Det här är egentligen Beryl Bainbridges första roman. Den skrevs redan 1958 men då ansågs den som så skandalös att förlagen inte ville publicera den. Först 1972 kom den ut.Två skolflickor är hemma på sommarlov. Det är Harriet, 14 år gammal, och flickan på 13 år, som berättar i boken. Hennes namn får vi aldrig veta.
Flickan på 13 år är förälskad i en gift meledålders man, något som är fullt möjligt. När jag tänker tillbaka på min egen tonårstid känner jag igen en del. Kanske beror det på alla berättelser och filmer om yngre flicka och äldre man att det kan ligga så nära tillhands att bli kär i någon som är så mycket äldre.
Flickan ser till att hon träffar den här mannen så ofta som möjligt. Harriet driver på. Så småningom går det mot katastrof och det beror på två saker.
Flickan är under stark påverkan från Harriet och hon är, som mannen säger, ingen snäll person. Jag tror inte att flickan skulle göra allt det hon gör i den här berättelsen om inte Harriet fanns.
Den andra orsaken är att mannen är väldigt intresserad av flickan. Det är inte så konstigt att flickan är intresserad av honom, men han, som vuxen man borde se till att han inte närmar sig ett barn på det här viset. Som det är idag bryter han mot lagen. Antagligen var det också så i 1950-talets England men kanske lade människor då en mycket stor del av skulden på flickan. Idag lägger vi ansvaret på mannen.
Harriet sa är en spännande, otäck och oroande bok. Bra skriven. Den har fint beskrivna människor och miljö. En bok som känns när man läser den.
Boken rekommenderas.
Harriet sa av Beryl Bainbridge, Forum 1977. Översättning Else Lundgren.
Mösstanten 