Valarna – Novell av Sara Stridsberg

När min mamma var barn såg hon en blåval en gång, det var en uppvisning på Slakthusområdet, det var på den tiden när de döda valarna fortfarande åkte på turné. Hon gick dit med morfar och tusentals andra stockholmare som också ville se den där valen, den hade fraktats från Nordsjön i en långtradare och den hade börjat lukta lite, en mix av ruttet och formalin, och den var urgröpt och stod uppspänd med hjälp av vajrar och stänger.

Man fick gå in i valen och kunde vandra omkring där och för den lilla flickan var det en så stark upplevelse att hon absolut ville tillbaka till valen fler gånger. Det är en händelse som flickan minns hela livet och som hon berättar om för sin dotter.

I den här novellen finns flera generationer. Morföräldrarna, den lilla flickan som blir mamma som vuxen och hennes dotter som berättar. Den omfattar alltså många år, men den är inte fullstoppad med information. Det är en luftig novell som handlar både om svårigheter med alkoholism och om livets och världens ofattbarhet, världen som vi människor försöker greppa och förstå och ha kontroll över. Valen som flickan går in i blir för mig en symbol både för det stora och obegripliga, och för livets äcklighet och hårda villkor. Ändå är Valarna en mycket lugn novell. Den är mycket vardaglig. Men så finns ju alltså valen som är så förunderligt stor och som har simmat i havets djup.

Valarna – Novell av Sara Stridsberg ur samlingen Hunter i Huskvarna, Bonniers 2021.