Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s