon kom inom hörhåll. De berättade inget av säkerhetsskäl. Landet styrdes av en militärjunta. Man kan inte begära och förvänta sig att barn ska hålla tyst om det de vet och det måste ha varit farligt att prata om det förskräckliga, grymma, hårresande upprörande som hade hänt i Kwangju. Hur många som dödades är oklart, men statistiken visar att ca 2 000 fler än vanligt dog i Kwangju vid den tiden.

Levande och döda är ingen faktabok. Det är en roman om ett antal människor i Kwangju, men en stor del av berättelsen kretsar runt en femtonårig skolpojkes upplevelser. Vi får läsa om händelserna ur flera människors perspektiv. En del av dem dödades, andra fängslades och torterades, andra är anhöriga till offren. Han Kang har skrivit en mycket stark berättelse. Det är fruktansvärda händelser och oerhört svåra konsekvenser för efterlevande och för tortyroffren. Livet blir förstört. Romanen är en skarp protest mot diktatur och grymhet men den innehåller mer än så. Frågan om hur soldater kan utföra allt detta mot civilpersoner finns i bakgrunden. Det är sådant som vi vet händer, men det det är så svårt att förstå. Författaren berättar också om de gräsliga förhållandena i vardagslivet, om fabriker där människor tvingas arbeta femton timmar om dagen till mycket låg lön.

Det ska till en mycket god författare att skriva en roman som Levande och döda. Det finns en klarhet i språket, som en distinkt poesi. Att det blir så bra måste också bero på vad författaren har valt att ta med och hur mycket hon skriver om det som händer. Det känns självklart att det var just så här som detta skulle berättas. Det är också skrivet på ett sätt så att i varje fall jag klarar av att läsa romanen fast det den handlar om är så fruktansvärt. Det är sårigt, sorgligt och faktiskt vackert. Det verkar kanske konstigt att jag använder ett sådant ord om Levande och döda, men det har att göra med Han Kangs sätt att skriva. Läs gärna den här boken.

Levande och döda av Han Kang, Natur & Kultur 2016. Översättning: Eva Johansson.
Romanen är översatt från engelska. Den kom på originalspråket 2014 och den koreanska titeln betyder Pojken kommer.

Yeong-hye är en kvinna i Sydkorea. Hon lever i ett traditionellt äktenskap och en dag bestämmer hon sig för att bli vegetarian. Hon har haft en hemsk dröm om blodiga djur. Hennes man reagerar negativt. Ska han nu enbart erbjudas grönsaker? Men hans fru säger att han sällan är hemma och därför sällan äter hennes lagade mat så att det kan inte ha så särskilt stor betydelse för honom.

Yeong-hye står inte ut med att tillaga kötträtter ens åt någon annan. Hon äter bara grönsaker och alldeles för lite. Hon magrar. Hennes man försöker få henne att ändra sig, men lyckas inte. Han klagar hos hennes familj för att få hjälp. Vid en familjemiddag ställs allt på sin spets och Yeong-hye blir behandlad på ett fruktansvärt sätt.

Vegetarianen handlar om makt, en kvinnas ställning och människovärde. Yeong-hyes man betraktar henne närmast som ett föremål. Han ser bara sig själv och sina behov. Hennes far är en våldsam despot och det har hon lidit av under sin uppväxt. Den enda lösning familjen har är tvång. Hennes svåger som har ett visst medlidande med henne utnyttjar henne trots det. Hon blir också i förhållande till honom ett föremål. Att hon får den här ätstörningen känns helt följdriktigt. Hon blir alltså inte enbart vegetarian, hon äter mycket lite och kräks ofta upp maten. Hon vill bli en växt.

Vegetarianen är en tät roman, berättad av tre olika personer. Den är mycket skickligt skriven och delvis plågsam att läsa. Det finns nog familjemedlemmar som är oroliga för Yeong-hye, men den traditionella strukturen hindrar dem från att verkligen hjälpa henne. Jag tolkar Vegetarianen som en stark protest mot kvinnors underordning och patriarkatets makt där författaren har drivit problemet till sin yttersta konsekvens. Vegetarianen är en bra bok som jag rekommenderar, lite arbetsam att läsa på grund av den plågsamma berättelsen, men väl värd att läsa.

Vegetarianen av Han Kang, Natur & Kultur 2016. Översättning: Eva Johansson.