Jag tar inte farväl av Han Kang

Jag tar inte farväl börjar med drömmar. Det är författaren Gyeongha som drömmer om en snöig plats där svarta stockar sticker upp ur snön. De liknar gravstenar och tidvattnet börjar strömma in och kommer att dränka alltihop. Gyeongha har tidigare skrivit en bok om en massaker och det har lett till att hon har drabbats av en kollaps. Hon har dragit sig undan från sin familj och lever ensam i en mörk lägenhet där hon mest ligger på golvet och stirrar i taket. Hon kan knappt äta. Men hon har en vän som är dokumentärfilmare och som ligger på sjukhus efter en olycka. Vännen har en burfågel hemma på ön Jeju och hon ber Gyeongha resa dit och rädda fågeln som snabbt kan dö av vatten- och matbrist.

Det här är en mycket snöig roman, snöig och kall. Den handlar om mörka händelser för ganska länge sedan och när jag i mitt inre ser bilderna som författaren målar fram ser jag mestadels Gyeongha i mörker. Men det finns ett starkt stråk av omtanke och hopp i berättelsen. Bara att genomföra den besvärliga resan till vännens hem på ön för att rädda en liten fågel vittnar om stor kärlek till liv. Det står i stark kontrast till den avskyvärda massakern som de styrande genomförde på ön. Det var i tiden för Koreakriget och man jagade oppositionella och kommunister. Det var inte svårt att bli stämplad som kommunist, men mycket svårt att undgå. Ja, det var ett uppror på ön Jeju, men reaktionen från regimen saknade helt proportioner. En hel by med män, kvinnor och barn utplånades. När jag läser boken inser jag att jag vet mycket lite om Koreakriget. Jag hade faktiskt inte klart för mig att det var en diktatur som kämpade tillsammans med USA för att slå armén från norr.

Det är mycket mörker i den här berättelsen, och den är mycket poetisk. Det är en fågel som ses flaxa i silhuett mot en vägg i skenet av ett stearinljus. Det är den smärtsamma behandlingen som vännen tvingas genomgå på sjukhuset. Det är snö och snöstorm och ensamhet och ett träd som verkar som ett levande spökväsen när vinden tar tag i grenarna. Och samtidigt är det mycket stillhet i den här romanen och det är mycket vackert skrivet. Läsaren får känna och själv tolka det hen läser. Jag tar inte farväl rekommenderas varmt.

Jag tar inte farväl av Han Kang, Natur & Kultur 2024. Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park.
Romanen publicerades första gången på originalspråket 2021.
Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur 2024.