Ekorren – novell av Tove Jansson

Novellresan har nu kommit till skärgården och en av novellerna som Ugglan & Boken hade hittat på det temat var Ekorren av Tove Jansson (1914-2001). Jamen, så bra, tänkte jag. Ekorren finns ju i boken med noveller av Tove Jansson som jag köpte på bokrean för några år sedan. Så nu läste jag novellen och det visade sig att den handlar om en lite äldre kvinna som befinner sig ensam på en liten ö. Det är långt ut i havsbandet och där växer inga träd. En dag ser kvinnan en ekorre sitta på båtstranden.

Hon tog rocken över nattskjortan och satte sig vid fönstret. Det var kallt, kölden stod stilla i det fyrkantiga rummet med sina fyra fönster. Ekorren rörde sig inte. Hon försökte komma ihåg allt som hon visste om ekorrar. De seglar mellan öarna på brädbitar, i medvind. Och så mojnar det, tänkte hon med en liten grymhet. Vinden dör ut eller vänder, de driver till havs, det blir inte alls som de har tänkt sig. Varför seglar ekorrar? Är de nyfikna eller bara hungriga? Är de modiga? Nej. Bara vanlig enfald.

Kvinnan är kärv. Hon vill inte gärna ha med andra människor att göra, men snart måste hon åka iväg för att proviantera. Det är kall höst och vintern närmar sig. Hon har sina rutiner, bland annat sina glas madeira som hon dricker enligt fastställda regler som hon verkar ha satt upp för att få tillvaron på ön att fungera och för att hålla lusten till drycken i schack. Och så måste hon hugga mycket ved för att hålla sig varm och vid liv över vintern.

Men så är det ju ekorren förstås.

Ja, mer ska jag inte berätta om den här novellen som är högst läsvärd, precis som de andra jag hittills har läst av Tove Jansson.

Ekorren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.
Ekorren fanns ursprungligen i novellsamlingen Lyssnerskan från 1971.