Söndag hos Mintons – novell av Sylvia Plath

Om Henry bara inte vore så petig, suckade Elizabeth Minton medan hon rättade till en karta på väggen i sin brors arbetsrum. Så till den milda grad petig. Hon lutade sig drömmande tvärs över mahognyskrivbordet ett ögonblick, och hennes vissnade vita händer med de blå ådrorna bredde ut sig mot det mörka, glansiga träet.

Elizabeth Minton bor ihop med sin bror Henry. Hon har arbetat som bibliotekarie, men nu på äldre dagar hushållar hon för sin bror. De är mycket olika. Henry är rationell, allt ska vara rakt och fyrkantigt och han vet bäst. Hans syster är inte värd mycket i hans ögon. Han påpekar och kritiserar. Hon är en drömmande person som läser poesi. Det förstår han sig inte på.

Allt är sett från Elizabeths synpunkt, så man kan inte vara säker förstås, men Henry verkar vara en överlägsen stropp som ska ha allt på sitt vis, och hon förmår inte säga ifrån.

Hon kisade på Henry som stod i dörröppningen nu. I det svaga ljuset kunde hon inte klart se hans anletsdrag. Ansiktet skymtade runt och dystert, och den bastanta skuggan smälte samman med mörkret i hallen bakom. När Elizabeth sneglade på broderns otydliga gestalt kände hon ett egendomligt behag i att iaktta honom utan glasögon. Han var ständigt lika tydlig, lika prudentlig, och nu var han för en gångs skull riktigt rejält suddig.

Söndag med Mintons är den första novellen i samlingen som jag köpte på bokrean i år. Fast den är enkelt berättad innehåller den mycket om hur det kan vara att leva med en person som Henry. Trots att bilden av honom kanske verkar överdriven vet vi att det faktiskt finns sådana personer. Men som sagt, vi vet inte säkert hur syskonens förhållande verkligen är och det är en intressant osäkerhet.

Noveller av Sylvia Plath, Modernista 2022. Översättning: Margareta Tegnemark. Förord: Björn Kohlström.