Ulyssesrapport #3

Det var länge sedan jag började men jag är inte färdig än. Nu har jag kommit till den sista avdelningen som är Molly Blooms inre monolog. En lång väg dit har det varit. Stundvis har jag varit så arg på författaren. Varför utsätter han mig för detta? har jag tänkt. Hur sjutton kunde han tro att folk ville läsa allt det här? Det har känts som när jag har varit på konstinstallationer och konstnären har satt upp en massa text på väggen. Vem orkar läsa?

Jamen, det gör de ju, när det gäller Ulysses. Det finns ett tillräckligt stort intresse för att många människor ska skriva om boken och det publiceras guider och avhandlingar och artiklar. Och jag väljer ju själv om jag vill läsa Ulysses eller inte. James Joyce har faktiskt inte tvingat mig. Vad angår konstnärens text på väggen så var det kanske inte ens meningen att den skulle läsas. Man kanske bara skulle se den.

Det kan vara bra att tänka lite utanför sina vanliga banor. Det börjar visa sig att jag är ganska nöjd nu när jag har läst så här långt, inte så att jag nöjer mig med detta, nej hela boken ska läsas, men jag känner en tillfredsställelse över att veta en del om boken. Hur den är. Den är ganska så omöjlig att läsa, men den har kvalitéer, det kan jag inte komma ifrån.