Solstaden av Tove Jansson

Solstaden är den första romanen i den här samlingsboken om fyra romaner av Tove Jansson. Romanen kom ursprungligen ut 1974.

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

I Oktoberbarn skriver Linda Boström Knausgård om sina erfarenheter som bipolär och tvångsinlagd på mentalsjukhus. Det är en hjärtskärande berättelse som visar sjukdomens kraft och vad den kan orsaka. Samtidigt är berättelsen en anklagelse mot dagens mentalvård. Linda Boström Knausgård får många upprepade serier av ECT-behandlingar, det vi i dagligt tal kallar elchocker. Det är en vanlig behandling men som har biverkningar. Minnen försvinner.

Författaren beskriver hur hon har upplevt att vara tvångsinlagd. Då har man inga rättigheter. Det som bestäms av läkarna, det görs. Man kan inte vägra att genomgå en behandling. Gör man det tvingas man. Antagligen är det nödvändigt med tvångsinläggning ibland men efter att ha läst den här boken förstår jag hur smärtsam både sjukdomen och tvångsinläggningen måste vara för patienten. Minnet påverkas av ECT-behandlingen. Sjuksköterskan Maria hjälper Linda Boström Knausgård att minnas. Maria finns som en god gestalt, men också som en av dem som sätter nålen när patienten ska till elbehandlingen. För mig blir det som en bild av psykvården, personal som vill göra patienterna friska men som har trubbiga och omänskliga medel till sitt förfogande. Jag önskar att bättre mediciner forskas fram och att psykvården inte fortsättningsvis ska vara underbemannad, för det är den nu. I Linda Boström Knausgårds berättelse får hon bara tio minuters samtal med läkaren en gång i veckan och då är det mest läkaren som pratar. De har antagligen inte tid till mer. De flesta läkare och vårdare vill säkert väl, men de har de resurser som politikerna har tilldelat dem.

Minnen är viktiga för oss alla och vem vill ha en hjärna som inte fungerar? En stor del av berättelsen består av minnen och författarens försök att minnas. Det är barndomsminnen, minnen av äktenskapet, minnen av barnen och av skilsmässan. Där finns också dåligt samvete för vad hon utsätter sina barn för. Kanske får man alltid dåligt samvete som förälder när man blir svårt sjuk och inte kan ta hand om sina barn, även om man inte blir psykiskt sjuk, men jag undrar om inte psykisk sjukdom gör det värre.

Oktoberbarn är en bra bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste. Den är också vacker. Linda Boström Knausgård kan frammana poetiska bilder. Till slut blir hon utskriven och får komma hem. Där minns hon inte om hon har möblerat barnens rum i den nya lägenheten. Har någon annan gjort det medan hon var på sjukhuset? Slutet känns lugnt men lite hotfullt. Det känns ensamt.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård, Modernista 2019.

Dikter av Gunnar Björling

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström

Stellan Jonsson Lök är ensamstående butiksinnehvare i Sunne. Hans stora intresse är att samla autografer. Under en septembervecka i slutet av sextiotalet, under femtioårskalaset för målaren Harald Pihlgren, dyker plötsligt en av astronauterna som varit på månen upp i Sunne. Han tillbringade en sommar där hos sin släkt när han var tonåring. Nu vill han begrava sin mors aska på den plats som hon härstammar från.

Så börjar Göran Tunströms roman där han har samlat hela världen, ja hela universum i det lilla Sunne. Den här romanen handlar om människolivet, om kärlek och snikenhet, om månen, om tro, om skapande, om avsaknad av tro. Berättelsen är bitvis tragikomisk. Människorna kommer fram i all sin löjlighet och längtan, i all sin godhet och hämndlystnad. Där finns bland andra astronauten, en misslyckad målare, en lärd präst som har förlorat sin tro, en god och klok sjuksköterska, en prästfru som är fixerad vid biskopen och tror att han älskar henne och Stellan Jonsson Lök, berättaren, som vi får veta mer och mer om. Han är en komplicerad människa med stora problem.

Allt tilldrar sig i den lilla orten Sunne i Värmland. Romanen har fin miljöbeskrivning, dråpliga historier och mycket värme och sorg. På sätt och vis är den en skildring av människolivet. Jag rekommenderar den varmt.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström, Månpocket 2001.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras

I franska Indokina år 1931 bor en ensamstående mor på en gård tillsammans med sina två halvvuxna barn. Odlingsmarken ligger allt för nära Stilla havet och risodlingarna översvämmas varje år. Modern är utsliten och bitter. Kolonialtjänstemännen är korrumperade. De säljer jordlotter som inte går att odla på. När bönderna har misslyckats tar tjänstemännen tillbaka marken efter några år och säljer den igen och stoppar pengar i egen ficka. Om man ska få en bra jordlott måste man muta dem.

De två barnen, Suzanne 16 år och Joseph 20 försöker skapa sig ett liv och vill bort från gården. Vilka möjligheter har de, utan utbildning och pengar? Suzanne måste kanske gifta sig om hon inte så småningom ska hamna på en bordell.

Marguerite Duras berättar både om relationerna i den lilla familjen och om situationen i franska Indokina i stort. Familjelivet är mästerligt gestaltat med modern som är mer eller mindre galen och de två ungdomarna som försöker klara sig både gentemot modern och omgivningen. Trots alla problem och moderns grymhet finns det stor kärlek mellan familjemedlemmarna. Duras skapar starka scener både när modern misshandlar dottern och när hon och barnen sitter och gapskrattar över sin omöjliga situation. Hur cyniskt de resonerar ibland säger mycket. Luras eller bli lurad.

Livet på slätten där familjen bor är hårt. Barnen dör som flugor och familjerna svälter. De fattiga av fransk ursprung har det lite bättre men det är stora klasskillnader i kolonin. Några är enormt rika medan andra står på ruinens brant. När Suzanne går omkring i kvarteren där de rika bor i en större stad märker hon tydligt att hon inte hör dit. Hennes klänning är fel, hennes hatt är fel, att hon vandrar på gatorna ensam är fel. Alla tittar på henne.

En fördämning mot Stilla havet är en mycket bra roman som är en stark upplevelse att läsa. Där finns sorg och vrede, humor och kärlek och en ung flickas första trevande steg mot självständighet i en nästan omöjlig värld. Berättelsen bygger på Marguerite Duras egna erfarenheter. Hon växte upp i franska Indokina.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras, Modernista 2019. Översättning: Marianne Lindström.

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Lucy Barton ligger på sjukhus efter en operation. Komplikationer har tillstött och hon är mycket sjuk. En dag sitter hennes mor i rummet. De har inte haft kontakt med varandra på många år. Lucy hade en mycket fattig barndom. Nu bor hon i New York med man och barn och försöker skriva. Hon har studerat på College och gjort en klassresa.

Elizabeth Strouts berättelse är en fin skildring av klasskillnader och en trasig barndom. Vi får veta fragment, minnen. Omgivningen såg ner på hennes familj. Föräldrarna måste arbeta och låste in henne i bilen under dagarna eftersom ingen fanns som kunde ta hand om henne. Övergrepp antyds. Berättelsen är skriven med stora hål.

Lucy och hennes mor försöker trevande tala med varandra och minnas. Mycket är svårt och sårigt. En hel del kan de inte prata om. Men fast de inte får nära och öppen kontakt känner jag som läsare att kärleken finns där. Den är en fin skildring av en mor-dotterrelation.

Mycket lämnas till läsarens fantasi och tankar och det tycker jag om. Läsaren får treva runt i Lucy Bartons och hennes mors minnen ungefär som de själva gör. Elizabeth Strout har skrivit en finstämd roman om en svår barndom och förhållandet mellan föräldrar och barn. Den är också en intressant skildring av en klassresa. Lucy har utvecklats bort från sin mor men är ändå inte hemma och riktigt bekväm i sin nya värld.

Partiet med modern och dottern på sjukhuset är det bästa och romanens stora styrka. Berättelsen om Lucy Bartons liv i New York känns lite för tunn. Jag vill veta mer, både om Lucy Bartons barndom och hennes senare liv. Det känns som om något ändå fattas. Dock överväger det positiva. En finstämd roman som ger läsaren mycket.

Elisabeth Strout har skrivit ytterligare en bok om Lucy Barton, Vad som helst är möjligt. Jag undrar om inte den tillsammans med den här boken ger en fylligare bild så den kommer jag också att läsa.

Mitt namn är Lucy Barton av Elisabeth Strout, Forum 2017. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera

Makina arbetar i telefonväxeln i sin hemby i Mexiko. Där förmedlar hon både vanliga telefonsamtal och meddelanden mellan olika grupper i den undre världen. Hon har fått lära sig hur hon som ung kvinna överlever i en hård machokultur. Hon är en tuff kvinna.

En dag ska hon resa över till USA för att överlämna ett brev till sin bror. Hon går till den ena bossen efter den andra för att få möjlighet att ta sig över gränsen. Hon måste ta med sig ett paket som är inslaget i ett gyllene tygstycke för att få hjälp.

Berättelsen är knapphändigt skriven. Allt verkar noga utvalt och utmejslat. Enligt baksidestexten sammanväver författaren dagens situation i gränslandet mellan Mexico och USA med aztekernas mytologiska legender. Dem känner jag inte till men berättelsen har mytiska drag. Den är knapphändigt och konkret skriven. Makina måste ta sig över vatten och över bergen. Kapitlen har namn som Platsen där människorna får sina hjärtan uppätna, Platsen där vinden skär som knivar och Berget av vulkanglas. Författaren använder sig också av upprepningar på ett ställe i boken, meningar som börjar på samma sätt så som jag har stött på det i myter som är muntligt traderade innan de skrevs ner.

Tecken som föregår jordens undergång är en stark och gripande berättelse om människor på båda sidor om gränsen och hur de blir utnyttjade. De kommer från ett samhälle där den organiserade brottsligheten styr till USA för att skapa sig ett bättre liv. Där är de papperslösa och arbetar som städare och diskare och hembiträden. De har låg lön och bor i kyffen och lever i osäkerhet. Yuri Herrera skildrar en hård värld där det stora rika landet förtär människor. En papperslös kan till och med bli utnyttjad på så sätt att han tar en amerikansk ung mans plats och blir skickad till det farliga kriget i hans ställe.

Yuri Herreras berättelse är skriven på ett ovanligt sätt, en tät, mytisk berättelse. Den handlar om liv och död och jag undrar: Kommer Makina till dödsriket på slutet?

Boken rekommenderas varmt.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera, Nilsson förlag 2016. Översättning: Maria Cederroth.

Mer om föresatser och läsutmaningar

Ifall ni vill delta i läsutmaningar finns några tips här:

Årets Kaosutmaning sköts av Mia som har bloggen Mias bokhörna.

Ugglan & Boken har startat en utmaning som kallas Litteraturpristolvan.

Utmaningen Månadens språk sköts i år av Scyllas hylla. Och nu fick jag lust till att delta i den utmaningen också. Scyllas hylla har en lista över språken för varje månad. Klicka på den gröna länken så kommer ni dit. Januaris språk är italienska och det kommer en bok av en italiensk författare här så småningom.

Själv har jag förutom Hyllvärmare2020, en dikt om dagen och en novell i månaden satt ett läsmål på Goodreads. 90 böcker ska jag läsa 2020, ett mål som jag bör kunna uppnå ganska lätt. Fast det egentligen inte är så viktigt hur många böcker eller hur många sidor jag läser på ett år, utan vad jag läser, att jag får glädje av det och att jag kan förmedla mina läsupplevelser till andra här på bloggen så är det ändå roligt att sätta ett mål på Goodreads och se hur stapeln växer. (En stapel bör vara stående, men här handlar det om en liggande stapel. Jag hittar ingen annan benämning.)

Det blir många bilder fotograferade till bloggen också. Jag tar inte bara en bild av ett motiv, så det samlas många, många bilder. Nu har jag en föresats att jag ska ta tio minuter varje dag – ja varje vardag, man får väl vara ledig någon gång – och rensa bland bilderna. Det är så tråkigt att rensa och ibland är det jobbigt för huvudknoppen också, att bestämma vad som ska sparas och inte, men tio minuter kan jag väl klara tills situationen är bättre bland bilderna.

Ja det var lite om föresatser för årets läsande och bloggande. Nu blir det spännande att se vad vi kommer att uppleva under 2020-talets första år.

Trevlig helg önskar jag er alla!

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Lina Wolffs roman är uppdelad i tre delar och i varje del berättar en person. I den första delen är det Ellinor som är jaget. Hon är en trettiosexårig kvinna från en lite ort i Skåne som har lärt sig att slåss. Hon registrerar sig på en dejtingsajt och träffar där den fete litteraturkritikern Calisto som bor i Stockholm. Hemma har han ett oavslutat romanmanus som en författare har bett honom läsa.

Manuset heter De polyglotta älskarna.

I Den andra delen är det Max som för ordet. Han är en författare med skrivkramp som försörjs av sin fru. Max har haft många kvinnoaffärer.

I den tredje delen berättar Lucretzia, dotterdotter till en Italiensk markisinna.

Lina Wolff väver ihop de här tre människornas berättelser. Några av dem möts. Romanmanuset De polyglotta älskarna finns med på olika sätt i alla de tre delarna. De tre perspektiven känns trovärdiga.Vad handlar då Lina Wolffs roman om? Kvinnor och män, kvinnan som objekt, och framförallt om mannens bild av kvinnan. Kvinnan ska vara ung och läcker. Hur ska en kvinna kunna manövrera sig fram och klara sig i dagens värld?

Det här framställer Lina Wolff på ett suveränt sätt utan att det känns som om hon viftar med pekpinnen. Ellinors möte med Calisto är ett möte mellan två människor från helt olika delar av samhället. Genom hennes berättelse får vi mannens syn på kvinnan genom vad som händer henne. Hon är en tuff kvinna med mycket styrka och ingalunda dum, även om det är hennes förmodade dumhet och enkelhet som Calisto faller för.

Max är en tragikomisk gestalt som glider omkring i sin författarverksamhet och skapar förödelse bland de människor som kommer i hans väg. I början av hans romandel tar han med sig datorn för att sätta sig och skriva på stan och så går han in i World Trade Center. Bara Max beskrivning av miljön, både interiören och de människor som rör sig där inne gör boken värd att läsas. Max berättar om de unga fina kvinnor som han ser gå omkring där inne samtidigt som det finns en receptionist som inte är ung och fräsch som hon borde vara just där han har satt sig – det är bokens tema i ett nötskal.

Men det är för enkelt uttryckt. De Polyglotta äslkarna innehåller mycket humor och mycket allvar. Den handlar om att utnyttja och bli utnyttjad och vilka konsekvenser det kan få. Bokens olika delar bildar en helhet som säger mycket om mänskligt liv. De är som satser i ett musikstycke, de har olika karaktär och klangfärg men tillsammans bildar de en helhet.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff, Bonniers 2016.

Skönlitterärt – novell av Alice Munro

Skönlitterärt handlar om Joyce som är gift med Jon. Han arbetar med trä och har en snickarverkstad vid deras hus. Hon undervisar i musik på en skola i trakten. En dag börjar Edie arbeta som lärling hos Jon. Det första hon gör är att visa att hon är tatuerad eftersom en del människor skulle reagera mot det och inte vilja anställa henne. Hon är nykter alkoholist och har en dotter.

Munro beskriver med få ord hur olik Edie är Joyce, till utseende, förhistoria och åsikter. Och ändå, eller kanske just därför, blir Jon förälskad i henne.

Munros novell Skönlitterärt handlar om kärlek och vad vi gör med våra liv. Skilsmässor som blir allt vanligare. Familjer med barn som har kommit till i olika konstellationer. Många av Alice Munros noveller spänner över ett långt tidsrum. Så är det också här. Munro berättar lugnt och stillsamt vad som har hänt människorna och hon lämnar mycket utrymme mellan orden. Skönlitterärt blev en stor upplevelse att läsa. Munro skapar genast från början stämning och visar oss vad novellen kommer att handla om, själva kärnan, men på ett sätt som vi inte förstår förrän vi har läst den till slut.

Citat från novellens första sida:

Det var särskilt en sak som Joyce njöt av att se när hon var på väg hem och svängde in på deras tomt. Vid den tidpunkten var det många, till och med en del halmtaksfolk, som installerade glasdörrar, som till en uteplats – även om Jon och Joyce inte hade någon uteplats. För det mesta hade man inga draperier där, och de avlånga upplysta fönstren var som ett tecken på eller löfte om trevnad, om trygghet och fullständighet. Varför det inte kändes riktigt så med vanliga fönster kunde Joyce inte säga. Kanske var det för att man inte bara kunde se ut genom glasdörrarna utan också öppna dem rakt ut mot skogens mörker, för att de så naturligt visade upp hemmet som tillflyktsort.

Skönlitterärt ingår i novellsamlingen För mycket lycka, Atlas 2018. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Boken ingår i serien med kvinnliga nobelpristagare som gavs ut 2018.