Silke av Alessandro Baricco

Det är år 1861. Hervé Joncour bor i en liten stad i Sydfrankrike. Han köper och säljer silkesmaskägg. Efter att sjukdom har angripit de franska odlingarna reser han varje år till Egypten och köper silkesmaskägg. En lång och mödosam resa. Men så börjar sjukdom härja också bland de egyptiska äggen och med pengar från silkesindustrin i området reser han ända till Japan för att hämta ägg.

Japan är helt annorlunda. Kulturen där är okänd och ganska obegriplig för Hervé Joncourt, ja för europeer i allämnhet. Det är ingen ofarlig resa han gör. Japan har varit stängt för utlänningar och är det nästan i praktiken fortfarande. Äggen måste smugglas ut. Men Silke är ingen rafflande spänningshistoria. Det är en vacker, lugn, koncentrerad berättelse, bitvis drömlik, skriven nästan som en saga, eller åtminstone med element från gammal berättarteknik. Jag gläder mig åt författarens sätt att skildra Hervé Joncourts långa resor genom koncentrerade upprepningar i stil med: han gick genom Sjumilaskogen, över träsket, över slätten ända till bergen och så klättrade han upp till jättens håla och fick med sig skatten därifrån. Sedan klättrade han ner för bergen, gick över slätten, över träsket, genom Sjumilaskogen och så kom han hem.

I Silke skildras Hervé Jouncours långa resor över Europa och Sibirien och Kina och över havet till Japan på samma sätt. Det finns en godmodig lite leende ton över texten och så finns där den stora krocken och förundran över den japanska kulturen, och en viss naivitet också. Livets och krigets hårda verklighet kommer in genom sprickorna. Berättelsen innehåller kärlek och åtrå och besatthet, men på ett återhållet sätt. Den innehåller inte mycket text, men under den och omkring finns mycket, mycket mer.

Silke av Alessandro Baricco, Bonniers 1998. Översättning: Viveca Melander.
Romanen publicerades första gången 1996 (Seta).