Piranesi av Susanna Clarke

Piranesi bor i Huset. Det är mycket stort. Där finns trappor och stora salar. De översta våningarna har raserats och längst ner i botten finns tidvattnet som kommer och försvinner. Huset är byggt av sten.

Piranesi för noggrann journal över det som händer och hur han sköter sina uppgifter. De olika salarna och rummen i Huset är fulla av statyer. Han för bok över dem, han har tagit hand om människoskelett som han har funnit, han har lagt dem på en lämplig plats och han besöker dem regelbundet och offrar till dem.

Det är en märklig plats han befinner sig på. Kanske är den oändlig. För Piranesi är det hela världen. Han är ensam levande människa där, förutom Den andre som han träffar en gång i veckan. Men i Huset finns många fåglar och Piranesi känner sig inte ensam. Han har alla statyerna och fåglarna och människobenen.

Det här låter kanske flummigt, men boken är mycket konkret skriven. Piranesis liv i Huset känns realistiskt fast det är så underligt. Susanna Clarke avslöjar efterhand mer och mer. Det är vackert och det är spännande. Hon har fångat en stämning av uråldriga myter. Havet i salarna längst ner känns bekant från gamla föreställningar om världen. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det finns moderna detaljer. Piranesis värld verkar existera samtidigt som den moderna.

Den andre, han är ingen vänlig person och varifrån kommer han? Piranesi, däremot är en medkännande människa, en snäll människa som bryr sig om andra och som läsare vill jag att det ska gå bra för honom. Han har fått sitt namn av Den andre och när jag söker på Piranesi på nätet hittar jag den italienske konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) och när jag ser bilderna på hans verk förstår jag varför Piranesi har fått sitt namn och romanen sin titel.

Susanna Clarke har skrivit en mycket bra roman, spännande och vacker. Jag rekommenderar den varmt.

Piranesi av Susanna Clarke, Bloomsbury Publishing 2020.

Piranesi finns inte översatt till svenska. Susanna Clarkes första roman Jonathan Strange & Mr Norell finns däremot i svensk översättning. Den läste jag med stor behållning för ett antal år sedan.