Solstaden av Tove Jansson

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.