Istanbul – minnen av en stad är både en biografi och ett porträtt av staden. Biografin är inflätad i staden och staden är inflätad i biografin. Jag tror att författaren menar att han själv och vi andra inte kan förstå vem han är och hur han har blivit sådan utan att förstå staden.
Boken handlar om Orhan Pamuks barndoms- och ungdomsår. Han är född 1952 i en rik västorienterad familj vars förmögenhet krympte med åren. Men när Pamuk berättar om Istanbul går han långt tillbaka i historien. Istanbul var bysantinsk, blev sedan osmansk och när 1900-talet kom blev landet republik och mer västorienterat.
Efter det Osmanska rikets fall ökade fattigdomen. De stora träpalatsen vid bosporen brann. Träruckel kantade de fattiga gatorna. Samtidigt byggdes moderna hus. Orhan Pamuk menar att i Istanbul finns en melankoli som dels ska ha att göra med religion men mest hänga ihop med fattigdom och ett mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Melankolin finns inbyggd i staden. Orhan ser den ofta i svartvitt. Under ungdomsåren vandrar han runt i staden på nätterna. Han tycker om snöiga ruskiga dagar.
Hans familj var rik när han var liten men förmögenheten krympte. De bodde i ett stort hus där olika släktingar hade lägenheter. Han beskriver lägenheternas salonger som museer med gamla möbler och fotografier. Släkten grälade om pengar och hans far och farbror gjorde många dåliga affärer. Men på kvällen samlades man fredligt till middag. Orhan Pamuks pappa var borta mycket och hade älskarinnor. Hans farmor låg i sängen halva dagen.
Den unge Pamuk har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Vad ska han bli? Vad ska han göra i livet?
Det är svårt att beskriva den här boken. Den känns som byggd av många olika stenar som tillsammans ger stadens själ och betydelse. Det kan vara Istanbulbornas fascination över katastrofer, en tysk konstnärs 1700-talsakvareller och grafik från Istanbul, inhemska melankoliska författare, skvallertidningar och färjor på Bosporen. När jag har läst boken vet jag mer om Istanbul och jag får en känsla för hur Orhan Pamuk formades som människa. Boken är inte helt lätt att läsa, den kräver lite möda.
Författaren har letat i arkiv och i boken finns många fotografier och grafik från staden. Jag hade inte haft något emot om trycket hade varit lite bättre.
Jag avslutar med ett citat från boken, sid 297. Den unge Pamuk åker bil med sin far och de talat om livet:– att söka var inte mindre viktigt än att finna, att ställa frågor var lika viktigt som utsikten från bilens, husets eller färjans fönster. Det skulle säkert gå både upp och ned i livet – precis som med musiken, konsten och berättelserna – och till sist skulle det ta slut, men många år senare är dessa liv ännu kvar hos oss i bilderna av staden som far förbi inför våra ögon, likt minnen hämtade ur drömmar.
Istanbul – minnen av en stad av Orhan Pamuk, Norstedts 2006. Översättning: Tomas Håkanson.
Mösstanten 