Omständigheter av Annie Ernaux

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard

I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.

Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.

Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?

Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Vitt slödder av Carina Rydberg

Vitt slödder handlar om Carina Rydberg själv, så vitt jag förstår. Hon växer upp i en Stockholmsförort och där är det stor skillnad mellan de som bor i hyreshusen, som författaren gör som barn, och de som bor i villor. Vitt slödder står för de som är lite sämre, men det är ingen slum det handlar om. Genom hela boken löper ett mindervärdeskomplex som jag tolkar det. Författaren kommer från enkelt folk där man badade sällan i en balja därför att man inte hade varmvatten inne och man kände heller inte väl till, eller brydde sig om, finkulturen.

Temat är kanske att hitta sig själv. Jag kan känna igen mig i lite från uppväxten fast min var så annorlunda. Carina Rydbergs liv är något helt annat. Vad det är blir jag inte riktigt klok på. Vem är hon? Jag skulle vilja ha mer än denna tunna bok. Att hon har varit med om mycket svåra händelser i sin familj, det står klart och det måste vara händelser som påverkar resten av ens liv. Och att hon har haft en stark drivkraft till att skriva ända från barndomen och inte passat in som god elev i alla skolämnen, så mycket förstår jag. Men när jag läser känns det som om det finns mycket mer av det svåra som inte är med i boken. Kanske är det bra? Vilken författare berättar allt? Ingen, naturligtvis.

Jag tycker om Carina Rydbergs sätt att skriva. Det är klart och avmätt och tydligt. Samtidigt finns en stor kontrast mellan denna tydlighet och den otydlighet som blir min behållning av boken. Det känns som om något fattas, men det kanske beror på mig, läsaren, och inte på författaren. Vitt slödder är i alla fall intressant att läsa. Ett frågetecken.

Vitt slödder av Carina Rydberg, Bonniers 2022.

Ostron i Prag av Richard Swartz

Richard Swartz hade avslutat studierna på Handelshögskolan år 1968, men det var påtvingade studier för att göra fadern till lags. Han tänkte sig inte alls att fortsätta som ekonom. Han var mer intresserad av litteratur. För att komma undan ett kärleksförhållande där han inte ville binda sig och bilda familj for han till Prag i början på 1970-talet. Han hade fått ett stipendium för att studera och skriva en avhandling om ekonomi. (!!) Det första utropstecknet står där eftersom han egentligen inte ville syssla med ekonomi. Det andra därför att Prag efter den ryska invasionen måste vara ett omöjligt ställe för sådana studier. Att få tillgång till de riktiga siffrorna, den riktiga statistiken, kunde man bara drömma om.

Den unge mannen kommer alltså till Prag där han stannar i två år. Det blir en kulturkrock och en inblick i hur ett totalitärt samhälle kan fungera, ett samhälle som kunde ha varit på väg till något bättre under Pragvåren men som efter den ryska ockupationen måste vända tillbaka till de gamla sovjetiska traditionerna. Så vill naturligtvis de flesta inte ha det, men vad ska de göra mot övermakten? Ostron i Prag handlar om en ung man från väst som kommer till ett förljuget samhälle. Det är fattigt. Mycket fattas. Mycket finns skenbart men inte i verkligheten. Och siffrorna han ska använda till sin avhandling är fabricerade lögner.

Det finns många intressanta iakttagelser i boken, till exempel hur invånarna i Prag inte låtsas om att vissa som är statstjänstemän administrerar ockupationen utan skenbart är de jämlika med de andra, hur arbetsmoral knappt finns, hur alla måste manövrera i förljugenheten, hur korruption råder överallt, både på grund av fattigdom och på grund av meningslösheten i arbetet och att ekonomin inte fungerar. Allt detta och mycket mer skriver Richard Swartz om med humor och allvar och med pregnanta detaljer. Han tar också upp historia och kultur och han skriver om sitt personliga liv, om kärleksaffärer, om långa strövtåg i staden och om människor han träffar och umgås med. Jag är inte helt förtjust i denne unge man som inte vill ta ansvar när det gäller kärlek, men det gör inte boken sämre. Tvärtom. Boken skulle vara mindre intressant utan detta.

Början av 1970-talet är ganska länge sedan, men tyvärr är bokens tema fortfarande aktuellt. Jag hade stort utbyte av Ostron i Prag.

Ostron i Prag av Richard Swartz, Polaris 2022.

Mina Möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen

I den här boken skriver Claus Beck-Nielsen om sig själv som aspirerande författare, om sitt möte med litteraturen och om möten med de verkliga författarna som han kanske inte anser att han själv tillhör än idag? Eller kanske gör han det, men boken är ju humoristisk och Claus Beck-Nielsen ser humoristiskt på både sig själv och de andra författarna. I alla fall tillhörde han inte den grupp som han benämner ”de verkliga författarna” från början.

Tyvärr har jag bara läst tre av författarna som han möter i boken och jag har inte läst mycket av dessa tre. De är Inger Christensen, Peter Høeg och Claus Rifbjerg. Dessutom finns i boken författare som jag aldrig har hört talas om som Jens Christian Grøndahl (Wikipedia här, Bokförlag här) och Peer Hultberg. Alltså skulle jag fått ut mer av boken om jag kände bättre till den danska parnassen. Men boken är underhållande och bra skriven och den kan locka till att läsa mer danskt. Ib Michael har jag hört talas om tidigare och många gånger tänkt läsa men det har inte blivit av. Kanske kan den här boken göra att jag kommer till skott.

Claus Beck-Nielsens mer eller mindre fiktiva möten med de olika författarna är roliga att läsa och jag tror att han har fångat en del av deras personligheter och verk och sätt att skriva i de olika kapitlen. Mina möten med de verkliga författarna är en bra bok, så mycket kan jag säga trots mina bristande kunskaper om dansk litteratur.

Mina möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen, Kabusa böcker 2014. Översättning: Jonas Rasmussen.

Esther Kanske av Katja Petrowskaja

Katja Petrovskaja är en ukrainsk författare av judisk släkt. Esther Kanske handlar om hennes släkt men det är ingen släktroman. På grund av historien med två världskrig, revolution, inbördeskrig och nazisternas mördande av judar hittar hon bara delar av information om sina förfäder. Esther Kanske är en roman om författarens sökande efter släktingar, hennes känslor och vilka fakta hon får fram.

Intressant är att många generationer i hennes släkt har arbetat som lärare för dövstumma. De har startat skolor runt om i Europa där de har lärt dövstumma att tala. Släktingar är spridda över hela världen, de som finns kvar. Men en del av släkten hamnade alltså i Ukraina och Katja Petrovskaja är född och uppvuxen i Kiev. Så en del av hennes släkts historia ingår i Ukrainas.

Katja Petrovskaja berättar om hur hon söker i arkiv och vad hon hittar där, om vad hennes egen familj har berättat för henne och om sina egna minnen. Det finns mycket smärta i boken. Hur hon går på Warzawas gator och alla spår efter ghettot där en del släktingar bodde är borta. Berättelsen om hennes släktingars evakuering österut från Kiev i en godsvagn under andra världskriget. Berättelsen om Babi Jar, en ravin som numera ligger i Kiev eftersom staden har vuxit sedan 1940-talet. Alla judar blev beordade att gå ut och bege sig till Babi Jar. Där blev de skjutna av nazisterna och kastade ner i ravinen. Den Ukrainska polisen hjälpte till så att promenaden till Babi Jar skulle gå smidigt. Esther Kanske var Katja Petrovskajas fars mormor. Anledningen till att författaren kallar henne Esther Kanske är att hennes far var osäker på vad hon hette. Han kallade henne bara babujska. Hon blev kvar i Kiev eftersom hon var alltför handikappad för att evakueras och klarade sig inte undan nazisterna.

Ukrainas historia är lång och komplicerad. Befolkningen har utsatts för fruktansvärda prövningar också från Sovjetunionens sida. Det som hände i Babi Jar förtegs i många år. Esther Kanske är en liten skönlitterär pusselbit som kan hjälpa oss att förstå Ukraina bättre. En bra bok som jag rekommenderar.

Esther Kanske av Katja Petrowskaja, Norstedts 2015. Översättning Aimée Delblanc.

Katja Petrowskaja är bosatt i Tyskland och skriver på tyska. Bokens originaltitel är Vielleicht Esther.

Änkans bok av Joyce Carol Oates

2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.

Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.

Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.

Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.

Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.

Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.

Den sista flickan av Nadia Murad

Nadia Murad är yasidier, en minoritet i Irak som levde för sig och hade en egen religion. De gifte sig med andra yasidier och de fick inte konvertera till en annan religion. Men de var fredliga, de skötte sina egna angelägenheter, hade får och odlade grönsaker och hade vänskapsband i de icke yasidiska byarna runt omkring. De sågs inte med blida ögon av alla men de levde sitt liv i någorlunda fred och ro.

Men i och med att Saddam Husseins regim störtades blev motsättningarna mellan olika grupper i Irak större. Fundamentalismen ökade och den värsta avarten var, som vi vet, IS – Islamiska staten. Och under IS styre blev yasidierna offer för folkmord. Männen sköts och hamnade i massgravar. Unga kvinnor och flickor fördes bort och blev sexslavar. Om detta berättar Nadia Murad i den här boken. Hon var en av sexslavarna och hennes upplevelser gör ont att läsa om. Kvinnorna såldes till man efter man. Mest värdefulla var de som oskulder. Men när mannen som köpt kvinnan hade våldtagit henne några gånger tröttnade han ofta och så blev hon såld till en annan. Kvinnorna var inlåsta, men många försökte rymma. Sådana försök kunde straffas hårt. Nadia Murad blev själv straffad genom en gruppvåldtäkt.

Den sista flickan handlar om så hemska dåd så att det nästan är svårt att förstå att människor kan vara så grymma. Ändå vet jag att liknande har hänt tidigare i historien och på andra platser och tyvärr kommer det att hända igen.

Titeln på boken, Den sista flickan, kommer av att Nadia Murad önskar att hon är den sista flickan i världen som behöver vara med om sådana grymheter. Hon måste vara en stark människa. Efter att hon blivit fri har hon kämpat för yasidiernas rättigheter och mot folkmord och övergrepp. Hon har vittnat om det som hon har upplevt. Bara det är oerhört starkt. IS-männen trodde att flickorna inte skulle våga, eftersom skulden alltid läggs på offret i det här området.

Nadia Murad blev tilldelad Nobels fredspris år 2018. Den här boken publicerades i Sverige samma år och det var stor uppmärksamhet omkring den. Ändå läste jag den inte. Jag var lite rädd för att läsa om alla hemskheterna och jag hade ändå hört så mycket om dem via nyheterna, tyckte jag. Men nu har jag alltså läst den och det ångrar jag inte. Boken är skriven så att vem som helst borde klara att läsa den. Förutom Nadia Murads upplevelser finns partier som ger en överblick över situationen i Irak och i de kurdiska områdena. Mycket av boken handlar också om Yasidiernas kultur. Detta gör att jag som läsare stundvis kommer in i ett mer intellektuellt resonerande tillstånd och får perspektiv på händelserna i boken. Jag har fått inblick i mycket som jag inte kände till. Boken känns inte det minsta inaktuell. Irak är inte problemfritt idag och allt det som hände under den tid som Nadia Murad berättar om kommer att påverka historien framåt. Dessutom är fortfarande många yasidiska kvinnor och barn slavar, till exempel i flyktingläger där det finns IS-anhängare. Så har du inte redan läst Den sista flickan rekommenderar jag dig att göra det.

Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad med Jenna Krajeski, Bonniers 2018. Översättning: Manne Svensson.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard

Orsaken är en självbiografisk bok där Thomas Bernhard skriver om sin skoltid i Salzburg under andra världskriget och det första året efter krigsslutet. Och han är inte nådig. Han har inget till övers för denna inskränkta, hycklande stad som bara är befolkad av krämare och deras offer, enligt hans åsikt. Boken är en enda lång anklagelse mot staden och dess borgare, mot nazismen och mot katolska kyrkan och mot hur skolan drevs. Jag har aldrig läst något liknande och det är mycket bra skrivet. Det är slående, obönhörligt och lätt att läsa och ta till sig.

Under läsningen kan jag både känna med pojken Thomas och faktiskt dra på munnen ibland. Det var en fruktansvärd tid. Saltzburg utsattes för hårda bombangrepp under det sista krigsåret. Det blev ingen riktig sömn och ingen riktig undervisning, många nätter i skyddsrum och mycket skräck medan staden raserades. Thomas gick på en internatskola som drevs enligt den nazistiska ideologin. Österrike var ju ett nazistiskt land då. Under året efter krigsslutet blir skolan katolsk och det är också en svår tid. Allt är förstört och det är ont om mat och skolan drivs fortfarande med inskränkthet och bestraffningar. Thomas morföräldrar som var hans trygghet bodde utanför staden.

Samtidigt som jag upplever hur svåra de här åren är för pojken går författaren på med sin text, obönhörligt. Det finns inget resonerande i den här texten, inget antingen eller. Resultatet blir ibland tragikomiskt men det förstör inte min upplevelse av att det är en människa som har lidit som har skrivit boken.

Orsaken är en mycket bra bok och jag vill absolut läsa mer av Thomas Bernhard. Den här boken är den första i en svit självbiografiska böcker. De följande är Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard, Alba 1986. Översättning: Susanne Widén.

Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven

Catherine Raven har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.

Catherine Raven är en ovanlig människa. Hon har svårt att förstå de sociala koderna i mänsklig samvaro och hon känner sig inte ensam när hon lever ensam och mycket sällan träffar andra människor. Tvärtom har hon ett stort behov av ensamhet, en självvald situation där hon umgås med naturen. Hon har köpt en bit mark och låtit bygga ett litet hus i vildmarken i utkanten av det mänskliga samhället. Där bor hon och upplever och studerar naturen, vilket innebär en del hårt arbete med att ändra på växtligheten i närheten av huset för att skydda det mot skogsbränder och hård fysisk ansträngning när hon tar sig uppför och nedför oländiga bergssluttningar.

I den här boken finns många viktiga frågeställningar. Kan en människa vara vän med ett vilt djur? Ska man gripa in när man ser ett skadat djur eller är det riktiga att låta naturens processer ha sin gång? Hur är det med djurens medvetande? Och varför ska det vara så svårt att acceptera att vi människor är olika och att en del individer därför upplevs som osociala och konstiga fast de inte skadar någon annan utan bara vill leva på sitt sätt?

Den här boken svarar inte på de här frågorna, den ställer dem bara men jag känner att mitt svar på frågan om en människa kan vara vän med ett vilt djur är att Catherine Raven kan, just därför att hon är som hon är. Det är naturligtvis inte en vänskap där vännen tar ansvar för och hjälper en. Det kan inte räven göra. På så sätt blir det i viss mån en enriktad vänskap där människan tar ansvar för att inte gå över gränser och inte förvänta sig det omöjliga. Men författaren har också människovänner.

Räv och jag är personligt skriven. Den är spännande att läsa och ger både en viss insikt i naturlivet i området och känsla för landskapet och djurlivet och författaren. Hennes egna känslor är gestaltade så att jag förstår dem och där finns också en utvecklig av berättarens personlighet. Jag är glad att jag läste den här boken. Det var en fin upplevelse.

Räv och jag – En ovanlig vänskap av Catherine Raven, Norstedts 2021. Översättning: Meta Ottosson.