De sju morden på Evelyn Hardcastle

Någon befinner sig plötsligt i en skog och ropar efter Anna. Vi vet inte vem denne någon är, men efterhand har vi förstått att denne någon är en man. Han verkar inte vara gammal och så småningom förstår han att han befinner sig i en annan mans kropp. Just att jag som läsare inte visste något om vem denne man var är den här bokens stora problem. De sju morden på Evelyn Hardcastle är en imponerande konstruktion. Det är en pusseldeckare skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men eftersom jag inte hade fått något att hänga upp mitt intresse på när det gäller huvudpersonen, som också är berättare, tyckte jag att den var mycket tråkig. Mordgåtan i sig räckte inte för att jag skulle bli intresserad. Inte för en så pass omfångsrik bok.

Jag lägger in en brasklapp här. Det var äckligt varmt när jag läste boken. Då sover jag illa dåligt och min hjärna är inte helt ung. Det är många personer i berättelsen och de introducerades snabbt så jag hade svårt att hålla reda på dem. Som tur är finns personlistor i början av boken. Men den var ändå besvärlig att läsa för mig och inte det minsta underhållande. Kanske är det bara jag. Boken har ju fått priser och är en bestseller. Men jag behöver något att hänga upp mitt intresse på och det fanns inte här. Författaren skriver att han alltid har varit fascinerad av Agatha Christies böcker. Men de är aldrig så här långa, och oftast finns något att ta fasta på som personerna Miss Marple och Hercule Poirot och de andra romanpersonerna är kanske ofta schabloner, men de finns i någon slags verklighet.

Men en roman måste inte handla om den verkliga världen för att jag ska läsa den med behållning. Det är faktiskt inte där skon klämmer. Jag har till exempel läst både Ishiguros Begravd jätte och Susanna Clarkes Piranesi och de gav mig mycket fina läsupplevelser. Men de författarna verkar i en annan division förstås.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, Modernista 2020. Översättning: Ragnar Strömberg.