
Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.
Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.
Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.
Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.
Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.
Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.
jag har inte börjat än men har samlat alla sex delarna, loppisfynd och bibliotekets rensningshylla, den sista köpte jag som pocket.
GillaGilla
Det blir spännande att höra vad du tycker när du läser dem.
GillaGilla
jag har gillat Knausgårds årstidsböckerna:
http://hannelesbibliotek.blogspot.com/2017/04/om-varen-av-karl-ove-knausgard.html
GillaGilla
De återstår för mig att läsa.
GillaGilla
Knausgård var inte den första att beskriva litterärt toabesök:
http://hannelesbibliotek.blogspot.com/2016/08/james-joyce-sid-59-151-ulysses-2.html
GillaGilla
Du ska se att till slut ger jag mig nog på Ulysses också. 🙂
GillaGilla
Den har jag inte vågat mig på.
GillaGilla
Men gör det. Du kanske tycker om den.
GillaGilla
Jag har fortfarande bara sista delen kvar. Den är på 1 100 nånting sidor, så jag sparar den till nåt tillfälle när jag kan läsa längre tid åt gången. Jag gillar Knausgårds Min kamp-serie. Den är ju inte helt självbiografisk utan snarare autofiktiv. Men ändå. Jag gillar det detaljerade, nergrottandet…
GillaGilla
Det gör jag också.
GillaGilla
Och jag ville ju skriva att jag är glad att även du gillar boken och sättet han skriver. 😛
GillaGilla
Du har ju talat mycket gott om sviten.
GillaGilla