Carlos Gardel är en berömd tangosångare från 1930-talet. Den här boken handlar inte om honom, men Álvaro älskar hans musik. Han har dragit sig undan i sina äktenskap och haft dålig kontakt med sin son. Álvaro har varit otillgänglig och suttit bakom tidningen och ofta lyssnat på Carlos Gardel.
I den här boken finns ingen bra harmonisk kontakt mellan människorna. Alla lever för sig, även om de lever ihop. Det finns hat, desperation, tristess och tröstlöshet och svartsjuka. Allt är svart. Álvaros drogberoende son ligger och dör på sjukhuset. Hans syster motar ut sonens mamma från sjukrummet. Hon hatar henne. Álvaros nuvarande hustru låtsas att Álvaro älskar henne och att han tycker om hennes ömhetsbetygelser.
Garlos Gardels död blir man inte glad av. Dessutom gör författaren det svårt för läsaren. Det finns ganska många karaktärer i boken: Álvaro, hans två fruar, hans syster och hennes flickvän, sonen Nuno, hembiträden, Álvaros farfar, en gammal avdankad tangodansare. Det är nog fler. I olika kapitel är det olika personer som för ordet, eller tänker. Mer än ett tidsplan finns i kapitlen och de olika tiderna och situationerna är invävda i varandra, finns samtidigt i kapitlet i en enda röra.
Så kan det kännas när man läser den här boken. Men författaren har egentligen inte skrivit en enda röra. Det verkar vara noga komponerat och det är ett fantastiskt språk, en flytande rytm som ger bilder i ens huvud och starka drabbande scener. Översättaren måste ha gjort ett strålande arbete. Jag tänker att man kan uppleva boken som ett musikstycke där olika teman kommer igen. Läsningen ger starka miljöbilder och jag får någon slags känsla för Lissabon och Portugal.
Nej det finns ingen tröst i den här boken. Jag kommer inte att genast kasta mig över en annan bok av António Lobo Antunes. Om du vill läsa den, var då beredd på ganska stor möda och läs den gärna när du är i ett stabilt läge, för som sagt, glad blir man inte.
Boken är en fristående, tredje del i António Lobo Antunes Benfica-trilogi. De föregående två har jag inte läst och detta är den första bok jag läser av Ántunes. Den kom ursprungligen ut 1996.
Carlos Gardels död av António Lobo Antunes, Modernista 2017. Översättning: Marianne Eyre.
Mösstanten 