Tisdagstrion – Överst i min läshög/läslista

Tisdagstrion är här igen, och idag är temat vilka böcker vi vill läsa härnäst. Här har ni mina, tre böcker som är högt prioriterade för läsning hos mig. Varför då? kan man kanske undra.

Jo, Americanah av Chimanmanda Ngozi Adichie finns längst bak i min läslista.
Men stopp nu! Var det inte överst i läslistan som var temat? Jodå, men jag kör ett projekt där jag betar av de böcker som har funnits längst tid i min läslista på Goodreads och där finns Americanah, så på så sätt är den egentligen överst i listan, fast den inte är det. Orsaken är naturligtvis också att jag räknar med att det är en bra bok.

Modersmjölken av Nora Ikstena har stått länge och väntat på min bokvagn så det är hög tid att även den blir läst. Nora Ikstena är en lettisk författare som har skrivit många romaner och novellsamlingar, essäer och biografier. Jag har aldrig läst någon bok av en lettisk författare, så bara det vore skäl nog, men den här boken ska vara mycket bra också, så nu i början av 2022 ska den äntligen bli läst.

Shirley av Charlotte Brontë köpte jag på bokrean förra året och jag vill gärna läsa den innan nästa rea kommer. Jag tycker om att läsa klassiker och jag har läst andra böcker av Charlotte Brontë som har givit mig mycket. Shirley sägs vara Charlotte Brontës mest feministiska roman och handligen är förlagd till norra England under den tidiga industrialismen.

Så ser det alltså ut hos mig. Det är två ganska omfångsrika böcker i den här trion så antagligen kommer jag att sticka emellan med någon tunnare bok för att det inte ska bli alltför mastigt, men jag ser verkligen fram emot att läsa dessa tre. Om du klickar in dig hos Ugglan & Boken kan du få veta vilka böcker andra bokbloggare vill läsa härnäst.

The Cries of Love – novell av Patricia Highsmith

Det är inte den minsta julstämning i den här novellen, men jag läste den på trettondagen och då var det fortfarande jul i vårt vardagsrum. Och fast Under a Dark Angel’s Eye inte är någon julbok passar den utmärkt att läsa i under helgerna..

Det finn inga preludier i The Cries of Love och jag tror att det var så Patricia Highsmith arbetade med noveller. Hon gick rakt på handlingen och det är den vi får ta del av. Där finns inte heller några omfattande miljöbeskrivningar. Det är handlingen som gäller och på så sätt har hon skapat ett skal som vi som läsare kan fylla med hur mycket som helst. Därför förstår jag inte från allra första början att det är två äldre kvinnor som bor ihop på ett hotell. Snart har jag dock insett det. De heter Hattie och Alice. Men hur beter de sig?

Hattie har legat vaken och väntat på att Alice ska somna. Så smyger hon upp ur sängen.

She stopped at the sewing-table, lifted the folding top and groped among the spools and pattern papers until she found the scissors. Then, holding them tightly, she crossed the room again. She had left the wardrobe door slightly ajar earlier in the evening, and it swung open noiselessly. Hattie reached a trembling hand into the blackness, felt the two wollen coats, a few dresses. Finally, she touched the fuzzy thing, and lifted the hanger down, The scissors slipped out of her hand. There was a clatter, followed by half surpressed laughter. (sid 195-196)

Nog är detta lite illavarslande?

The Cries of Love – novell ur samlingen Under a Dark Angel’s Eye av Patricia Highsmith, Virago 2021.

Imago av Eva-Marie Liffner

Julen är slut och Mösstanten är igång igen. Hoppas att ni alla har haft en bra jul och är redo att ta nya tag 2022.

Men nu till Imago av Eva-Marie Liffner:

Det är år 2000. Esmé städar på den historiska institutionen på Köpenhamns universitet. Men hon forskar också på sitt eget sätt. Hon stannar hela natten och rotar och undersöker i professor Rosens kontorsrum och läser och studerar. En natt finns där en kartong med dokument från Tyskland. De handlar om ett likfynd i en mosse i södra Jylland 1938. Esmé tar med sig dessa dokument hem för att ta reda på mer.

Esmé är en ensam människa som har lite svårt med sociala kontakter. Hon är tuff, faktiskt har hennes berättande en lite hårdkokt stil. Inte så att hon råkar i slagsmål men hennes berättande är lite lakoniskt med svart humor och hon följer inte alltid lagen. Hon är gestaltad så att jag känner med henne och vill att det ska gå bra för henne.

År 2000 är ett tidsplan i romanen. År 1938 är ett annat. Men det finns också ett tredje tidsplan och det är tiden för de Schleswig-Holsteinska krigen, främst det andra kriget 1864. Esmé berättar från 2000-talet och de andra tidsplanen berättas av författarrösten. Det innebär att den här romanen innehåller mycket. Från atmosfären i Köpenhamn på 2000-talet till det hemska slaget vid Dybbøl 1864 till judar som flyr Tyskland in i Danmark på 1930-talet. Allt är skrivet på ett trovärdigt sätt, möjligen med undantag av Esmés handlingar.

Men Imago är spännande att läsa. Det finns gåtor och mystiska händelser som jag som läsare vill ha svaret på. Romanen är också underhållande med humor samtidigt som den är djupt allvarlig. Kriget 1864 innebar stor slakt och det var fattiga soldater i olika åldrar som led och dödades. Situationen i Tyskland och Danmark 1938 innebar fara och hot.

I början av romanen finns ett citat från en latinsk ordbok om ordet imago. Det kan betyda mycket, bland annat skuggbild, vålnad, bild, liknelse, jämförelse och i den här romanen kommer bilder från historien fram. Fast de historiska händelserna är konkret skrivna med lukter och stanker och skräck och oro är de ändå små utsnitt, historiska bilder som kommer till oss och som författaren har fabulerat fram ur historiska fakta. Vill vi veta mer får vi söka någon annanstans.

Imago av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2003.

God Jul och Gott Nytt År!

Efter golvreoveringen på huvudbiblioteket har de också gjort om barnavdelningen och när jag såg den här lilla utställningen med julböcker för barn tyckte jag att det var så trevligt och bidrog till julförväntan. Så nu vill jag önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år med den här bilden.

Nu tar jag julledigt från bloggandet och återkommer efter trettonhelgen, närmare bestämt på fredag den 7 januari då det kommer ett inlägg om en bok. En del läsning blir det förstås de här två veckorna.

Förhoppningsvis får vi en jul som mer påminner om det vanliga i år. God Jul allihop! Sköt om er så ses vi igen nästa år.

Öken av J.M.G. Le Clézio

Nour är en tonårspojke som lever i början av 1900-talet. Frankrike och Spanien är i färd med att kolonisera Marocko och deras överlägsna militärmakt slår ner motståndet.

Lalla är en flicka som lever i nutid, vilket när det gäller den här romanen är början av 1980-talet. Hon tillhör spillran av nomadfolken och bor hos sin fattiga faster i en kåkstad vid kusten i norra Marocko..

Romanen rör sig mellan de här två tidsplanen. Den är drabbande och gripande, hemsk och vacker. Genom att berättelsen omfattar dessa båda tider gestaltar den starkt både hur en kultur slås sönder utan pardon medan kolonialmakterna förser sig med allt av värde i området och vilka konsekvenser koloniseringen har medfört för befolkningen i modern tid. Det är stor fattigdom och utnyttjande i hårt arbete och utvandring till Frankrike där ny fattigdom väntar för de allra flesta, med usla bostäder, slavliknande arbetsförhållanden både i kriminellt och hederligt arbete och ständig kontroll av polisen och diskriminering. Många flickor blir prostituerade.

Men Lalla är stark och får andra möjligheter. I och med det kan man säga att hon utnyttjas på ett finare sätt. Hon tillhör spillran som Frankrike en gång slog sönder, men nu långt senare finns ett snällare, nyfiket utnyttjande, ett intresse för den exotiska kraften hon har.

Romanen har en alldeles särskild ton. Det finns ett metafysiskt drag i den. Det är stark sol, det är alltför ljust. Öknen finns där hela tiden, obarmhärtig och vacker, om inte rent konkret så i Lallas minne när hon har kommit till Marseille. Hon är ättling till nomaderna och får ibland syner från förr. Hennes vän i Marocko, herdepojken, har lämnats som spädbarn uppe i norr. Han har också vaga anor från nomaderna. Alla tre ungdomarna, Nour, Lalla och herdepojken Hartanin är representanter, bilder av nomadfolket, fragment. De är inte gestaltade ingående psykologiskt och på sätt och vis har öknen och den sargade och sönderslagna nomadkulturen huvudrollen i romanen..

Öken av Le Clézio är inte det mest lättlästa, men den är mycket läsvärd. En särskild upplevelse i litteraturen.

Öken av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2008. Översättning: Ulla Bruncrona.

J.M.G. Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur 2008.

Tisdagstrion – Julböcker

Denna sista tisdagstrio i år handlar om julböcker och jag väljer vinklingen Vilka böcker vill jag läsa i jul?

Längst till vänster har vi då en julbok, Klas Östergrens Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. På Luciadagen hade jag en novell ur den här boken som månadens novell, Röd jul. Den här boken innehåller naturligtvis fler noveller och en av dem är en mycket lång novell, eller är det möjligen en kortroman? Den heter just Julrevy i Jonseryd och den tänker jag läsa under julen.

I mitten finns en bok som innehåller fyra spänningsromaner av fyra olika amerikanska kvinnliga författare. De är Charlotte Armstrong, Patricia Highsmith, Margaret Millar och Dolores Hitchens. Under, julen har jag lust att läsa den första romanen som är Mischief av Charlotte Armstrong (1905-1969). När jag växte upp hittade jag en bok i föräldrarnas bokhylla och den hette Dörren till avgrunden (The Case of the Weard Sisters). Den var gräsligt spännande och nu vill jag testa om jag som vuxen pensionär tycker att Charlotte Armstrongs roman Mischief är lika spännande. Den kom ursprungligen 1951.

Under julen kommer en del annat trevligt att hända, inte bara läsning, så den tredje boken här vet jag inte om jag hinner läsa, men om jag räknar med att läsningen pågår över nyår är det faktiskt troligt att jag också hinner läsa Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah. Jag fick hem den från nätbokhandeln ganska nyligen. Det har varit lite problem med leveranserna.

Lustigt nog har jag stått i kö länge på biblioteket för Abdulrazak Gurnahs böcker, och så plötsligt trillade en in här förra veckan. Det var Paradiset. Kortlån förstås, så den måste läsas direkt. Då hade jag redan bestämt att jag vill läsa Den sista gåvan under helgerna och stelbent som jag är står jag fast vid mitt beslut, så det blir två böcker lästa av Nobelpristagaren under kort tid. Jag räknar med att båda är bra.

Det är Ugglan & Boken som driver tisdagstrion. Om du vill ha fler tips på julläsning kan du få dem där.

Efter detta blir det juluppehåll i trion men till min glädje kommer den tillbaka nästa år igen. God jul Ugglan!

Hyllvärmare 2021 – hur gick det?

Nu närmar vi oss nyår och det är dags att summera årets hyllvärmarprojekt. Alla är lästa utom Ulysses. Den kommer jag att fortsätta med nästa år, men det hindrar mig inte att lägga upp en ny hög med hyllvärmare för 2022. Det är ett bra sätt att få böcker lästa och det ger variation. Jag har skrivit om årets alla lästa hyllvärmare utom Öken. Det kommer ett inlägg om den boken på onsdag.

Detta är alltså böckerna som jag har läst:

En liten bok om ondska av Ann Heberlein
Elise, eller det riktiga livet av Claire Etcherelli
Liljecronas hem av Selma Lagerlöf
Norrlands akvavit av Torgny Lindgren
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka
Orientexpressen av Graham Greene
Öken av J.M.G. Le Clézio (kommer inlägg på onsdag)
Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre
Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström
Öar i strömmen av Ernest Hemingway

I början av nästa år presenterar jag 2022 års hyllvärmarprojekt.

Vedersakarens död av Hans Keilson

Vedersakarens död av Hans Keilson är en mycket intressant bok. Den är en roman men den är skriven som ett mellanting mellan roman och essä. Bokens berättare och hans familj har en fiende som aldrig nämns vid namn, men som läsare tänker jag genast på Hitler och nazisterna. Hans Keilson var själv jude. Han flydde till Nederländerna under nazisttiden och blev tvungen att gömma sig där. Han klarade sig, men hans föräldrar mördades under förintelsen.

Samtidigt som det är mycket resonerande, och författaren vänder och vrider på relationen mellan fienden och berättaren, finns mycket bra och gripande scener i romanen som till exempel en grupp pojkar som har till uppgift att förstöra och välta gravstenar på en kyrkogård där en del är mycket rädda för att vara på en avsides belägen kyrkogård om natten och för det de gör, och en scen när berättaren sitter på en krog och hör fienden hålla tal i rummet intill, men genom högtalare. Han ser honom aldrig förrän mot slutet då fienden far i triumf genom stadens gator.

Hans Keilson var psykolog och efter kriget arbetade han för att hjälpa traumatiserade judiska barn, och i scenen på begravningsplatsen har han förståelse för en del pojkars dilemma. Han skriver i boken att fienden behöver honom och att han själv kanske behöver fienden. Men det resonemanget faller så småningom. Jag kan hålla med om att en totalitär regim har behov av en fiende för att vända folkets missnöje åt annat håll och det ser vi ofta i världen. Ibland är det en inhemsk fiende och ibland finns fienden utanför landet. Genom historien har ju också judehat använts på detta sätt i århundraden.

Vedersakarens död är en ovanlig bok som ger många frågor och upphov till mycket tänkande. Att fienden aldrig nämns vid namn och inte heller vare sig nazism eller judar gör lite grand det som händer i boken allmängiltigt. Att det är en judisk kyrkogård som förstörs sägs till exempel aldrig. Den scenen slår hårt. Dels känner jag mycket starkt både planen hos fienden – att avskilja den här folkgruppen som ett sätt att få fler och fler att delta i och acceptera förföljelsen – och vrede och förtvivlan över att det inte räcker med att inskränka livet och förfölja utan att man också förstör begravningsplatserna. Den ger också en bild av att det inte bara är ett gäng psykopater som förföljer utan att vanliga människor deltar. Så fast Vedersakarens död inte är känslosamt skriven ger den både starka känslor och tankar. Romanen har självbiografisk grund. Berättarens föräldrar blir bortförda och försvinner, det som i verkligheten hände med Keilsons föräldrar. Men den är ingen självbiografi. Det är en ganska intellektuell roman med vissa gestaltade scener, en roman som behandlar förföljelsen och förintelsen i det tredje riket på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Jag förmår inte göra Vedersakarens död rättvisa i den här texten, men det finns ett efterord i boken som ger mycket mer.

Vedersakarens död av Hans Keilson, Nilsson 2016. Översättning: Nina Katarina Karlsson. Efterord av Heinrich Detering.

a

Hett i hyllan #136 – Ripley under water

Ripley under water är Patricia Highsmiths femte bok om Tom Ripley och den sista i serien. Eftersom jag har läst de andra fyra med nöje vill jag gärna också läsa denna. Det har bara inte blivit av ännu.

Tom Ripley var en ovanlig huvudperson i en thriller när Patricia Highsmith kom med den första boken. Han är en man utan samvete när det gäller att mörda för att få fördelar och han är gestaltad så att i varje fall jag som läsare inte helt kan avsky honom så som jag borde avsky en seriemördare. För det är han ju faktiskt, en smart man som mördar när han behöver det för att få pengar och för att inte bli avslöjad. Men han har inte den där inneboende driften till att mörda som seriemördare i deckare brukar ha. Han är en intelligent kriminell med fin fasad.

Den här boken vill jag alltså läsa och jag har satt in den i min hög av tolv hyllvärmare som ska läsas nästa år. Boken vi har är en liten pocket och det kan hända att jag hellre lånar den på biblioteket för större text och mer bekvämlighet när det blir dags, men Götabiblioteken har den bara i svensk översättning, så vi får se.

Ripley Under water av Patricia Highsmith, Penguin books 1992.

De tre första böckerna om Tom Ripley läste jag långt innan jag började blogga, men den fjärde har jag ett litet inlägg om här på bloggen. Den heter The Boy Who Followed Ripley.

Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven

Catherine Raven har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.

Catherine Raven är en ovanlig människa. Hon har svårt att förstå de sociala koderna i mänsklig samvaro och hon känner sig inte ensam när hon lever ensam och mycket sällan träffar andra människor. Tvärtom har hon ett stort behov av ensamhet, en självvald situation där hon umgås med naturen. Hon har köpt en bit mark och låtit bygga ett litet hus i vildmarken i utkanten av det mänskliga samhället. Där bor hon och upplever och studerar naturen, vilket innebär en del hårt arbete med att ändra på växtligheten i närheten av huset för att skydda det mot skogsbränder och hård fysisk ansträngning när hon tar sig uppför och nedför oländiga bergssluttningar.

I den här boken finns många viktiga frågeställningar. Kan en människa vara vän med ett vilt djur? Ska man gripa in när man ser ett skadat djur eller är det riktiga att låta naturens processer ha sin gång? Hur är det med djurens medvetande? Och varför ska det vara så svårt att acceptera att vi människor är olika och att en del individer därför upplevs som osociala och konstiga fast de inte skadar någon annan utan bara vill leva på sitt sätt?

Den här boken svarar inte på de här frågorna, den ställer dem bara men jag känner att mitt svar på frågan om en människa kan vara vän med ett vilt djur är att Catherine Raven kan, just därför att hon är som hon är. Det är naturligtvis inte en vänskap där vännen tar ansvar för och hjälper en. Det kan inte räven göra. På så sätt blir det i viss mån en enriktad vänskap där människan tar ansvar för att inte gå över gränser och inte förvänta sig det omöjliga. Men författaren har också människovänner.

Räv och jag är personligt skriven. Den är spännande att läsa och ger både en viss insikt i naturlivet i området och känsla för landskapet och djurlivet och författaren. Hennes egna känslor är gestaltade så att jag förstår dem och där finns också en utvecklig av berättarens personlighet. Jag är glad att jag läste den här boken. Det var en fin upplevelse.

Räv och jag – En ovanlig vänskap av Catherine Raven, Norstedts 2021. Översättning: Meta Ottosson.