Julen närmar sig och jag hoppas ni får lagom vila och julstämning i denna mörka tid. Själv räknar jag med god mat och några lugna dagar med mina närmaste. Läsning blir det förstås, och vad jag tänker läsa under helgerna har jag redan skrivit om i veckans tisdagstrio. Jag hoppas att också ni har några kanske juliga och spännande och intressanta böcker att ta fram.
Med denna bild på vår balkonglykta, där vi äntligen har insett att det som fungerar bäst är Liljeholmens gilleljus, önskar jag er alla en God Jul och ett Gott Nytt År! Till trettonhelgen återkommer jag, och sedan blir det dags att köra igång nästa års läsprojekt.
Nu har jag lämnat Hanna Rajs diktsamling Samma mamma och läser istället dikter av Sully Prudhomme (1839-1907). Han var den allra första Nobelpristagaren i litteratur och han fick priset 1901. Sully Prudhomme var en fransk poet och han var ledamot av Franska akademien.
Att få tag på Sully Prudhommes dikter i svensk översättning är inte det lättaste men de finns digitaliserade. Den upplaga jag har i datorn på bilden är Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889. Den kan ni hitta i Libris. Det finns en till digitalisering av Sully Prudhommes dikter. Här är länk till Lyriskadikter af Sully Prudhomme i svensk tolkning af Teresia Eurén från 1901. Vilken som är bäst att läsa vet jag inte. Man får pröva sig fram. Det jag kan säga är att Göran Björkman (1860-1923) hade betydligt högre utbildning än Teresia Eurén (1869-1952) och han fick också ett översättarpris för översättningar från portugisiska och spanska. Båda de här digitaliserade upplagorna kan den som vill ladda hem och läsa gratis.
Är man bra på franska, däremot, då finns stora möjligheter att köpa en diktsamling idag. Det finns även ett par i engelsk översättning.
Dikter i översättning af Göran Björkman från 1889 (digital).
Det är läsaren som skriver boken är en essäbok som innehåller 24 kapitel om läsning och litteratur. Leandoer hävdar att varje läsare gör sin egen tolkning och skapar sina egna bilder utifrån en text och det håller jag nog med om. Vi tar fasta på olika saker i en bok och bilderna vi ser, mer eller mindre medvetet när vi läser, är våra egna. Så är det nog. Själv känner jag ju egentligen bara till min egen läsning och vad den ger mig. Det stämmer också att en läsare lägger till företeelser eller föremål eller miljöer när hen läser. En läsare kan vara övertygad om att författaren har varit på en viss plats och använt den som miljö i boken fast det inte stämmer i verkligheten. Författaren har aldrig varit där.
En annan tes i boken är att det är bra att vara dum som läsare. Med det uppfattar jag att Leandoer menar att det är bra att läsa med öppet sinne, att inte ha en massa förutfattade meningar om innehållet i boken och att inte tro att man vet allt. Det kan jag också hålla med om. Och det är ganska svårt, åtminstone för mig. Inte för att jag tror att jag vet allt, men alla har vi ju våra uppfattningar och erfarenheter och referenser. Det ligger en intressant motsägelse i detta – Det är läsaren som skriver boken och läsaren bör ha ett öppet sinne i mötet med texten. Helöppet kan det ju aldrig bli. Intressant är också att Leandoer verkar tycka bäst om de texter som lämnar hål till läsaren, att fylla och fundera över.
Den här boken innehåller mycket, om diktatorers böcker, om kritikers sätt att läsa, David Bowies resebibliotek och massor med exempel på författare och olika texter. Den ger mycket att tänka på och man kan hitta många lästips. Djupare än så här går jag inte. Det får kunnigare skribenter göra. Det jag kan säga är att boken ger mycket att tänka på och mycket att gå vidare med om man vill det.
Ett citat ur boken: Talar jag om läsning eller skrivande? Om båda, naturligtvis. Litteratur uppstår i ett intrikat samspel mellan författare, text och läsare. En text är strängt taget en uppsättning möjligheter som bara kan realiseras i mötet med läsaren. (Sid 257)
Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur 2025.
Här i min trio blir det bara en julbok eftersom jag har valt att visa vilka böcker jag planerar att läsa över jul- och nyårshelgerna. Jag kommer nog inte att kunna läsa ut alla tre. Mistlar och mord blir det inget problem med. Den börjar jag läsa redan under julförberedelserna. Tess of the D’Urbervilles tar jag mig an därnäst. Jag har läst hälften i den, och nu ska den läsas ut. Äntligen! Agaat däremot med alla sina boksidor tror jag inte att jag hinner läsa färdigt före trettondagen, men då är det bara att fortsätta några dagar till.
Mistlar och mord av P.D. James (1920-2014) innehåller fyra julmysterier och det ska bli spännande att läsa dem just under den här tiden. I två av dem förekommer Adam Dalgliesh, den posiskrivande polisen som utreder morden i de flesta av P.D. James deckare. Mistlar och mord publicerades första gången 2016 (The Mistletoe Murder and Other Stories) och kom i svensk översättning samma år. Den kan köpas som E-bok, men om man vill ha pappersbok får man köpa den antikvariskt eller låna den på biblioteket.
Tess of the D’urbervilles av Thomas Hardy (1840-1928) publicerades första gången 1891 och handlar om den fattiga flickan Tess som blir förförd av sonen i huset där hon arbetar. Den här romanen orsakade skandal och debatt eftersom många ansåg att författaren inte borde ha ställt sig på den ”fallna” kvinnans sida. Det finns flera svenska översättningar av romanen.
Agaat av Marlene van Niekerk handlar om den vita lantbrukarhustrun, Milla de Wet och den svarta kvinnan Agaat. Romanen utspelas 1996, och apartheidsystemet är just avskaffat. Milla ligger förlamad i ALS och är helt utlämnad till Agaat, som sköter om henne med en ilsken omsorg som får varje naiv föreställning om enkel försoning mellan människor och raser att skingras. Agaat publicerades första gången 2004 och kom i svensk översättning 2012.
Om du vill veta vilka böcker andra bokbloggare har valt under temat Jul kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
Tessa Hadley är december månads författare i Novelltolvan. Den här novellsamlingen hade jag redan i bokhyllan så den tog jag fram och läste novellen Ställföreträdaren. I den berättar en kvinna om hur hon i tjugoårsåldern blev förälskad i en av sina lärare vid namn Patrick Hammett.
”Självklart var han ouppnåelig för mig. Vem var jag? Jag var ingen. Jag hörde inte ens till de smartaste eleverna. Inte heller var jag någon utpräglad medelmåtta; jag var medveten om att jag hade ett udda sätt att se på saker och ting, som ibland yttrade sig i insiktsfulla kommentarer och andra gånger bara ledde till att alla stirrade oförstående. Patrick uppmuntrade mig. En gång påminde han allihop om något jag hade sagt. ‘Minns ni vad Carla påpekade under förra veckans seminarium?’ En annan gång, när jag hade fört något resonemang kring valfrihetstemat i Mycket väsen för ingenting, sa han: ‘Det där var mycket välformulerat, Carla. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.’ Det gjorde mig väldigt glad. Men jag hyste inga illusioner.” (Sid. 8-9)
Novellen är skriven mycket lugnt konstaterande. Tessa Hadley kan skriva så att man känner igen sig fast man inte har upplevt riktigt detsamma som i berättelsen, och hon tar med det som är nödvändigt, men inte mer. Berättelsen ger stort utrymme till läsarens egna funderingar och när man har kommit så här långt i läsningen kan man mycket väl tro att man redan vet vad som kommer att hända i novellens fortsättning men i så fall bedrar man sig.
Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson. Just denna novell publicerades första gången 2003.
Tessa Hadley är en brittisk författare av noveller, romaner och fakta. Om Tessa Hadley på engelska Wikipedia. Tre av hennes romaner och den här novellsamlingen är översatta till svenska.
Av Tessa Hadley har jag tidigare läst novellen Gudbarnen ur den här samlingen och romanen Fri kärlek.
På en gammal gård i Bohuslän bor syskonen Märta och och Nils Kleve. Gården är vanskött och huset förfaller. Dit anländer Peter Ask och hans ressällskap Olof Clarin. De har varit ute på en lång resa och är nu på väg hem, men de stannar på gården och Peter Ask tycker om att vara där så då blir det som han vill, för det är han som har pengarna. Olof Clarin är betalt resesällskap och syskonen Kleve är fattiga.
Tiden är omkring 1900 och det är sommar och varmt och omgivningarna är vackra. Men det är ingen idyll som läsaren har hamnat i. Nils Kleve är alkoholist och eftersom han är sonen ärvde han alltihop och det har han gjort sitt bästa för att förslösa och föröda. Hans syster går på gården och längtar kanske bort, men hon känner att hon måste stå för ordningen och att brodern inte kan klara sig utan henne. Hela tiden ruvar faderns minne över dem, en maktfullkomlig och våldsam och straffande far, och Olof Clarin är beroende av Peter Ask som är charmig och vacker men som gör det han har lust till utan att tänka på andra människor.
Men den som egentligen sköter det mesta och står för ordning är den femtonårige Benjamin som är den ende kvarvarande tjänaren på gården. Han är faktiskt den ende som beter sig och resonerar som en klok vuxen, fast han anses som mindre vetande. I den här romanen har Ellen Mattson skruvat upp dramatiken och känsloläget och visar det mer öppet än de två tidigare romanerna Nattvandring och Vägen härifrån. Det är starka känslor som kommer till ytan mellan människorna på gården och det blir hårda konfrontationer. Samtidigt känner man miljön, och språket och det författaren har valt att berätta ger en stark upplevelse. Där finns poesi, mänskliga fel och brister, oförmåga och cynism och jag känner att Märta Kleve som kvinna sitter i kläm i allt det här. Man kan få många tankar av att läsa den här berättelsen. Ellen Mattson skriver inte läsaren på näsan vad hon vill säga. Det finns i alltihop och läsaren får fundera och föreställa sig. Med andra ord en bra roman.
I en by ute på landsbygden bor några människor kvar fast de flesta har gett sig av därifrån, och det som kallas anläggningen är nedlagt och står och förfaller. Ja, allt förfaller i den här byn, husen, kvarnen som också är nedlagd, och i krogen spinner spindlarna nät och ägaren ångrar att han köpte den. En av byborna bor till och med i anläggningens maskinrum. Jag tänker mig att anläggningen var en jättestor grisfarm, kanske med mer lantbruk runt omkring, och att byn en gång var en livlig och verksam plats där många människor arbetade.
Så är det inte nu. Det är fallfärdigt och skitigt och mörkt och regnigt och marken blir till lera. Det är regn, regn, regn och lera överallt. Och människorna som bor kvar i byn, de super och bråkar ibland, en del är väldigt konstiga, de flesta tänker mest på sig själva och vissa är riktigt ondsinta.
Tänk nu bara inte att den här romanen bara är deprimerande att läsa för så är det inte alls. Den är intressant och lite spännande och där finns humor bland alltihop, och en viss finurlighet. Författaren håller en viss distans till romanpersonerna. Han är nere bland dem och samtidigt en bit ovanför och när man kommer till slutet ser man klart och tydligt konstruktionen han har åstadkommit. Men han har fyllt den med personer och bilder, starka bilder. Romanen är kraftfullt skriven och den stackars utvecklingsstörda flickan som bor i byn har han skrivit om så att det känns när man läser.
Det finns ingen särskild huvudperson i den här romanen, det är väl i så fall byborna som plötsligt får veta att Irimiás som de trodde var död har setts i trakten och sedan väntar de på att han ska komma till byn och få ordning på allt. Romanen innehåller en ganska spännande intrig, men den är lite tung att läsa. Jag försöker föreställa mig hur det hade känts att läsa romanen om författaren hade arbetat med styckeindelning. Det har han alltså inte gjort. Kanske skulle man då få en helt annan känsla av att läsa berättelsen? Kanske behöver romanen den form den har? Men lite jobbigt är det allt.
Men romanen är värd besväret att läsa och man kan få många tankar omkring den. Att den skildrar ett samhälle i upplösning, att detta samhälle är Ungern där det statsstyrda samhället med jättejordbruk håller på att vittra sönder, men där ändå övervakning och spioneri på människor finns kvar. Och fast människorna kan tyckas vara överdrivet gestaltade känns det faktiskt som om de skulle kunna finnas. De känns som människor.
Satantango av László Krasznahorkai, Norstedts 2015. Översättning: Daniel Gustafsson. Romanen publicerades första gången 1985 (Sátántangó). Den är László Krasznahorkais debutroman.
Svenska akademien är ett passande ämne för tisdagstrion dagen före Nobeldagen, och jag har valt tre böcker som har kommit den här hösten som alla är skrivna av akademiledamöter.
Konsten att försvinna av Ellen Mattson handlar om en grupp vänner och vad som händer när konstnären i gruppen presenterar en tavla där de avbildas på ett sätt som gör att mycket avslöjas som alla inte vet om, eller som de flesta vet, men inte pratar om. Huvudperson är Miriam. Hon lever tillsammans med en man sedan länge. Dottern är vuxen och har flyttat hemifrån. Miriam är konservator och arbetar ensam. Konsekvensen av chocken när tavlan avtäcks gör att hon drar sig undan och flyttar in i sin ateljé.
Traktenav Anna-Karin Palm är en novellsamling med tolv noveller och berättelserna utspelas i samma trakt, i Hälsningland, eller Dalarna, uppfattar jag. Det är landsbygd och det finns björn i skogen. Personerna är i varierande åldrar. Det kan handla om såväl barn som om en gammal människa. En del är nykomlingar medan andra har bott där i generationer. Berättelserna är vardagliga men kan innehålla något ovanligt. Några av dem innehåller naturväsen.
De heligas stad av Steve Sem-Sandberg. I staden Münster tar radikala anabaptister makten och Jan van Leiden (1509-1536) utropar sig som Sions konung. Münster är det nya Jerusalem. Men den ”riktiga” läran i området är katolicismen och katolska kyrkan vill hindra anabaptisterna från att ta över. De är kättare och sådana straffas hårt och bestialiskt. Som jag ser det handlar romanen om en kamp mellan två auktoritära makter, sekten i Münster och den katolska kyrkan. Den känns otäckt aktuell när man tänker på vad som händer i världen.
Om du vill se andra bokbloggares vinkling av dagens tema kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
Under 2025 har jag haft ett större projekt utöver att läsa hyllvärmare och det har varit att läsa böcker av författare från Asien. Mestadels har jag betat av böcker som redan fanns i min läslista. Det har varit ett givande projekt med mycket bra läsning och stor variation. Böckerna kom från olika länder och utspelades i olika miljöer och de var också skrivna på olika sätt. Det är väl självklart egentligen. Hur skulle det annars bli att läsa böcker från ett så stort område?
Det har alltså varit ett mycket givande projekt och här nedan listar jag böckerna jag har läst. Prosan först.
Lyriken jag har läst har också huvudsakligen varit från Asien.
Detta är mitt namn av Adonis (Syrien) Mitt hjärta dansar av Rabindranath Tagore (Indien) Berghäxans dröm av Noriko Mizuta (Japan) Gilgamesh av Sophus Helle (Gilgamesheposet kommer från området mellan Eufrat och Tigris) Varje natt kysser jag markens fötter av Jila Mossaed (Iran, Sverige) Lek för själar av Bei Dao (Kina)
Nästa år kommer ett nytt större projekt, men det presenterar jag efter årsskiftet.
Vindspejare är skriven med inspiration från Agneta Pleijels egen familj. Berättelsen börjar på 1890-talet och handlar om två bröder, Abel och Oskar. Deras far är marinmålare och dövstum. Abel som är den yngre brodern går i faderns fotspår och utbildar sig till målare. Oskar som är den äldre är rastlös och plågar sin yngre bror. Det är meningen att Oskar ska gå in i affärslivet, men han är inte uthållig, han tröttnar lätt och han vill tjäna snabba pengar. Han far iväg till Nederländska Ostindien, det som idag är Indonesien.
Och där har vi Agneta Pleijels indonesiska anknytning. Romanen är upplagd så att berättaren är den som skriver berättelsen och det är kanske Agneta Pleijel själv. Hon skriver om sina minnen av sin mormor och morfar och släkten från Nederländerna som brukade komma på sommaren och arbeta i hennes morfars handelsträdgård och hon skriver om sig själv och sitt skrivande. Detta varvas med den historiska berättelsen. Berättaren ser tillbaka och försöker förstå varför det blev som det blev, varför relationerna i familjen är som de är, varifrån hon har kommit och varför hon är som hon är.
Och som med så mycket i det verkliga livet kommer inga fasta, helt klara slutsatser fram i romanen. Läsaren får skapa sig en bild av familjen och fundera över relationerna. Jag tycker att författaren har gjort det bra. Hon har skildrat livet i Sverige och människorna så att de är levande och trovärdiga och hon skildrar Nederländska Ostindien så att man som läsare känner frodigheten, värmen och skillnaden mot livet här uppe i norr och också hur svårt och slitsamt livet där borta kan vara, långt hemifrån och utan stöd från anhöriga. Vindspejare handlar om människor och drömmar som inte infrias. Och varför då? Det är samma fråga som många av oss ställer till oss själva. Vindspejare var Agneta Pleijels första roman men hon hade tidigare skrivit kritik, dramatik, poesi och filmmanus.
Mösstanten 