Anni och Sami är syskom. Deras föräldrar är alkoholmissbrukare och de har en eländig barndom. För Anni går det bra. Hon utbildar sig, får familj och arbetar som socionom. För brodern Sami går det illa. Han blir själv missbrukare, både av alkohol och narkotika. Han stjäl och säljer droger och hamnar i fängelse.

När jag skriver att det går bra för Anni är det en sanning med modifikation. Fast hon klarar sig i samhället och inte blir missbrukare själv har hon stora svårigheter att hantera sin barndom och kontakten med sin bror. Den här boken är skriven ur en anhörigs perspektiv, hur missbrukande föräldrar och syskon gör livet svårt för en anhörig.

Man får väl säga att Anni är medberoende. Föräldrarna och brodern påverkar varje dag i hennes liv. Oupphörliga gånger har hon sopat under mattan, ställt tillrätta och stöttat. Hennes relation till föräldrarna och brodern innehåller både stor kärlek och mycket ilska.

Författaren skriver mycket om fattigdom i boken. Annis och Samis familj var fattig. Barnen fick inte allt det som andra barn får. Hon menar att om man är fattig har man mycket sämre chans att få det bra i samhället. Hon är också mycket kritisk till den behandling av drogmissbrukare som har funnits/finns och att drogmissbrukare ofta bara straffas för sina brott men inte får möjlighet att komma ur sitt missbruk. Hon skriver om olika trender i behandling och kriminalvård och återkommer ofta till att de intagna inte respekteras som fullvärdiga människor. Delvis skriver hon med stor vrede.

Hon använder sig av uppräkning av ord på många ställen i boken. Jag reagerade mot det först och kanske är det lite väl mycket av den saken, men jag insåg så småningom att det var ett led i hennes kritik av floskler och trender. Det blir också en bild av alla ord som är obegripliga eller svåra att förstå för den som inte har klarat sig i skolan och den som inte har svenska som modersmål.

Författaren kritiserar klassamhället med stor kraft och tar ställning för de som finns längst ner. Boken ger också en bra bild av och förmedlar känslan hos en anhörig till en missbrukare. Alla sveken, alla gånger hon har hoppats. Som tur är har Anni en förstående man, och i slutet av berättelsen känner man att det finns en möjlig bättre framtid.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Bonniers 2010. Omslag Nina Ulmaja.

Det är 1980-tal. Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva Zakrisson, det är Kalmars jägarinnor. Ett gäng tonårstjejer som sminkar sig hårt och festar hårt. De känner att de äger världen, att de kan göra vad de vill. Jossan är den vackra, Sudden är den som har upptäckt Internet och Eva Zackrisson är den som är mest studiebegåvad.

Eva Zackrisson har kommit med sin familj till Kalmar från Stockholm. Hon är blyg och känner sig bortkommen men så småningom träffar hon Jossan och blir en av Kalmars jägarinnor. En stark vänskap utvecklas mellan Eva och Jossan där Jossan är den ledande. Eva är den som ofta flyter med och låter de andra ta initiativet. Jägarinnorna rumlar runt, trakasserar de duktiga handbollstjejerna och förstör skyltar vid busshållplatsen. De kräks och somnar på parkbänkar och blir hämtade av polisen. Stämningen tjejerna emellan är ofta hjärtlig men rå. Men tjejerna ställer upp för varandra när det kniper.

Mitt i allt detta sköter Eva Zackrisson sina studier med bravur. Vartefter tiden går känner Eva att hon vill mer än att festa och sminka sig. Men hon vet inte vart hon ska eller vilka hon ska söka sig till. När hon försöker närma sig andra ungdomar är hon redan stämplad som en av de vulgära jägarinnorna och hon förstår inte vad de andra pratar om. De lyssnar på annan musik, lever ett helt annat liv.

Boken är skriven med ett härligt språk och bäst tycker jag att författaren beskriver jägarinnornas bravader och vad som händer mellan dem och deras förhållande till sina famlijer. Jägarinnorna är så som jag tänker mig ett stökigt killgäng, bortsett från ögonskugga och läppglans. Det är mycket bra, det vänder ut och in på mina fördomar. Allt detta är sett med tjejernas ögon och så som det är berättat känns det som om allt verkligen har hänt när jag läser boken.

Det finns också mellanpartier som är kursiverade i boken. Där befinner sig Eva hos sin mormor på Öland. När jag läser det första av de partierna tror jag att Eva är liten, men det visar sig att hon är vuxen och ser tillbaka på tiden med jägarinnorna.

Nu måste jag först erkänna att jag har svårt för sådana här kursiverade mellanpartier som bryter handlingen. Alltför många gånger när jag har läst en bok har jag tyckt att de är onödiga. Det är de inte här. De är skrivna på ett helt annat sätt än resten av boken, poetiskt, dröjande. De behövs för att ge ett annat perspektiv. Jag tycker dock att den delen av boken borde ha kortats lite.

Kalmars jägarinnor är för mig en ovanlig bok. Jag har aldrig läst något liknande tidigare. Det har varit en upplevelse att läsa den och jag blir nyfiken på vad som händer Eva Zackrisson i framtiden.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, Weyler 2013. Omslag och formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson.