Sanningsberget av Therese Bohman

När Hanna var barn försvann plötsligt hennes storebror Erik. Det var på påskaftonsnatten när han och hans kompisar cyklade till Sanningsberget. Åren har gått och hennes föräldrar och hon själv har aldrig fått fått veta vad som hände. De vet inte om han lever eller är död. Fast det troligaste är nog att han inte längre lever, och om han inte lever vet de inte varför. Skedde en olycka? Har någon dödat honom? Har han begått självmord? En sådan ovisshet kan inte vara lätt att leva med och det påverkar Hanna och hennes föräldrar djupt.

Vi får lära känna Hanna som barn och som tonåring. Hon känner sig udda. Utanför. Hon vill inte att människor ska prata med henne om försvinnandet, eller ynka henne, eller bli olustiga därför att de inte vet hur de ska bete sig. Där finns känsla av skuld och stor ilska.

Hanna är romanens berättare och hon berättar många år senare. Det gör att texten är lugnare och mer eftertänksam än den annars skulle ha varit. Therese Bohman har själv vuxit upp i Kolmården. Hon kan platsen och hur det kunde vara där. Det känns mycket genuint. Scenerna där hon skildrar sin samvaro med brodern framstår som helt äkta minnen och det bidrar till läsarens känsla för berättelsen. Det är en vacker text, stundvis mycket melankolisk. Och känslan i berättelsen när hon besöker föräldrarna som vuxen tillsammans med sin lille son talar starkt till mig som kommer från en mindre ort dit jag brukade åka med mina barn när de var små.

Hanna är svag och det känner jag igen mig i. Men hon är också stark. Hon har stor envishet och förmåga att arbeta med sin frustration över förlusten. Fast romanen handlar om något mycket svårt och sorgligt känns den inte hopplös. Stor sorg och frustration finns där, men också kärlek och vänskap. På sätt och vis tycker jag den handlar om livets gång, om livet med alla dess olika erfarenheter och känslor.

Sanningsberget av Therese Bohman, Norstedts 2024.