Etikett: Tyskland

Röda koraller – novell av Judith Hermann

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Oktober månads författare i Novelltolvan är Judith Hermann, en tysk författare som jag aldrig tidigare läst något av. Hon är mest känd för sina noveller men har också skrivit två romaner. Tre novellsamlingar, en essäsamling och en av hennes romaner är översatta till svenska. Jag har läst novellen Röda koraller ur samlingen Sommarhus, senare. Här är ett citat ur den:

Min mormorsmor var vacker. Hon kom till Ryssland tillsammans med min mormorsfar, därför att min mormorsfar byggde ugnar för det ryska folket. Min mormorsfar hyrde en stor våning till min mormorsmor på Vasilijön i Petersburg. Vasilijön ligger där omspolad av lilla och stora Neva och hade min mormorsmor i våningen på Malyj Prospekt ställt sig på tå och tittat ut genom fönstret så skulle hon ha kunnat se floden och den stora Kronstadtbukten. Men min mormorsmor ville inte se floden och inte Kronstadtbukten och inte de höga, vackra husen på Malyj Prospekt. Min mormorsmor ville inte se ut genom fönstret mot det okända.
(Sid 11)

Novellen är byggd kring ett korallarmband som den nutida berättaren har ärvt. Armbandet är mer än hundra år gammalt och ursprungligen ägdes det av berättarens mormorsmor. Det är ett armband som, om man ser det från en vinkel, ställer till det för människor. Men om man ser berättelsen från en annan vinkel är det naturligtvis människorna som orsakar allt.

Röda koraller – novell ur samlingen Sommarhus, senare, Ordfront 2000. Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren.
Novellsamlingen publicerades första gången 1998 (Sommerhaus, später).

Andningsgunga av Herta Müller

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den sjuttonårige Leopold som tillhör den tysktalande minoriteten i Rumänien blir forslad till ett ryskt arbetsläger. Det är i slutet av andra världskriget och det räcker med att man är tysktalande för att man ska bli tagen. Alla rumänska tyskar, män och kvinnor, mellan 17 och 45 år deporterades, även medlemmar i Herta Müllers familj. Det var inget man talade öppet om efteråt. Men de antydande samtal som Herta Müller hörde som barn satte spår. Hon kände rädslan. År 2001 började hon intervjua människor från byn där hon vuxit upp.

Herta Müller samtalade även med poeten Oskar Pastior (1927-2006) som också hade varit deporterad. Han och Herta Müller arbetade med en bok om hans år i arbetslägret, men han dog innan den blev färdig och då började Herta Müller skriva Andningsgunga. Romangestalten Leopold, som är huvudperson, är inspirerad av Oskar Pastior. Leopold skriver poesi och han är homosexuell. I hemlighet förstås. Det var straffbart.

Tillvaron i ett ryskt arbetsläger, med hårt och farligt arbete och matbrist och miserabla boendeförhållanden, är ett tungt ämne som kan vara påfrestande att läsa om. Men Andningsgunga är inte vad man kanske kunde förvänta sig av en sådan berättelse. Den är poetisk och där finns en galghumor. Förhållandena är förskräckliga i lägret och många dör av utmattning och sjukdom och ändå känns det inte så svårt att läsa om Leopolds fem år i fångenskap. Texten är suveränt bra, poetisk och drömlik ibland. Jag har aldrig tidigare läst något liknande om fångenskap. Andningsgunga är en mycket bra roman. Det finns en lätthet i texten samtidigt som man får stor insikt i hur grym lägertillvaron var, med många detaljer. Jag är glad att jag köpte andningsgunga på bokrean för ett par år sedan och nu har läst den som en av årets hyllvärmare.

Andningsgunga av Herta Müller, Wahlström & Widstrand 2018. Översättning: Karin Löfdahl.
Romanen publicerades första gången 2009 (Atemschaukel) och kom i svensk översättning samma år.

Om Herta Müller på Wikipedia.

Ljusspel av Daniel Kehlmann

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Huvudpersonen i Ljusspel är Georg Wilhelm Pabst, en människa som har funnits i verkligheten. Han var regissör och är känd för att ha upptäckt Greta Garbo. Omkring denne man har Daniel Kehlman skrivit en berättelse om regissörens tid efter att nazisterna hade tagit makten i Tyskland. G. W. Pabst gav sig iväg till Hollywood som så många andra tyska kulturskapare och det är där romanen börjar.

Nu visar det sig att G. W. Pabst inte får de möjligheter som han velat ha i Hollywood. Han har ingen framtid där. Hans mor bor kvar i hemlandet Österrike och hon behöver hjälp. Alltså reser G. W. Pabst tillbaka med sin familj. Österrike är nu anslutet till Tyskland med allt vad det innebär och när de är där angriper Tyskland Polen, riket är i krig, och gränserna stängs. Pabst och hans familj blir kvar.

Daniel Kehlmann har tagit sig vissa friheter. Ljusspel är en roman, inte en dokumentär. I verkligheten hade Pabst ingen son, men genom att skriva in honom i berättelsen får läsaren tillgång till ett par barnsliga, unga ögon och författaren kan skriva om hur de unga skolpojkarna blir hängivna förespråkare för det tredje riket. Författaren får läsaren att känna chocken över tillståndet i Österrike. Det är en mörk krypande otäck berättelse som både är saklig med en viss humor och mycket känslosam. Det känns som det finns inspiration från film, både från gamla skräckfilmer från stumfilmstiden och senare filmer. Vissa partier berättas mycket subjektivt inifrån Pabst.

Men han får göra film.. Att få pengar till en filmproduktion är i vanliga fall svårt, men nu, i Nazityskland finns stora möjligheter. Naziststyret satsar stort på film. Många kreativa tyskar och österrikare har givit sig iväg eller förlorat allt därför att de är judar så det finns stort utrymme för de som är kvar och som är av rätt släkt. Med begränsningar förstås. Bilar anländer ibland med män i mörka rockar, och så tar de med sig någon. Daniel Kehlmann berättar mycket skickligt om hur Pabst manövrerar och hur han och många andra blundar för det som sker. Det är spännande, det är upprörande och det är intressant. Daniel Kehlmann behärskar flera sätt att berätta. Avsnittet från Prag där Kehlmann spelar in en film medan fronten kommer närmre och närmre och hur han ger sig iväg därifrån är helt sanslöst.

Ljusspel är en bra roman som också är spännande och lättläst. Rekommenderas.

Ljusspel av Daniel Kehlmann, Bonniers 2025. Översättning: Jesper Festin.
Romanen publicerades första gången 2023 (Lichtspiel)

Daniel Kehlmann är en flerfaldigt prisbelönt tysk-österrikisk författare av romaner och dramatik. Om Daniel Kehlmann på engelska Wikipedia.

Om Georg Wilhelm Pabst (1885-1967) på engelska Wikipedia och den svenska.

Ur kurs av Sybille Bedford

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Flavia är 17 år och bor i en hyrd villa vid kusten i Provence. Det är hennes mor som har hyrt den men hon har åkt iväg med en man så Flavia är där alldeles ensam. Det var inte meningen. Bland annat skulle en äldre manlig vän till familjen resa dit, men det har Flavia avstyrt. Hon bor där ensam och studerar för att kunna söka in till universitetet i Oxford. Tiden är början av 1930-talet.

Flavia arbetar disciplinerat med studierna. Hon har en handledare för studierna som hon har kontakt med en gång i veckan. Hon badar och hon träffar ibland en konstnärshustru och några andra som bor i villor i närheten. Det är människor som har det väl ställt och ibland tänker jag på Bonjour tristesse av Françoise Sagan, kanske bara för att flickan i den romanen också finns i en villa på den franska rivieran. Den romanen utspelas i en helt annan tid och flickan Flavia är mycket mer ambitiös och tänker mycket mer på politik och filosofi och på hur andra människor är. Hennes familj har en helt annan bakgrund. Hennes mamma är uppvuxen i Rom i en aristokratfamilj, men mammans mor kom från USA och Flavias far var britt så olika kulturer och sätt att vara speglas i romanen, och Flavia dras mycket mer till kvinnor än till män.

Ur kurs är en roman som så småningom griper tag i en. Miljön och Flavias tankar och hennes kärlekshistorier är berättade så att det blir pregnant och kroppsligt och sinnligt. Det känns riktigt, som om det kunde ha varit så. I romanen finns också ett långt avsnitt där Flavia berättar för sin kärlekspartner om sin familjs historia. Jag uppskattar både det och den långa uppläxande monologen som Flavias nya bekantskap Andrée (som är en kvinna) håller. Monologen är mycket stark. Där bränner det till ordentligt. Det finns stor komplikation i romanen och det är inte lätt för Flavia att bemästra den. Ur kurs är en intressant roman.

Ur kurs av Sybille Bedford, Norstedts 1969. Översättning: Aida Törnell.
Romanen publicerades första gången 1968 (A Compass Error) och den är fortsättning på romanen A Favourite of the Gods, (1963) som finns översatt till svenska (En gudarnas gunstling, 1964). Den handlar om Flavias mormor som är amerikansk arvtagerska och gifter sig med en romersk prins. Den har jag inte läst, men man kan mycket väl läsa Ur kurs utan att ha läst den.

Sybille Bedford (1911-2006) hade internationell bakgrund, född i Tyskland, vid fjorton års ålder bosatt i Italien med sin mor, studerade sedan i England och bodde i USA under andra världskriget på grund av att modern var judinna. Hon har skrivit en rad romaner och fackböcker sex av hennes böcker finns översatta till svenska.

Gå, gick gått av Jenny Erpenbeck

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Gå, gick gått kan man tycka är en lite egendomlig titel, men när man läser Jenny Erpenbecks roman förstår man. Det är naturligtvis gehen, ging, gegangen och det hänsyftar på undervisning i tyska för invandrare. Romanen handlar om Richard, en nyligen pensionerad tysk professor i Berlin, och där ockuperar en grupp unga asylsökande Oranienplatz. Richard tar kontakt med dem. Han vill intervjua dem och skriva om dem. Ett projekt att arbeta med nu när han har blivit pensionär.

Männen är delvis traumatiserade och de sitter i en hopplös situation. Enligt reglerna har de ingen rätt att få asyl i Tyskland. Det ska de söka i det EU-land som de kom till först och det är Italien. I Tyskland har de chans att få åtminstone ett svart jobb, men Italien ingenting. Jenny Erpenbeck sätter Richards och hans vänners liv mot de asylsökandes vilket skapar en stor kontrast. Det ger nästan romanen en småputtrig karaktär delvis, fast Richard är änkling och lever ensam i sitt hus. Men mot tryggheten och trevligheten står de asylsökandes berättelser och deras nuvarande tillvaro. Richard bor i en villa vid en sjö. Han brukar promenera runt den. Men för en liten tid sedan drunknade någon i sjön, man talar inte om det, men alla som bor där känner av det och Richard vill inte gärna gå sin vanliga promenad. Men när han intervjuar flyktingarna får han höra berättelser om överfart från Afrika till Europa i undermåliga och överfulla båtar, och vissa av männen har upplevt att hälften av båtpassagerarna drunknade – män, kvinnor och barn.

Gå, gick gått handlar om ett stort problem. Invandrar- och flyktingfrågan påverkar oss alla. Det är en lugn, berättande roman. Samtidigt som Richard lär känna de asylsökande lite grand har han ett stort avstånd till dem och det har läsaren också. Jenny Erpenbeck kommer inte med någon lösning på problemet och det är inte solklart att man kan lita på alla de unga männen. Läsaren får själv fundera och romanen leder till just det, funderingar om människoöden och vad som måste till för att tillståndet i världen och i ens eget land ska bli bättre.

Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck, Bonniers 2017. Översättning: Ulrika Wallenström.
På tyska kom romanen 2015 (Gehen, ging, gegangen).

4 noveller av Thomas Mann

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här boken innehåller fyra noveller av Thomas Mann. Det är Tonio Kröger (1903), Tristan (1903), Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, 1912) och Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer, 1930).

Tonio Kröger har självbiografisk grund. Han är son till en köpman i en liten stad som är präglad av köpmännens verksamhet. Men han passar inte in och han ses av många som udda och konstig. Han är intresserad av litteratur och att skriva och han föraktar stadens, som han anser, inskränkta borgerlighet. Samtidigt har han dåligt självförtroende och det verkar som om föraktet han känner till viss del beror på hans underlägsenhetskänsla. Men han blir en betydande författare så småningom, men ensam.

Tristan är en satirisk berättelse från ett sanatorium. Thomas Mann gisslar borgerskapet för hyckleri och dumhet. Där finns en cynisk författare som gärna utnyttjar människor.

Döden i Venedig handlar också om en ensam författare. Han börjar åldras, han har arbetat hårt och skrivandet har tärt på honom. Han är högst femtio år gammal, men det var ganska gammalt år 1912. Han reser till Venedig och har tänkt sig att skriva där, men han blir helt fixerad vid en fjortonårig vacker pojke. En besatthet som han försöker hålla hemlig, men andra hotellgäster kan inte undgå att märka det.

Mario och trollkarlen berättas av en framgångsrik författare som reser till Italien på ferie med sin fru och sina barn. Italien är inte som tidigare. En sak som jag lade märke till är att det i novellen verkar som om fascismen har bidragit till att italienarna har spottat upp sig och inte längre är lika undfallande mot välbeställda tyskspråkiga turister. Andra krafter har tagit över. I bokens förord hävdar Björn af Kleen att ett genomgående tema i novellerna är kontroll, att ha kontroll eller inte, att förlora den och rädslan för att göra det. Det missade jag när jag läste fast både Döden i Venedig och Mario och trollkarlen är starka exempel på det.Ja, naturligtvis märkte jag det och kände det, men att se det som ett tema, något som finns i Thomas Manns författarskap, så långt tänkte jag inte.

Det var mycket intressant att läsa dessa fyra noveller. Jag hade lite svårt för en viss högstämdhet som finns i Tonio Kröger och även i Döden i Venedig men att läsa dem gav mycket. Starkast är Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. De är innehållsrika, de är komplexa och ger en upplevelse som man minns, men även de andra två novellerna tål att läsas.

4 noveller av Thomas Mann, Bonniers 2019. Översättning: Linda Östergaard. Efterord: Björn af Kleen.

Schackspelerskan av Bertina Henrichs

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Eleni är hotellstäderska på ön Naxos. Hon lever med sin man som är bilmekaniker och sina barn. Vi får följa henne i hennes arbete. Hon dagdrömmer ofta om hotellgästernas liv som är så annorlunda mot hennes eget. En dag städar hon ett rum där det står ett schackspel. Det gör att Eleni börjar fundera över schackspelet och vill lära sig spela schack. Men hon kan inte köpa ett schackspel själv i hemstaden. Allt man gör registreras och skvallras om och hon skulle inte kunna dölja sitt nya intresse för sin man.

Varför måste hon göra det? Varför får hon skämmas om hon börjar spela schack? Ungefär av samma orsak som ett arbetarbarn som studerade förr kunde bli en som man föraktade i grannskapet. En som inte utförde ett hederligt arbete och som säkert tyckte att hen var förmer än de andra. Att spela schack är så fjärran för alla människor som Eleni känner – utom möjligen för hennes gamle skollärare som tillhör den andra delen av samhället. De utbildades. Så hon söker hjälp hos honom.

Schackspelerskan är skriven enkelt och rakt. Författaren berättar vad som händer och det är ganska spännande att läsa. För mig framstår romanen som en slags feelgood. Det är ingen bok som tär på en och som man blir upprörd över. Ja, lite kanske på grund av omgivningens reaktion mot Eleni, men författaren skriver från sin position. Vi betraktar huvudsakligen befolkningen på ön Naxos lite från ovan. Ja, detta hände städerskan Eleni. Detta gjorde hon. Men läsaren är ändå långt borta från hennes tillvaro.

Men romanen har en annorlunda intrig. Det är inte vanligt att tänka sig en schackspelande städerska och berättelsen handlar om en kvinna som växer och blir starkare och som inom sig bär en intellektuell talang som ingen i omgivningen kunde ana. En ganska spännande och trevlig bok.

Schackspelerskan av Bertina Henrichs, Grate 2010. Översättning: Ragna Essén.

Romanens originaltitel är La Joueuse d’echecs. Bertina Henrichs skriver på franska.

Aliens av Terézia Mora

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nyligen läste jag den första novellen ur den här samlingen, Fiskar simmar, fåglar flyger. Efter det ville jag läsa hela boken och det har jag nu gjort. I Aliens av Terézia Mora finns tio noveller och den andra heter Aliens. Kärlek och det är väl den som samlingen har fått sin titel ifrån. Novellerna kan handla om ensamma människor, om någon papperslös som inte har några rättigheter, om någon som inte ställer upp för andra, om någon som trasslar till det för sig och så vidare. Terézia Moras noveller är lätta att läsa. Hon skriver mycket konkret och samtidigt innehåller de så mycket. De har djup och talar till läsaren om en tillvaro som finns. De känns realistiska. De här människorna existerar. Någon av dem har vi säkert mött. Författaren har bara lyckats fånga dem allihop i ovanliga situationer. Läs gärna Aliens. Det är den värd.

Aliens – novellsamling av Terézia Mora, Rámus 2020. Översättning: Linda Östergaard.

Körsbärslandet av Dörte Hansen

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vera Eckhoff kom som flyktingbarn till området Olland i norra Tyskland när trupperna från öst invaderade landet. Hon lever på sitt eget vis, är en särling, tandläkare i byn, och rider utefter Elbe på sin häst. Nu är hon över sextio år gammal och då står plötsligt hennes systerdotter med sin lille son utanför dörren. Systerdottern har separerat från sin man som hon levde ihop med i Hamburg och hon har ingenstans att bo.

Körsbärslandet handlar om en släkt och om relationer. Romanen handlar också om området Olland som är platt och där man sedan gammalt odlar körsbär och äpplen. Där finns korsvirkesgårdar och släkter med gamla anor, men nya tider har kommit. Odlandet är dels mer mekaniserat, dels odlar fler ekologiskt därför att efterfrågan finns. Som i Österlen flyttar storstadsbor ut till Olland och rustar upp de gamla husen.

Kriget kastar sin skugga över berättelsen fast den utspelas i nutid. När Dörte Hansen skriver om krigsflyktingarnas ankomst beskriver hon en allvarlig krock, människor med gruvliga erfarenheter möts av oförståelse. Vera Eckhoff har hemska minnen i bagaget och hon lider av dem varje dag. Där finns också mannen från Olland som kom tillbaka från krigsfångenskap i Sovjetunionen och som är en lidande skugga av sitt forna jag, oförmögen att arbeta.

Krocken mellan de nutida stadsmänniskorna med resurser och utbildning och idéer om livet på landet som ofta är ganska så orealistiska och bönderna i Olland är en annan. Författaren skriver med ironi. Hon har en torr humor som till stor del genomsyrar berättelsen, så Körsbärslandet är inte alls en så allvarlig roman som Allt förgäves av Walter Kempowski (som jag varmt rekommenderar), även om krigshändelserna finns i bakgrunden. Nej Körsbärslandet är tvärtemot en ganska trevlig bok om några olika människor och deras relationer och svårigheter, en berättelse som också ger en liten känsla för ett område i Tyskland som i varje fall jag inte hade hört talas om tidigare.

Körsbärslandet av Dörte Hansen, NoNa 2016. Översättning: Christine Bredenkamp.

Romanen kom första gången ut på originalspråket 2015.

De tysta satelliterna – novell av Clemens Meyer

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Berättaren driver ett gatukök i ett höghusområde. I början Av novellen är det som om han blir intervjuad, men sedan tar hans berättande över. Han bor i ett av höghusen nära gatuköket och där brukar boende gå ut i trapphuset och röka. Det gör berättaren och en ung kvinna som bor med sin man på samma våningsplan. Hon har konverterat till islam, mannens religion. Men på kvällarna går hennes man ut för att umgås med sina vänner och då kommer hon ut i trappuppgången och röker.

Hon rökte och drog upp sin huvudduk lite så att ett par hårstrån föll ner i pannan på henne. Hon slöt ögonen, andades ut röken och höll huvudet i vinden, lutade huvudet bakåt och vinden fick hennes hårstrån att röra på sig. Vi stod vid det öppna fönstret medan det långsamt blev natt, men det var fortfarande ljust, himlen blev rosa och röd, och sedan kändes det som om det skulle bli ljusare igen, precis innan mörkret föll, ljusrosa, ljusrött, och vi förundrades över hur länge dagsljuset stannade kvar de här nätterna.

De tysta satelliterna är en vacker, melankolisk och prosaisk novell mitt i vardagen i ett höghusområde någonstans i östra Tyskland.

De tysta satelliterna – novell av Clemens Meyer ur samlingen med samma titel, Ellerströms 2022. Översättning: Ebba Högström. Förord: Måns Wadensjö.

Clemens Meyer (1977-) är en tysk författare. Han är flerfaldigt prisbelönt och har skrivit romaner, noveller och även dramatik. Innan han slog igenom som författare arbetade han inom diverse områden, bland annat var han byggnadsarbetare. Tre av hans böcker är översatta till svenska: Våld – en dagbok, Natten och ljusen och De tysta satelliterna..