Själarnas ö av Johanna Holmström

Själarnas ö börjar dramatiskt. Den utarbetade Kristina Andersson dränker sina två sovande barn i Aura å och sedan ror hon hem. Hon häktas, men det konstateras att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk och hon skickas till hospitalet på Själö som ligger i den Åboländska skärgården. De som är intagna där anses obotliga och nästan aldrig blir någon utskriven och får lämna ön.

Detta händer i slutet av 1800-talet och vi får följa Kristina under många år på hospitalet. Johanna Holmström har valt henne och två andra kvinnor som berättelsen kretsar kring. Den tredje är sköterska och med henne kommer vi ända till tiden efter andra världskriget. Dagens mediciner fanns inte. Det vården, eller ska man säga den så kallade vården, hade till sin rådighet var fastbindning, isolering och kalla och varma bad samt arbete för dem som klarade det. Men ändå finns medkänsla från vårdare och vilja att göra patienterna gott.

Samtidens syn på kvinnor och ras är också betydelsefull i berättelsen. Vetenskapens män mätte huvudform på olika folkgrupper och raser och som vi vet var ”rashygien” en viktig del av det. Den finska rasen ansågs vara sämre än den svenska och det var viktigt och riktigt att de undermåliga, som dessutom var dårar, inte förökade sig. Läkarens undersökning av flickan Elli när hon skrivs in på hospitalet är smärtsam att läsa. Vi vet ju också att besvärliga flickor och kvinnor kunde få diagnos och låsas in.

Berättelsen är mycket levande och medryckande och som läsare känner jag med kvinnorna på Själö. Personerna framstår som riktiga människor med fel och brister och goda sidor. Jag tror att författaren har satt sig in grundligt i mentalvårdens historia. Man lär sig om hur det kunde vara när man läser romanen och får samtidigt en stark upplevelse. Där finns atmosfär. Jag upplever ön när jag läser. Boken rekommenderas.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norstedts 2017.