Vedersakarens död av Hans Keilson

Vedersakarens död av Hans Keilson är en mycket intressant bok. Den är en roman men den är skriven som ett mellanting mellan roman och essä. Bokens berättare och hans familj har en fiende som aldrig nämns vid namn, men som läsare tänker jag genast på Hitler och nazisterna. Hans Keilson var själv jude. Han flydde till Nederländerna under nazisttiden och blev tvungen att gömma sig där. Han klarade sig, men hans föräldrar mördades under förintelsen.

Samtidigt som det är mycket resonerande, och författaren vänder och vrider på relationen mellan fienden och berättaren, finns mycket bra och gripande scener i romanen som till exempel en grupp pojkar som har till uppgift att förstöra och välta gravstenar på en kyrkogård där en del är mycket rädda för att vara på en avsides belägen kyrkogård om natten och för det de gör, och en scen när berättaren sitter på en krog och hör fienden hålla tal i rummet intill, men genom högtalare. Han ser honom aldrig förrän mot slutet då fienden far i triumf genom stadens gator.

Hans Keilson var psykolog och efter kriget arbetade han för att hjälpa traumatiserade judiska barn, och i scenen på begravningsplatsen har han förståelse för en del pojkars dilemma. Han skriver i boken att fienden behöver honom och att han själv kanske behöver fienden. Men det resonemanget faller så småningom. Jag kan hålla med om att en totalitär regim har behov av en fiende för att vända folkets missnöje åt annat håll och det ser vi ofta i världen. Ibland är det en inhemsk fiende och ibland finns fienden utanför landet. Genom historien har ju också judehat använts på detta sätt i århundraden.

Vedersakarens död är en ovanlig bok som ger många frågor och upphov till mycket tänkande. Att fienden aldrig nämns vid namn och inte heller vare sig nazism eller judar gör lite grand det som händer i boken allmängiltigt. Att det är en judisk kyrkogård som förstörs sägs till exempel aldrig. Den scenen slår hårt. Dels känner jag mycket starkt både planen hos fienden – att avskilja den här folkgruppen som ett sätt att få fler och fler att delta i och acceptera förföljelsen – och vrede och förtvivlan över att det inte räcker med att inskränka livet och förfölja utan att man också förstör begravningsplatserna. Den ger också en bild av att det inte bara är ett gäng psykopater som förföljer utan att vanliga människor deltar. Så fast Vedersakarens död inte är känslosamt skriven ger den både starka känslor och tankar. Romanen har självbiografisk grund. Berättarens föräldrar blir bortförda och försvinner, det som i verkligheten hände med Keilsons föräldrar. Men den är ingen självbiografi. Det är en ganska intellektuell roman med vissa gestaltade scener, en roman som behandlar förföljelsen och förintelsen i det tredje riket på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Jag förmår inte göra Vedersakarens död rättvisa i den här texten, men det finns ett efterord i boken som ger mycket mer.

Vedersakarens död av Hans Keilson, Nilsson 2016. Översättning: Nina Katarina Karlsson. Efterord av Heinrich Detering.

a

2 kommentarer på “Vedersakarens död av Hans Keilson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s