Body double av Hanna Johansson

Body double är en mystisk bok på liknande sätt som New Yorktrilogin av Paul Auster är mystisk. Vad är detta? I Body Double finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop.

Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt. Kvinnorna liksom svävar i ett dunkelt rum. Man skulle kunna tänka sig att det från början fanns en mer konventionell romanhistoria som författaren sedan har plockat bort det mesta ifrån och lämnat ett mystiskt skelett. Kvinnorna har så få handfasta förankringspunkter i verkligheten. Det som mest har med verkligheten att göra i romanen är utdragen ur transkriberingarna av kvinnornas berättelser. De känns som om de skulle kunna vara verkliga.

Men man ska naturligtvis inte ta den här romanen som om den vore realistisk. Är den en lek med identiteter och en lek med läsaren som, i alla fall när det gäller mig; blir förd bakom ljuset tills hen inser hur allt hänger ihop? Men det gör inte att jag som läsare känner mig nöjd när jag har kommit dit i romanen, nej snarare undrande, och jag ställer mig frågan vad meningen är, om det är någon? Romanen har stämning- en dunkel sådan – och den driver framåt på så sätt att jag vill veta vad detta ska utmynna i. Den leder också till många funderingar och finns kvar hos mig efteråt. Det är något med det här som jag skulle vilja komma åt. Men det gör jag nog aldrig.

Hoppas att det jag har skrivit här inte gör att någon tror att jag tycker att boken är onödig. Jag vill bara beskriva min förvirring. Och böcker som sätter myror i ens huvud kan också vara bra att läsa någon gång.

Body double av Hanna Johansson, Norstedts 2025.