Satansviskningar av Sami Said

Nadine skickas till en internatskola för besvärliga flickor. Den ligger isolerat i öknen. Flickorna tillhör mestadels välbeställda familjer. De är bortskämda med materiella förmåner, men de är besvärliga. En flicka har förstört sin farbrors maskin, en har rakat av sitt hår. I skolan är uniformen en svart abaya, men reglerna och ledningen verkar inte vara stenhård ändå. Men flickorna ska stanna i skolan tills deras familjer hämtar hem dem och på skolan får de skala potatis och tvätta sina egna kläder, något som de inte har behövt göra tidigare.

Landet är fiktivt med en korrupt regim, någon slags diktatur, där hus inte byggs färdigt och där utvecklingen av industri och kommunikationer har stannat av. Flickorna är alltså bortskämda, men de får alltid stå tillbaka, pojkar är viktigare och mer värdefulla. På sätt och vis känns flickorna som om de lika gärna kunde vara bortskämda svenska flickor, men de är mer diskriminerade och gör man som den kvinnliga artisten Assam Lo kan man bli knivmördad av sin bror.

Författaren skriver inte läsaren på näsan vilka problem det är som gör att flickorna revolterar eller blir deprimerade. Det kommer fram medan man läser vad som händer och där finns en slags humor. Visst upplever man tragik som läsare men också absurda förhållanden som man kan skaka på huvudet åt och skratta åt lite inombords. Romanen är ganska satirisk, men inte så till den grad att där bara finns endimensionella romanfigurer. Man förstår så väl att kvinnan som har startat skolan har gjort det i all välmening och hoppas att de ska gå bra för flickorna. Min känsla när jag läser blir att romanen är skriven på ett högst personligt sätt. Den är inte sådan som jag skulle förvänta mig att en roman som behandlar just dessa problem skulle vara. Den är luftigare, mer fantasifull och samtidigt full av sand och gnissel. Satansviskningar är nominerad till Augustpriset i år.

Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur 2023.