Vägarna till Afrika av Per Wästberg

Vägarna till Afrika – en memoar är Per Wästbergs självbiografi från det han var tjugo år tills han blev trettiotvå. Han berättar om New York och åren då han studerade på Harvard och samtidigt skrev romanen Halva kungariket. Han var även tidningsskribent både då och under åren som följde. Under den tid som biografin omspänner skrev han bland annat också en bok om Klarakvarteren tillsammans med fotografen Lennart af Petersens och ytterligare en roman, Arvtagaren.

Per Wästberg berättar både om sitt familjeliv och om sitt liv i kulturvärlden. Det är många namn han nämner och för mig säger det inte så mycket. Jag känner igen de flesta och tänker ibland, jaha även honom umgicks han med, och jag får en bild av en ung människa som rör sig i och känner sig hemma i den världen, av en människa som skriver hela tiden och som arbetar mycket. Memoaren ger också en liten inblick i journalistkretsar på den tiden.

Men inte förrän Per Wästberg reser till Afrika blir det riktigt intressant. I Sydafrika upplever han den omänskliga apartheidpolitiken. Han upplever den handfast och konkret och de partierna i boken blir en nyttig påminnelse om hur det verkligen var. Där bränner det till. Det är så lätt att glömma. Men läser man Per Wästbergs Vägarna till Afrika får man kraftfulla exempel. Efter det går mycket av Per Wästbergs tid och energi åt till att verka för en förändring. Han skriver och han reser runt och berättar om sina erfarenheter och verkar för en rörelse mot apartheidregimen. Det bränner också till i Wästbergs personliga liv mot slutet av biografin när han möter en ny kärlek.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Vägarna till Afrika kom först ut 2007.

På Wikipedia kan du läsa om Per Wästberg här.