Våran pojke handlar om Johan Lindkvist, om hans barndom och några år i ungdomen, men det är ingen vanlig uppväxtskildring. Jag tror att författaren har fångat mycket av hur det kan vara, men han skruvar till det rejält. Inte så att det som händer i Johan Lindkvists liv är otroligt. Det han är med om skulle mycket väl kunna hända. Bortsett från de egendomliga partierna om den stora lagerbyggnaden där märkliga saker pågår. Det är som att det finns två berättelser i den här romanen. Fast jag tänker att de egendomliga avsnitten kanske är Johans egendomliga tankar och drömmar egentligen.
Våran pojke är den första roman som jag läser av Mikael Yvesand och den liknar inte andra romaner. Den är rolig och djupt tragisk och den har en speciell ton som är mycket ovanifrån, men också i det som händer. Språket känns träffsäkert, levande och unikt. Men romanen handlar om en tillvaro där inget betyder något. En meningslös tillvaro verkar det vara. Och samtidigt, i denna meningslösa tillvaro utför Johan Lindkvist handlingar som medför bottenlös sorg och chock för andra. Johan Lindkvist har kompisar när han växer upp, men han är ändå utanför allting. Han har ingen verklig kontakt med andra människor och vet inte hur han ska leva. Saker bara händer.
Man kan nog läsa in mycket i den här berättelsen och i viss mån beskriver den nog ganska sanningsenligt hur det kan kännas att inte kunna orientera sig i omvärlden och att skyfflas runt av arbetsförmedlingen till olika aktiviteter. Men den gör mig frustrerad. Den är både bra och känns som om författaren behövde fylla ut boksidorna med fantasiberättelsen (som kanske inte är fantasi, som kanske inte är konspirationsteorier). Lite tänker jag på Paul Austers New York-trilogi. Fast det här är mycket yvigare. Ja, jag är ambivalent när jag ska skriva om den här romanen. Frustrerad. Det kanske är meningen?
Våran pojke av Mikael Yvesand, Polaris 2025.
Mösstanten 