Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen

En kvinna står och stryker och funderar över sin äldsta dotter Emily. Någon har bett henne att komma för att prata om dottern så att denna eller denne bättre ska förstå henne.

Så vandrar tankarna medan modern stryker och vi får veta mer och mer om flickans uppväxt och förhållandena då.

Från sidan 18:
Hon var ett vackert barn. Hon blåste blanka bubblor av ljud. Hon älskade rörelse, älskade ljus, älskade färg och melodier och texturer. Hon låg ofta i sin blåa sparkdräkt och bankade extatiskt mot golvet så att hennes händer och fötter blev till suddiga fläckar. Hon var mitt livs mirakel, men när hon var åtta månader blev jag tvungen att under dagarna lämna henne hos grannfrun en trappa ner som inte alls tyckte att hon var något mirakel, för jag arbetade eller sökte arbete och sökte Emilys far som ”inte längre stod ut” (skrev han i sitt avskedsbrev) ”med att dela nöden med oss”.

Modern i novellen hade säkert inte så ofta tid att ta te- eller kaffepaus. Kanske hade hon inte ens råd att köpa kaffe eller te periodvis. Kanske var det likadant i USA som här, att fattiga människor alltid drack kaffe. Om de hade något. Kanske borde jag hellre ha lagt boken på strykbrädan när jag tog bilden? Det är ju så suveränt bra att Tillie Olsen har valt att kvinnan ska stryka medan hon tänker.

Det var depression och sedan kom kriget och kvinnans nya man var inkallad och borta från hemmet. Då hade de fler barn. Det här var också tider när man inte såg på och behandlade barn som idag, i synnerhet inte fattiga barn som måste lämnas bort. Jag står här och stryker är en hjärtskärande berättelse skriven ganska sakligt och mycket konkret. I den finns många år av kamp för att få tillvaron att gå ihop. Samtidigt finns där stor livskraft. Novellen är koncentrerad och slående och jag rekommenderar den varmt.

Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen ur samlingen med samma titel, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren. Förord: Kristina Sandberg.