Nu tar jag påskledigt och återkommer på måndag. Läsning blir det förstås. Till exempel i Min Bokvärld av Kerstin Ekman där jag läser ett kapitel då och då. Men en påskdeckare vill jag också ha och det blir Morden i Oxford av Guillermo Martínez. Ärligt talat vet jag inte hur mycket deckare den är. Kanske bör den hellre kallas roman? Jag har läst Lucianas långsamma död av honom och den var ganska egendomlig.
Nej, vänta nu! Förlaget skriver att Morden i Oxford är en intelligent pusseldeckare. Då bör den väl vara det också. Författaren till boken, Guillermo Martínez, har själv bott och arbetat i Oxford i två år efter att han hade doktorerat i matematik. Ja, jag ser fram emot att läsa den.
Nu blir det alltså påsk och jag önskar er vilsamma och fina dagar och goda läsupplevelser.
Några människor har gått genom en trakt med plundrade byar. De är trötta, hungriga och smutsiga. Plötsligt ser de ett stort hus som ligger vackert vid en sjö. Huset verkar oskadat och de tar sig in där. En av dem, Ben, är romanens berättare. Han har blivit en del av den lilla gruppen mer eller mindre av en slump. Så är det också för de andra. Oroligheterna och bristen på allt gör att man får klara sig bäst man kan.
Det är inbördeskrig i landet, men denna herrgård verkar ganska opåverkad av striderna. Ja rättarbostaden är nedbränd, men i övrigt är allt intakt. Där finns mat och vatten och värme och kvinnan som äger herrgården låter dem stanna.
Men de är mycket olika och de har svåra erfarenheter bakom sig. Efterhand förstår läsaren mer och mer och farhågorna om att det inte kommer att gå bra ökar. Herrgården är en berättelse med krypande spänning. Där finns faran utifrån. Ska de klara sig från milisens och rebellernas plundring och våld? Men spänningen mellan människorna i huset ökar också och alla är sannerligen inte kärleksfulla och omtänksamma.
Samtidigt som berättelsen är en thriller är den dunkel och lite ogripbar. När jag läser romanen undrar jag vad detta är. Det är något drömlikt över det hela och hur mycket kan man lita på Ben och hans berättelse? Många tankar om länder med krig och våld och om människors beteeende kommer. Hur skulle det kännas för en själv i ett land där det normala inte finns kvar, där våld och oroligheter gör att tryggheten rasar? Och samtidigt är berättelsen ett psykologiskt drama, som om det viktiga inte är situationen i landet utan hur just de här få människorna är och vad de gör. Ett drama för sex karaktärer och ett hus som det står i baksidestexten.
Norrtullsligan av Elin Wägner (1882-1949). Den kom 1908 och handlar om Pegg, en ung kvinna som tar tjänst som kontorist i Stockholm i början av 1900-talet. De kvinnliga kontoristerna hade usla löner. Helst ville arbetsgivarna ha flickor som bodde kvar hemma hos sina föräldrar och fick största delen av sin försörjning därifrån. Pegg bosätter sig i ett hyresrum som hon delar med en annan kontorist. I lägenheten bor fler kvinnliga kontorister. De är fattiga allihop, och de hjälper varandra och delar på den mat och det kaffe och fotogen som de som för tillfället har pengar har införskaffat.
Shirley av Charlotte Brontë (1816-1855) är intressant dels eftersom bakgrunden till romanen är den begynnande industrialismen och Napoleonkrigen, dels genom huvudtemat som är moraliskt – att utvecklas som människa, att skaffa sig kunskap och att ha empati och att hjälpa dem som har det svårt. Romanen beskriver också kvinnornas instängda situation. Enligt normen ska de hålla sig till hemmet. Det är männen som ska sköta världen utanför. De överblivna, ogifta kvinnorna ses som löjliga. Shirley publicerades första gången 1849.
Middlemarch av George Eliot (Mary Anne Evans 1819-1880) har jag inte läst, men vill gärna. Den kommer i en ny översättning i maj och jag har den på bevakning hos nätbokhandeln. Middlemarch är en liten stad på landet och enligt förlaget är den en bildningsroman, en skildring av huvudpersonen Dorothea Brookes utveckling och kamp för en varaktig kärlek. Middlemarch är en omfångsrik roman, 700 sidor, och den handlar inte bara om Dorothea Brooke utan också om många andra människor som bor i den lilla staden. Middlemarch publicerades första gången 1871.
Fler klassiker skrivna av kvinnor hittar du hos Ugglan & Boken.
Målet för Novellresan denna månad är Mårbacka och det som då ligger närmast till hands är naturligtvis noveller av Selma Lagerlöf (1858-1940). Men jag har redan publicerat inlägg om två noveller av Selma Lagerlöf på bloggen, En saga om en saga och Mamsell Fredrika. Den sistnämnda var månadens novell i december förra året, ganska nyligen alltså. Därför, för variationens skull, har jag istället valt en novell av Göran Tunström (1937-2000). Mårbacka ligger i Sunne kommun och Göran Tunström växte upp i Sunne och han fick Mårbackapriset 1976.
Så från biblioteket lånade jag samlingen Det sanna livet – Berättelser, och ur den valde jag novellen Jimmy Tulpan. Vi har just upplevt tulpanbukettstiden och nu väntar vi på tiden när tulpanerna kommer upp ur jorden och blommar utomhus och därför lockade titeln.
Berättaren i Jimmy Tulpan färdas med Mästaren från planet till planet. En gång närmade de sig en färglagd planet och Mästaren sa att det var Jorden. Det var livet. Dit ville berättaren komma.
När jag närmade mig Jorden hände något underligt: jag behängdes med något som man senare envisades med att kalla ”Kropp”. Kanske är det en sorts svampsjukdom. Det var djupt generande och den tyngde mitt sinne. Kanske var den en förutsättning för att jag skulle kunna dras neråt och in i ”en atmosfär”. Först cirklade jag runt några gånger och lärde mig se. Jorden var på sina ställen en tät sak. Trasiga kylskåp, trädgårdar, handdukar, blanketter, gråtrutar, bensinmackar, brödrostar. …
Berättelsen om berättarens tid på jorden är en satirisk, mycket, mycket allvarlig och även rolig novell.
Jimmy Tulpan – novell av Göran Tunström ur samlingen Det sanna livet – Berättelser, Bonniers 1991.
Ankomstens gåta är en självbiografisk berättelse om en yngling som kommer från Trinidad till England för att studera, om hans utveckling och om förhållandet mellan det främmande landet och honom. Den unge är av indisk släkt. Han studerar, han börjar skriva och så småningom bosätter han sig i Wiltshire, inte så långt från Stonehenge. Han hyr en stuga som tillhör ett stort gods. Där skriver han och tar långa promenader i omgivningarna.
Att flytta till England är en stor omställning för författaren, men i berättelsen finns också en annan omställning, den från de stora godsens tid när ägarna hade ekonomisk styrka nog till att underhålla godset och dess mark och ha många tjänare som passade upp på dem – till förfall, till utarrendering och och mekanisering och försäljning både av hus på egendomen och av dess mark. Det är en utveckling som är långsammare än förändringen som författaren upplever. När den unge mannen kommer från det varma och soliga Trinidad med dess sockerrörsodlingar till England upplever han en hastig ändring av kultur och miljö och människor och han är vilsen och vet inte hur det nya landet fungerar. Utvecklingen på den engelska landsbygden sker inte lika abrupt men den påverkar många människor alltifrån godsägare till lantarbetare.
Förr hade godset många strädgårdarbetare. Nu finns där bara en och den omfattande parken och trädgårdsodlingarna sköts inte mer som förr. I den här gamla trakten finns mycket nytt, nya bostadsområden runt omkring och nya människor som flyttar in i godsets byggnader samtidigt som mycket står och förfaller. Och runt omkring finns också urgamla gravar och minnen från forntiden. Ankomstens gåta är en långsam roman. Man får ha lite tålamod när man läser. Den har noggranna beskrivningar av miljön och den stiger fram med atmosfär och känsla. Samtidigt som texten fortskrider blir författaren mer och mer bekant med området och dess människor. Långsamt växer han in i miljön, men han är alltid till viss del främmande.
Ankomstens gåta av V.S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.
V.S. Naipaul (1932-2018) växte upp på Trinidad och hade indisk familjebakgrund. Han skrev romaner, essäer, reseskildringar och facklitteratur, mer än 30 böcker, under sitt liv. Han debuterade 1957. Ankomstens gåta publicerades första gången 1987 (The Enigma of Arrival) och kom i svensk översättning samma år. Engelska Wikipedia har mer information om V.S. Naipaul.
2001 belönades V.S. Naipaul med Nobelpriset i litteratur.
Den här boken har jag köpt på rea en gång för länge sedan. Varför? Jag visste inte någonting om Paavo Haavikko. Antagligen tänkte jag att den kunde vara intressant. Sedan har den stått i hyllan alldeles oläst som så många av mina diktsamlingar. Men nu räknar jag med att den blir läst så småningom. Dikterna är valda och tolkade av Bo Carpelan och de kommer från många diktsamlingar. Det finns mycket att läsa i den här boken.
Paavo Haavikko (1931-2008) var en betydande finsk författare. Kanske var han så okänd för mig, och säkert många andra, därför att mycket av det han skrev var poesi. På engelska Wikipedia kan man läsa om honom. Också på svenska Wikipedia, men den engelska är mer omfattande. I Biografiskt lexikon för Finland finns en lång artikel om författaren. I Libris kan vi se vad som finns översatt och tolkat till svenska.
Från bokens baksida: Paavo Haavikko har ingen like i finsk poesi. Hans internationella rykte bekräftades ännu en gång då han sommaren 1984 hedrades med det stora amerikanska Neustadt-priset. Men Paavo Haavikkos centrala position i finsk litteratur beror inte enbart på raden av diktsamlingar. Hans verk omfattar också noveller och aforismer, skådespel, hörspel och operalibretton …
Dikter av Paavo Haavikko i urval och tolkning av Bo Carpelan, Atlantis 1985.
Om ni undrar varför jag har läst den här romanen på danska kan jag tala om att det beror på att den inte finns översatt till svenska. Fast den blev belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2017. Nu har jag ganska lätt för danska, men det är synd ändå att den inte finns översatt för det är en bra roman.
Påminnelse om kärleken, ja romanen handlar om kärlek och mest handlar den om kärleken mellan mor och dotter. De två viktigaste personerna i romanen är Tara (Ja, så heter hon.) och hennes dotter Siri. Tara är udda, hon har svårt att vara där många människor är och hon har svårt att säga ifrån. Hon vill väl, men det blir lätt fel och kaotiskt. Ofta vill hon alltför väl. Hennes kärleksförhållanden misslyckas, Männen hon träffar är inte omhändertagande. Tvärtom. Förhållandet mellan mor och dotter är svårt. Ändå är Erindring om Kærligheden ingen svart socialrealistisk skildring. Där finns så många små nyanser och skildringen har poesi. Och människorna är gestaltade med bra och dåliga sidor och det finns många vassa iakttagelser och skildringar i romanen.
Ett starkt tema i boken är att vara vid sidan om samhället. Att vara udda, att inte kunna delta på de vanliga villkoren. Tara är udda, Siri också, men hon har en stor inneboende styrka och hon blir konstnär. Och det vet vi, att för en framgångsrik konstnär är mycket tillåtet som andra människor inte kan göra utan att råka illa ut. Som konstnär kan Siri sätta på sig en klänning klädd med kött under en performance. Hon kan också arbeta i ensamhet och undvika mycket umgänge med människor utan att att bli särskilt ifrågasatt. Vore hon inte en begåvad konstnär kanske hon skulle bli hemlös.
Tara växte upp i landsorten. Hennes mamma bjöd alltid in luffare i köket. Luffare och hemlösa och hemlöshet – att inte höra till, och hur illa behandlad man kan bli när man tillhör de där så att säga felaktiga människorna, det är vad Erindring om Kærligheden handlar om. Författaren för också in hur staten slår mot protesterande under ett stort klimattoppmöte i Köpenhamn. Hör det till berättelsen, eller vill författaren bara så gärna ha med det i romanen? Jag tycker nog att det hör till och utvidgar berättelsen och gör den bättre. Där finns både statens åtgärder när de styrande anser att den är hotad och den mindre människogruppens åtgärder när den känner sin trygga tillvaro och sina ekonomiska tillgångar hotade av en udda människa. Läs gärna Erindring om kærligheden om du kan.
Erindring om kærligheden av Kirsten Thorup, Gyldendal 2016.
Några öron finns inte här idag, men gott om näsor och munnar. Öron hittar ni säkert om ni går till Ugglan & Boken som har givit oss dagens tema. Därifrån kan ni komma till de andra bokbloggarna som är med i dagens tisdagstrio. Nåväl, här har ni mina böcker med näsor och munnar:
Melancolia av Mircea Cartarescu har jag haft i en tidigare trio, men denna egendomliga bok kan få vara med också idag. Den har ju ett så passande omslag. Melancolia består av tre berättelser, om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke. Kanske är det samma pojke. De tre berättelserna är skrivna ur pojkarnas perspektiv och hela texten är drömlik och symbolisk. Ja, det är en egendomlig historia, men den är värd att stifta bekantskap med. Melancolia kom 2023 på svenska och publicerades första gången på originalspråket 2019 (Melancolie).
I Parfymen – en mördares historia av Patrik Süskind finns näsan i handlingen. Den rysansvärde mördaren i boken har en fenomenal näsa och han kan känna lukter och dofter på långt håll. Problemet är bara att han blir så tagen av en del kvinnors doft att han vill göra parfym av dem. Parfymen kom på tyska 1985 (Das Parfum) och första gången i svensk översättning 1986.
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri som kom förra året har också ett omslag som passar i dagens trio. Om jag är ensam om den här titeln idag blir jag förvånad. Den nominerades till Augustpriset och har lästs av många. I Systrarna skriver Jonas Hassen Khemiri om sig själv i förhållande till tre systrar som han lärde känna ganska kort och ytligt när han var barn. Snart förstår man att hans pappa har någon slags anknytning till systrarnas mamma. Systrarna är starkt utmejslade personligheter och väldigt olika. Vad som är fiktion i den här boken vet man inte, men det finns en hel del från författarens liv i den.
Läsningen av Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää gav mycket och efter den började jag med en annan diktsamling som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris, Revbensstäderna av Eva Ström. Faktum är att jag aldrig har läst någon diktsamling av henne tidigare. Jag har hört henne läsa i Bokmässans rum för poesi en gång för länge sedan, det är allt när det gäller hennes lyrik. Och så har jag läst hennes roman Rakkniven. Men nu läser jag alltså Revbensstäderna. Det var ingen dum idé att starta projektet Nordiska rådets litteraturpris.
Revbensstäderna – dikter av Eva Ström, Bonniers 2002. Diktisamlingen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003.
Eva Ström är författare, litteraturkritiker och läkare. Hon har många diktsamlingar bakom sig och har också skrivit romaner och en del annat. Litteraturlistan hos Wikipedia är ofullständig. Om du tittar hos Bonniers får du en komplettering.
Under Revbensstäderna ligger Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää, DAT 1991. Översättning: Harald Gaski, Jon Todal, Kristina Utsi. Den ursprungliga samiska versionen, Beaivi, áhčážan Publicerades 1988 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1991.
Vicekonsuln av Marguerite Duras (1914-1996) utspelas i Calcutta på 1930-talet. I centrum av berättelsen finns Anne-Marie Stretter som är gift med den franske ambassadören. Och så vicekonsuln förstås som har blivit beordrad att komma till Calcutta. I Lahore, där han var vicekonsul, har han betett sig ytterst olämpligt och det är inte helt klart vad som ska hända med honom. Han är utfryst ur den diplomatiska-europeiska kretsen och han är psykiskt instabil.
Vicekonsuln är en ganska stillastående berättelse och jag kommer att tänka på De små hästarna i Tarquinia som jag nyligen läste. Men Vicekonsuln skiljer sig ändå en hel del från den. I den förra är det hett och torrt och det är många starka känslor under den loja ytan. I Vicekonsuln är det hett och fuktigt och där finns en trötthet och cynism bland människor som tillbringar år efter år i Indien, priviligierade, och runt dem finns ett bottenlöst elände. Jo förresten, det finns en explosion av känslor i Vicekonsuln, men den har skett före berättelsen, är en förutsättning för den.
Marguerite Duras börjar med eländet och skriver om en flicka som har blivit utkastad från sitt hem därför att hon har blivit gravid. Hon har ingen framtid. Hon tigger och att det växande barnet i hennes mage inte far väl, det förstår vi. Den enda möjligheten för flickan att klara sig är att hon tigger och får en slant för sex, och naturligtvis blir hon missbrukad. Hon har dimmiga begrepp om världen och var hon befinner sig och hela berättelsen är lite dimmig och vag samtidigt som Marguerite Duras är koncis och konkret i sin text. Vad alltihop handlar om kryper fram ur texten efterhand när man läser, men inte allt. Mycket förblir diffust. Men att skillnaden mellan de ytterst fattiga och de priviligierade européerna är ett bärande tema i berättelsen står klart. En del européer idkar en viss välgörenhet, men det är en droppe i havet.
I Marguerite Duras roman är det två världar som är diametralt motsatta. Samtidigt gestaltar hon européernas tillvaro med fina nyanser. De flesta känner varandra, det är ingen stor krets människor. De pratar, de är loja, de har kärleksaffärer, festligheter och äter läcker mat medan tjänare sköter markservicen. Och alla pratar om vicekonsuln, men helst inte med honom. En intressant roman.
Vicekonsuln av Marguerite Duras, Lind & Co 2015. Översättning och förord: Kristoffer Leandoer. Detta är den första utgåvan av romanen på svenska. På franska publicerades den första gången 1965 (Le Vice-Consul).
Mösstanten 