Herrgården av Anna-Karin Palm

Några människor har gått genom en trakt med plundrade byar. De är trötta, hungriga och smutsiga. Plötsligt ser de ett stort hus som ligger vackert vid en sjö. Huset verkar oskadat och de tar sig in där. En av dem, Ben, är romanens berättare. Han har blivit en del av den lilla gruppen mer eller mindre av en slump. Så är det också för de andra. Oroligheterna och bristen på allt gör att man får klara sig bäst man kan.

Det är inbördeskrig i landet, men denna herrgård verkar ganska opåverkad av striderna. Ja rättarbostaden är nedbränd, men i övrigt är allt intakt. Där finns mat och vatten och värme och kvinnan som äger herrgården låter dem stanna.

Men de är mycket olika och de har svåra erfarenheter bakom sig. Efterhand förstår läsaren mer och mer och farhågorna om att det inte kommer att gå bra ökar. Herrgården är en berättelse med krypande spänning. Där finns faran utifrån. Ska de klara sig från milisens och rebellernas plundring och våld? Men spänningen mellan människorna i huset ökar också och alla är sannerligen inte kärleksfulla och omtänksamma.

Samtidigt som berättelsen är en thriller är den dunkel och lite ogripbar. När jag läser romanen undrar jag vad detta är. Det är något drömlikt över det hela och hur mycket kan man lita på Ben och hans berättelse? Många tankar om länder med krig och våld och om människors beteeende kommer. Hur skulle det kännas för en själv i ett land där det normala inte finns kvar, där våld och oroligheter gör att tryggheten rasar? Och samtidigt är berättelsen ett psykologiskt drama, som om det viktiga inte är situationen i landet utan hur just de här få människorna är och vad de gör. Ett drama för sex karaktärer och ett hus som det står i baksidestexten.

Herrgården av Anna-Karin Palm, Bonniers 2005.