Längst in i skogen av Marie Hermanson

Det är iskall vinter i Göteborg och året är 1926. Barnflickan Maj är på Naturhistoriska museet med barnen hon tar hand om. Plötsligt är den äldsta flickan Alice försvunnen. Personalen letar efter henne, men hon är spårlöst borta och polisen kopplas in. Överkonstapel Nils Gunnarsson vill naturligtvis prata med barnflickan för att ta reda på vad som har hänt. Men fast ett barn är borta har hon fyra barn på sex månader, två år, tre år och sex år att ta hand om. Nils Gunnarsson behöver prata ensam med Maj och därför ber han sin vän Ellen Forsell (tidigare Grönblad) komma och hjälpa till med barnen under tiden.

Längst in i skogen är den tredje boken i Marie Hermansons serie om Ellen och Nils och även denna är en deckare, precis som Pestön, men ganska annorlunda. I Pestön har vi en fruktansvärd brottsling och snabba motorbåtar, en rafflande historia. Den här berättelsen är lite mindre dramatisk, men där finns spänning och en oväntad vändning mot slutet. Marie Hermanson skriver så bra. Jag njuter av att få uppleva miljön på Naturhistoriska museet med alla de uppstoppade djuren och dioramorna. Beskrivningen av Majs situation i en familj där fadern är en supande skojare och modern till barnen är sjuklig och ligger till sängs känns verklig, kärleksfull och helt omöjlig. Maj är bara sjutton år och har arbetat i familjen sedan hon var fjorton. 1920-talets klassskillnader framstår tydligt och också att det var ett männens årtionde, även om det fanns kvinnor som levde ett friare liv.

Längst in i skogen är en underhållande deckare helt i min smak. Samtidigt som där finns allvarliga problem ser författaren på människorna med viss humor. Det känns som om författaren använder vissa deckarkomponenter som vi har stött på i annan spänningslitteratur, men hon är en så gedigen och skicklig författare att hon skapar sin egen levande berättelse. Rekommenderas!

Längst in i skogen av Marie Hermanson, Bonniers 2024.