Kammakargatan av Therese Bohman

Så hände det sig att min läsplanering för de gånga helgerna fick ändras eftersom Kammakargatan av Therese Bohman trillade in på reservationshyllan. Men det hade jag inget emot. På så sätt fick jag läsa två julböcker över den här julen, för Kammakargatan är en julberättelse – eller en berättelse som slutar med julen. Den är inte lång, 125 sidor bara, men dessa sidor alltså! Det är en fröjd att läsa denna lilla bok. Så fint språk. Så fint berättande. En lugn berättelse om vad författaren (kanske) var med om under sin första tid som student i Stockholm.

Författaren berättar och det flyter på så naturligt. Där finns atmosfär och fullt av allt det som inte berättas. Vi får veta precis lagom mycket och det kan ligga svåra saker och besvärligheter under alltihop, men det får vi bara undra över, och samtidigt är allt så stillsamt framställt så att man kan läsa och känna sig lugn och tillfreds och samtidigt undrande och lite sentimental över sina egna ungdomsår. Berättelsen känns så riktig, fast kanske alltihop är ett påhitt. Det vet vi ju inte. Det känns som om en person verkligen berättar hur det var för ganska många år sedan. Jag har sett någon skriva att det påminner om Modiano, och det kan jag hålla med om. Läs gärna den här boken.

Kammakargatan – en julberättelse av Therese Bohman, Norstedts 2025.