Män och kvinnor av Lena Andersson

Män och kvinnor av Lena Andersson handlar om kärleksförhållanden och svårigheten att få till ett bra sådant. Ester Nilsson finns även i denna bok, men här är hon inte helt i centrum som i de andra två böckerna där hon är huvudperson. Väninnorna Lotta och Josefin tar stor plats i den här romanen. Här finns män som man kan lita på och män som ljuger eller håller undan, men kvinnorna har också fel och brister och egenheter och dessa spelar roll både i deras förhållande till män och i deras förhållande till varandra.

Ett tema i berättelsen är om det är möjligt att två mycket olika personligheter som dessutom har olika samhällssyn kan hålla ihop. Som vanligt skriver Lena Andersson underhållande kring detta problem, och så tar hon också med lite av sin egen kritik mot hur samhällsdebatten förs och mot tillståndet i universitetsvärlden. Det är bra att den rösten finns, att hon kritiserar det som man lätt uppfattar som självklart, men som naturligtvis inte är det. Förhållningssättet till texten liknar det som jag tidigare har upplevt i Lena Anderssons böcker. Hennes röst verkar utifrån, men ändå känns den här romanen inte lika satirisk som en del andra. Den känns som en komedi med sorgligheter. Jag undrar om den skulle fungera som film? Berättelsen är rolig och sorglig och tänkvärd och lättläst. Lena Anderssons sätt att skriva och förmåga att med ganska få ord nagla fast en iakttagelse eller åsikt är beundransvärd, men när nu Män och kvinnor är en roman om kärlek och vårt förhållande till varandra kunde den gärna ha haft lite mer djup.

Män och kvinnor av Lena Andersson, Polaris 2025.