Det är våren år 1960 i Great Falls i Montana, USA. Föräldrarna rånar en bank och tillvaron rämnar för de femtonåriga tvillingarna Dell och Berner. Detta händer en god bit in i romanen, även om vi får veta att det ska ske från första början.
Det är pojken Dell som berättar och det gör han i mogen ålder. Han ser tillbaka på det som hände 1960 och vad som ledde till rånet. Han berättar om sin far och sin mor som var så olika och om en famlij där man tiger om sina funderingar och problem. Fadern har inte riktigt förmågan att bedöma konsekvenserna av sina handlingar och det är en viktig orsak till att han börjar med olagligheter. Modern är intellektuell och tillknäppt, familjen har flyttat otaliga gånger eftersom fadern har arbetat i flygvapnet. De är inte rotade och hör inte hemma någonstans.
Richard Ford berättar mycket fint om det psykologiska klimatet i familjen. Som i flera andra romaner jag nyligen har läst berättas här mycket konkret och detaljerat om vad som händer. Berättelsen har en lugn saklig ton. Den är eftertänksam och utmynnar i tankar om hur man ska leva sitt liv och hur man kan tackla alla svårigheter.
Berner och Dell hamnar i en situation där inga barn bör hamna och de får ta itu med problemen så gott de kan, i stort sett utan vuxnas hjälp. Fast historien är lugnt och sakligt berättad är den spännande. Det ligger mycket under ytan. Ford berättar alldels tillräckligt mycket, men inte för mycket. Skruvarna dras åt ändå. Det är mycket skickligt gjort.
För Dell är nog det värsta att hans föräldrar blir bankrånare och på så sätt sviker sina barn, men så småningom får han vara med om värre brott. Ändå är berättelsen inte svart. Min känsla blir att man kan ta sig igenom det värsta och förlika sig med hur livet blev. Berättelsen pekar framåt, jag funderar mycket på vad som har hänt och hur vi är som människor.
Om jag ska gradera böckerna som jag har läst i år (2018) hamnar den här jämsides med H som i hök. Delad förstaplats alltså.
Kanada av Richard Ford, Brombergs 2013. Översättning Nille Lindgren.