Is-slottet av Tarjei Vesaas

Den här boken fick tydligen ett mycket sakligt omslag när den kom på svenska, men innehållet är inte sådant. Det är fullt av starka känslor. Romanen handlar om två elvaåriga flickor som heter Siss och Unn. Siss är populär bland kamraterna och leder ofta lekarna. Unn har nyligen kommit till trakten. Hennes mor är död och hon bor hos sin moster. Unn är tyst och håller sig för sig själv, men det är något som händer mellan henne och Siss. Ett band skapas och en vintereftermiddag när det redan är mörkt går Siss till Unn för att träffa henne ensam för första gången.

Unn försvinner dagen efter att Siss besök. När man läser boken idag känns det underligt att inte människornas första farhåga är att någon illasinnad har fört bort henne och det känns konstigt att man inte pratar om vilka bilar som eventuellt har kört förbi på vägen och att misstänksamheten inte breder ut sig i bygden. Det brukar alltid finnas någon som sticker ut som får misstankarna på sig. Men det är väl inte det som den här romanen ska handla om och den är tydligen inte tänkt att vara realistisk helt igenom.

Det är mycket som inte sägs i den här romanen. Den är skriven med starka känslor och starka och vackra bilder. På sätt och vis har den en naiv ton, men ändå inte. Den är både sagoaktig och realistiskt och vissa partier är så drabbande att jag måste lägga boken ifrån mig och ta en paus i läsandet. Man är mycket sårbar när man närmar sig puberteten och där finns så mycket som man inte kan säga och som kanske känns stort och omöjligt just då, men som inte skulle kännas likadant om man hade mer erfarenhet. Siss får uppleva en stor förlust, en förlust av något som hon inte hann lära känna innan det försvann. Unns försvinnande känns ödesbestämt och obevekligt. Men hela tiden finns ändå en trygghet runt omkring Siss. Boken blir för mig som läsare märklig, som att skåda in i farans och den dimmiga tomhetens djup, men göra det från en vardaglig och ljus plats.

Is-slottet av Tarjei Vesaas, LT:s förlag 1963. Översättning: Gustav Sandgren.

Romanen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1964. Den publicerades på nynorsk första gången 1963.