Laura Wilkinson lever ett bra liv som singel. Hon har vänner och intressanta arbetsupgifter som frilans. Hon är tvåspråkig med en engelsk far, universitetsutbildad med kulturella intressen och hon närmar sig sextio år. Så stöter hon plötsligt ihop med en man som hon gav lektioner i engelska för många år sedan. Han skulle gifta in sig i den engelska aristokratin och han var bildskön. Nu sitter han plötsligt på tunnelbanan och det är som om hon blir träffad av Amors pil.
En förvandlingsroman kallar författaren den här boken med hänsyftning till förvandlingar och kärlek i litteraturen som hos Ovidius och Shakespeare. Och sådana finns i romanen. Vi har till exempel den blixtsnabba förvandlingen när kärleken slår till, den långsamma förvandlingen som vi alla genomgår när vi blir äldre och äldre och så har vi den bildsköne mannens mycket snabbare förvandling när han blir deprimerad. Det är både underhållande och sorgligt när Laura gör allt hon kan för att bevara och bättra på sitt utseende medan mannen låter sig förfalla. Nog känner jag igen mig i viss mån hos Laura och visst känner jag igen skillnaden mellan hur äldre kvinnor och män uppfattas. Om inte mannen har blivit så pass gammal att han blivit långsam och ibland lite förvirrad förstås.
Skönheten handlar om åldrande och utseende, ett åldrande som nästan inte får finnas i vårt samhälle. Ålderskillnaden mellan Laura och mannen är inte jättestor och hade mannen i förhållandet varit den äldre skulle ingen tyckt att det var konstigt eller patetiskt, vilket åtminstone Laura nu ofta befarar. Romanen tar upp en allvarlig fråga på ett lekfullt sätt. Den är rolig och underhållande när man får följa Laura Wilkinsons kärlekshistoria och samboskap med den yngre mannen och samtidigt finns där en hel del tänkvärt.
Skönheten av Inger Edelfeldt, Norstedts 2026.
