Kategori: Biografi

Vägarna till Afrika av Per Wästberg

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vägarna till Afrika – en memoar är Per Wästbergs självbiografi från det han var tjugo år tills han blev trettiotvå. Han berättar om New York och åren då han studerade på Harvard och samtidigt skrev romanen Halva kungariket. Han var även tidningsskribent både då och under åren som följde. Under den tid som biografin omspänner skrev han bland annat också en bok om Klarakvarteren tillsammans med fotografen Lennart af Petersens och ytterligare en roman, Arvtagaren.

Per Wästberg berättar både om sitt familjeliv och om sitt liv i kulturvärlden. Det är många namn han nämner och för mig säger det inte så mycket. Jag känner igen de flesta och tänker ibland, jaha även honom umgicks han med, och jag får en bild av en ung människa som rör sig i och känner sig hemma i den världen, av en människa som skriver hela tiden och som arbetar mycket. Memoaren ger också en liten inblick i journalistkretsar på den tiden.

Men inte förrän Per Wästberg reser till Afrika blir det riktigt intressant. I Sydafrika upplever han den omänskliga apartheidpolitiken. Han upplever den handfast och konkret och de partierna i boken blir en nyttig påminnelse om hur det verkligen var. Där bränner det till. Det är så lätt att glömma. Men läser man Per Wästbergs Vägarna till Afrika får man kraftfulla exempel. Efter det går mycket av Per Wästbergs tid och energi åt till att verka för en förändring. Han skriver och han reser runt och berättar om sina erfarenheter och verkar för en rörelse mot apartheidregimen. Det bränner också till i Wästbergs personliga liv mot slutet av biografin när han möter en ny kärlek.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Vägarna till Afrika kom först ut 2007.

På Wikipedia kan du läsa om Per Wästberg här.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina vad den Brink

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

1970 vann Maja Ekelöf Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink. Maja Ekelöf bodde i Karlskoga. Hon hade fem barn och var ensamstående och försörjde sig och barnen genom arbete som tidningsutdelare och städerska. Rapport från en skurhink bestod av hennes dagboksanteckningar om hårt arbete, hemliv, svårigheten att få ekonomin att gå ihop och hennes tankar och åsikter om tillståndet i Sverige och världen.

Nu har Nina van den Brink skrivit en biografi om Maja Ekelöf och jag kan bara rekommendera den. Själv var jag ung när Rapport från en skurhink kom ut och jag läste den. Maja Ekelöf var arbetare medan de flesta i FNL-rörelsen och den svenska vänstern var studerande eller människor som hade blivit arbetare av politiska skäl. Hennes bok hade alltså tyngd. Men jag visste aldrig hur framgångsrik hennes bok var och hur mycket hon blev anlitad i paneler och liknande. Jag har alltså inte tidigare begripit riktigt hur stor genomslagskraft boken och Maja Ekelöfs person fick och inte heller vilken stor betydelse prispengarna och inkomsterna från boken hade för henne..

I biografin går Nina van den Brink igenom hela Maja Ekelöfs liv. Hon beskriver hennes strävan efter utbildning och kunskap och hennes hårda slit som gick illa åt kroppen. Nina van den Brinks nära släktingar var städerskor och själv har hon också arbetat som städare periodvis. Därför har hon kanske en annan utgångspunkt än många av de kritiker, journalister och kulturpersonligheter som recenserade och skrev om Maja Ekelöf. Många gånger skrev de från ett obenperspektiv fast de var positiva till boken. I biografin citerar Nina van den Brink Maja Ekelöf på sid 258.

Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en arbetande människa kan få ner några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att de svarta ”arbetsdjur” man hade på fälten kunde prata.
Förstår ni hur det känns för mig?

Biografin ger också en bit av den svenska vänsterns historia med dess splittring. Jag som befann mig där i min ungdom känner både igen mig och får veta en del som jag inte kände till. Som det framstår i biografin påverkades Maja Ekelöfs liv av hennes styrka och driv till att människor som hade det som hon skulle få det bättre. Det påverkades också av hennes osäkerhet. Det var skillnad på folk och folk och det är det väl fortfarande. Hennes liv påverkades också av hennes barn. En del av dem blev aktiva i vänsterrörelsen och arbetade även med kultur. Naturligtvis måste det finnas grundläggande åsikter och engagemang inom en, men sedan, just vilka organisationer man dras till beror ofta på vilka människor man har omkring sig.

Biografin över Maja Ekelöf är ovanlig. Den handlar om en stark personlighet som kämpade mot många hinder och som kom från arbetarklassen. Sådana böcker brukar inte handla om städerskor. Mycket sällan om arbetare. Så läs den gärna.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink, Norstedts 2022.

Omständigheter av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.

Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.

Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?

Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Vitt slödder av Carina Rydberg

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Vitt slödder handlar om Carina Rydberg själv, så vitt jag förstår. Hon växer upp i en Stockholmsförort och där är det stor skillnad mellan de som bor i hyreshusen, som författaren gör som barn, och de som bor i villor. Vitt slödder står för de som är lite sämre, men det är ingen slum det handlar om. Genom hela boken löper ett mindervärdeskomplex som jag tolkar det. Författaren kommer från enkelt folk där man badade sällan i en balja därför att man inte hade varmvatten inne och man kände heller inte väl till, eller brydde sig om, finkulturen.

Temat är kanske att hitta sig själv. Jag kan känna igen mig i lite från uppväxten fast min var så annorlunda. Carina Rydbergs liv är något helt annat. Vad det är blir jag inte riktigt klok på. Vem är hon? Jag skulle vilja ha mer än denna tunna bok. Att hon har varit med om mycket svåra händelser i sin familj, det står klart och det måste vara händelser som påverkar resten av ens liv. Och att hon har haft en stark drivkraft till att skriva ända från barndomen och inte passat in som god elev i alla skolämnen, så mycket förstår jag. Men när jag läser känns det som om det finns mycket mer av det svåra som inte är med i boken. Kanske är det bra? Vilken författare berättar allt? Ingen, naturligtvis.

Jag tycker om Carina Rydbergs sätt att skriva. Det är klart och avmätt och tydligt. Samtidigt finns en stor kontrast mellan denna tydlighet och den otydlighet som blir min behållning av boken. Det känns som om något fattas, men det kanske beror på mig, läsaren, och inte på författaren. Vitt slödder är i alla fall intressant att läsa. Ett frågetecken.

Vitt slödder av Carina Rydberg, Bonniers 2022.

Ostron i Prag av Richard Swartz

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Richard Swartz hade avslutat studierna på Handelshögskolan år 1968, men det var påtvingade studier för att göra fadern till lags. Han tänkte sig inte alls att fortsätta som ekonom. Han var mer intresserad av litteratur. För att komma undan ett kärleksförhållande där han inte ville binda sig och bilda familj for han till Prag i början på 1970-talet. Han hade fått ett stipendium för att studera och skriva en avhandling om ekonomi. (!!) Det första utropstecknet står där eftersom han egentligen inte ville syssla med ekonomi. Det andra därför att Prag efter den ryska invasionen måste vara ett omöjligt ställe för sådana studier. Att få tillgång till de riktiga siffrorna, den riktiga statistiken, kunde man bara drömma om.

Den unge mannen kommer alltså till Prag där han stannar i två år. Det blir en kulturkrock och en inblick i hur ett totalitärt samhälle kan fungera, ett samhälle som kunde ha varit på väg till något bättre under Pragvåren men som efter den ryska ockupationen måste vända tillbaka till de gamla sovjetiska traditionerna. Så vill naturligtvis de flesta inte ha det, men vad ska de göra mot övermakten? Ostron i Prag handlar om en ung man från väst som kommer till ett förljuget samhälle. Det är fattigt. Mycket fattas. Mycket finns skenbart men inte i verkligheten. Och siffrorna han ska använda till sin avhandling är fabricerade lögner.

Det finns många intressanta iakttagelser i boken, till exempel hur invånarna i Prag inte låtsas om att vissa som är statstjänstemän administrerar ockupationen utan skenbart är de jämlika med de andra, hur arbetsmoral knappt finns, hur alla måste manövrera i förljugenheten, hur korruption råder överallt, både på grund av fattigdom och på grund av meningslösheten i arbetet och att ekonomin inte fungerar. Allt detta och mycket mer skriver Richard Swartz om med humor och allvar och med pregnanta detaljer. Han tar också upp historia och kultur och han skriver om sitt personliga liv, om kärleksaffärer, om långa strövtåg i staden och om människor han träffar och umgås med. Jag är inte helt förtjust i denne unge man som inte vill ta ansvar när det gäller kärlek, men det gör inte boken sämre. Tvärtom. Boken skulle vara mindre intressant utan detta.

Början av 1970-talet är ganska länge sedan, men tyvärr är bokens tema fortfarande aktuellt. Jag hade stort utbyte av Ostron i Prag.

Ostron i Prag av Richard Swartz, Polaris 2022.

Mina Möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här boken skriver Claus Beck-Nielsen om sig själv som aspirerande författare, om sitt möte med litteraturen och om möten med de verkliga författarna som han kanske inte anser att han själv tillhör än idag? Eller kanske gör han det, men boken är ju humoristisk och Claus Beck-Nielsen ser humoristiskt på både sig själv och de andra författarna. I alla fall tillhörde han inte den grupp som han benämner ”de verkliga författarna” från början.

Tyvärr har jag bara läst tre av författarna som han möter i boken och jag har inte läst mycket av dessa tre. De är Inger Christensen, Peter Høeg och Claus Rifbjerg. Dessutom finns i boken författare som jag aldrig har hört talas om som Jens Christian Grøndahl (Wikipedia här, Bokförlag här) och Peer Hultberg. Alltså skulle jag fått ut mer av boken om jag kände bättre till den danska parnassen. Men boken är underhållande och bra skriven och den kan locka till att läsa mer danskt. Ib Michael har jag hört talas om tidigare och många gånger tänkt läsa men det har inte blivit av. Kanske kan den här boken göra att jag kommer till skott.

Claus Beck-Nielsens mer eller mindre fiktiva möten med de olika författarna är roliga att läsa och jag tror att han har fångat en del av deras personligheter och verk och sätt att skriva i de olika kapitlen. Mina möten med de verkliga författarna är en bra bok, så mycket kan jag säga trots mina bristande kunskaper om dansk litteratur.

Mina möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen, Kabusa böcker 2014. Översättning: Jonas Rasmussen.

Esther Kanske av Katja Petrowskaja

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Katja Petrovskaja är en ukrainsk författare av judisk släkt. Esther Kanske handlar om hennes släkt men det är ingen släktroman. På grund av historien med två världskrig, revolution, inbördeskrig och nazisternas mördande av judar hittar hon bara delar av information om sina förfäder. Esther Kanske är en roman om författarens sökande efter släktingar, hennes känslor och vilka fakta hon får fram.

Intressant är att många generationer i hennes släkt har arbetat som lärare för dövstumma. De har startat skolor runt om i Europa där de har lärt dövstumma att tala. Släktingar är spridda över hela världen, de som finns kvar. Men en del av släkten hamnade alltså i Ukraina och Katja Petrovskaja är född och uppvuxen i Kiev. Så en del av hennes släkts historia ingår i Ukrainas.

Katja Petrovskaja berättar om hur hon söker i arkiv och vad hon hittar där, om vad hennes egen familj har berättat för henne och om sina egna minnen. Det finns mycket smärta i boken. Hur hon går på Warzawas gator och alla spår efter ghettot där en del släktingar bodde är borta. Berättelsen om hennes släktingars evakuering österut från Kiev i en godsvagn under andra världskriget. Berättelsen om Babi Jar, en ravin som numera ligger i Kiev eftersom staden har vuxit sedan 1940-talet. Alla judar blev beordade att gå ut och bege sig till Babi Jar. Där blev de skjutna av nazisterna och kastade ner i ravinen. Den Ukrainska polisen hjälpte till så att promenaden till Babi Jar skulle gå smidigt. Esther Kanske var Katja Petrovskajas fars mormor. Anledningen till att författaren kallar henne Esther Kanske är att hennes far var osäker på vad hon hette. Han kallade henne bara babujska. Hon blev kvar i Kiev eftersom hon var alltför handikappad för att evakueras och klarade sig inte undan nazisterna.

Ukrainas historia är lång och komplicerad. Befolkningen har utsatts för fruktansvärda prövningar också från Sovjetunionens sida. Det som hände i Babi Jar förtegs i många år. Esther Kanske är en liten skönlitterär pusselbit som kan hjälpa oss att förstå Ukraina bättre. En bra bok som jag rekommenderar.

Esther Kanske av Katja Petrowskaja, Norstedts 2015. Översättning Aimée Delblanc.

Katja Petrowskaja är bosatt i Tyskland och skriver på tyska. Bokens originaltitel är Vielleicht Esther.

Änkans bok av Joyce Carol Oates

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.

Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.

Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.

Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.

Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.

Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.

Den sista flickan av Nadia Murad

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Nadia Murad är yasidier, en minoritet i Irak som levde för sig och hade en egen religion. De gifte sig med andra yasidier och de fick inte konvertera till en annan religion. Men de var fredliga, de skötte sina egna angelägenheter, hade får och odlade grönsaker och hade vänskapsband i de icke yasidiska byarna runt omkring. De sågs inte med blida ögon av alla men de levde sitt liv i någorlunda fred och ro.

Men i och med att Saddam Husseins regim störtades blev motsättningarna mellan olika grupper i Irak större. Fundamentalismen ökade och den värsta avarten var, som vi vet, IS – Islamiska staten. Och under IS styre blev yasidierna offer för folkmord. Männen sköts och hamnade i massgravar. Unga kvinnor och flickor fördes bort och blev sexslavar. Om detta berättar Nadia Murad i den här boken. Hon var en av sexslavarna och hennes upplevelser gör ont att läsa om. Kvinnorna såldes till man efter man. Mest värdefulla var de som oskulder. Men när mannen som köpt kvinnan hade våldtagit henne några gånger tröttnade han ofta och så blev hon såld till en annan. Kvinnorna var inlåsta, men många försökte rymma. Sådana försök kunde straffas hårt. Nadia Murad blev själv straffad genom en gruppvåldtäkt.

Den sista flickan handlar om så hemska dåd så att det nästan är svårt att förstå att människor kan vara så grymma. Ändå vet jag att liknande har hänt tidigare i historien och på andra platser och tyvärr kommer det att hända igen.

Titeln på boken, Den sista flickan, kommer av att Nadia Murad önskar att hon är den sista flickan i världen som behöver vara med om sådana grymheter. Hon måste vara en stark människa. Efter att hon blivit fri har hon kämpat för yasidiernas rättigheter och mot folkmord och övergrepp. Hon har vittnat om det som hon har upplevt. Bara det är oerhört starkt. IS-männen trodde att flickorna inte skulle våga, eftersom skulden alltid läggs på offret i det här området.

Nadia Murad blev tilldelad Nobels fredspris år 2018. Den här boken publicerades i Sverige samma år och det var stor uppmärksamhet omkring den. Ändå läste jag den inte. Jag var lite rädd för att läsa om alla hemskheterna och jag hade ändå hört så mycket om dem via nyheterna, tyckte jag. Men nu har jag alltså läst den och det ångrar jag inte. Boken är skriven så att vem som helst borde klara att läsa den. Förutom Nadia Murads upplevelser finns partier som ger en överblick över situationen i Irak och i de kurdiska områdena. Mycket av boken handlar också om Yasidiernas kultur. Detta gör att jag som läsare stundvis kommer in i ett mer intellektuellt resonerande tillstånd och får perspektiv på händelserna i boken. Jag har fått inblick i mycket som jag inte kände till. Boken känns inte det minsta inaktuell. Irak är inte problemfritt idag och allt det som hände under den tid som Nadia Murad berättar om kommer att påverka historien framåt. Dessutom är fortfarande många yasidiska kvinnor och barn slavar, till exempel i flyktingläger där det finns IS-anhängare. Så har du inte redan läst Den sista flickan rekommenderar jag dig att göra det.

Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad med Jenna Krajeski, Bonniers 2018. Översättning: Manne Svensson.