Den här berättelsen handlar om familjen Toimi som bor i finländska Tornedalen. Det är en stor familj med tolv levande barn och två som dog tidigt. Det är nu 1980-tal, många av barnen är vuxna och de samlas till jul i barndomshemmet tillsammans med föräldrarna. Eller tillsammans är de inte. Pappan, Pentti är inte tillsammans med någon. Han håller mest till i ladugården och när han kommer in för fika tar han sitt kaffe och sätter sig framför TV:n.
Snart förstår vi att de flesta av de äldsta barnen vill övertyga sin mamma Siri att ta ut skilsmässa. Hon har haft ett svårt liv med Pentti. Alla i familjen trippar på tå för att inte Pentti ska explodera. Han är en mörk, elak gestalt som ligger som ett åskmoln över familjen.
Vi får efterhand veta lite om varje person. Men för lite och på fel sätt. Historien blir platt. Jag tycker inte att jag kommer någon av dem riktigt nära, mer än modern Siri. Alla barnen med deras egenheter beskrivs men det blir ytligt. Författaren redogör och talar om för mig hur det är alltför rakt på istället för att lämna utrymme till min fantasi. I boken finns visserligen en mordgåta, men för mig blir det aldrig särskilt spännande att få veta svaret på den.
Romanen är uppdelad i tre delar. Under den första håller jag intresset uppe. Del två börjar lugnt, som en utandning. Nu har Siri flyttat ut från gården och kan leva i frid och ro med sina hemmavarande barn. Dock finns det ett hot i bakgrunden. Kommer Pentti dit och ställer till bråk? Denna utandning behövs. Det finns många problem i familjen Toimi. Vi får också veta Siris och Penttis historia och hur de träffades. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i familjens problem.
Sedan kommer del tre och jag tappar helt intresset. Nu måste det visserligen vara svårt att skriva om så många människor på färre sidor, men jag tycker att boken är för lång när jag läser. Den innehåller också en del språkliga fel som förlaget borde ha rättat.
Boken är ovanlig, upplagd som en skröna. Att få till så många problem i en och samma roman är lite av en bedrift: En son har nyligen suttit i fängelse, en dotter har drabbats av en neurologisk sjukdom, en son intrigerar och fifflar för att kunna överta gården, en son är psykopatisk och håller på pappan, två barn dog som små med allt vad det innebar för föräldrarna. Men när berättelsen är platt bryr jag mig inte ändå.
En del av gestalterna stannar dock kvar hos mig, särskilt Siri, jag tycker att författaren har skapat ett fint porträtt av henne och av en del av familjelivet, hur barnen måste hjälpa till på ett jordbruk och ta hand om varandra när de är en så stor syskonskara.
Testamente av Nina Wähä, Norstedts 2019.
Mösstanten 