Ett barn av Thomas Bernhard

Ett barn är den femte och sista boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I den fjärde delen hade han kommit till tjugoårsåldern, men här går han tillbaka ända till de första åren av sin barndom. Berättelsen fortskrider sedan till tiden före hans skolgång i Salzburg, där den första delen i romansviten börjar.

Thomas Bernhard var född utom äktenskapet år 1931, vilket då innebar en stor skam. Hans mor reste till Nederländerna och födde honom där och sedan bodde hon med barnet hos sina föräldrar under många år tills hon gifte sig och pojken fick en styvfar. Pojkens far gav sig genast iväg och tog inget ansvar för sonen. Modern hatade fadern och situationen hon hade hamnat i och hatet gick ut över sonen. Det är hjärteknipande hur hon hela tiden kommer med hemska tillmälen och säger att den lille Thomas är helt värdelös och att hon önskar att han aldrig blivit född. Det leder naturligtvis till att han får dåligt självförtroende och inte tror att han kan lyckas i skolan, och han är sängvätare, något som på den tiden kunde uppfattas som illvilja och dåligt uppförande hos barnet. Något som skulle uppfostras bort genom att man hängde ut lakanen till allmän beskådan. Dessutom är pojken annorlunda och han blir mobbad i skolan.

Det är en tung historia, men som i de andra självbiografiska romanerna finns där en svart humor, så berättelserna är roliga också. Dessutom framstår pojken Thomas som seg och viljestark och ganska egensinnig, vilket kan kännas bra när man läser. Det är kraft i texten och vi vet ju att Thomas Bernhard överlevde och blev vuxen och blev en stor författare. Men med ett tungt bagage.

I de tidigare barndomsböckerna skriver Thomas Bernhard med mycket upprepningar. När jag tänker efter har de nog minskat efter hand och här är texten inte alls lika upprepande utan mera koncis och rak. Det känns som om han har fått mer perspektiv på sin historia, som om han inte är lika våldsamt arg längre. Arg är han, naturligtvis, och sorgsen också, men han förhåller sig lugnare i den här texten. Vi får veta mer om hans mor och hans morföräldrar. Anmärkningsvärt är att hans mormor och mor stod för försörjningen under de år de delade hushåll. Morfadern var en författare som inte fick in mycket pengar på sitt författarskap men som var en viktig och dominerande person i familjen. Den personliga familjeberättelsen står mot en bakgrund av framväxande nazism, ett förstockat österrikiskt samhälle och en del mycket radikala strömningar i pojkens familj. Bland annat var morfadern anarkist.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn. Hela sviten rakommenderas varmt.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel

Sniglar och snö är den tredje av Agneta Pleijels självbiografiska romaner. I tid överlappar den delvis den andra som heter Doften av en man. Också i Sniglar och snö skriver hon om åren på Aftonbladet där hon blev kulturchef 1975. På 1980-talet blev hon ordförande i Svenska Pen, På 1990-talet var hon medlem i Bibelkommissionen och professor i dramatik på Dramatiska institutet. Som författare började hon som poet och dramatiker, och 1987 debuterade hon som romanförfattare med Vindspejare som senare följdes av flera romaner.

Agneta Pleijel har alltså ett omfattande arbetsliv bakom sig när hon på 2000-talet skriver om den tiden i Sniglar och snö, och här går hon in djupare både i arbetslivet och i det personliga. Det är kärleksförhållanden och moderskap och skapande och svårigheten att få alla delar av livet att fungera. Det är förhållandet till hennes mor och far och till vänner, och särskilt om man har läst hennes två första självbiografiska romaner får man mycket förklarat om hur det blev som det blev. Tror man i alla fall. Man sätter ihop det hela som läsare, det som författaren har valt att berätta. Man funderar och jämför med sitt eget liv. Bitvis blir det nästan smärtsamt att läsa. Men i romanen finns också en ålderns avklarning, ett förhållningssätt från de sena åren i livet som gör att det ändå finns ett lugn över berättelsen. Som läsare uppfattar jag och känner sorgen och frustrationen många gånger, men texten är ändå inte deprimerande. Där finns framtidstro och lite av ålderns vishet.

Sniglar och snö är lätt att läsa. Texten flyter på. Jag blir imponerad av stilen och enkelheten. Språket känns alldeles självklart. Jag läser och läser. Sniglar och snö ger en mycket, och alldeles säkert är det en fördel att ha läst de två tidigare självbiografiska romanerna.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel, Norstedts 2023.

De två tidigare självbiografiska romanerna är Spådomen (2015) och Doften av en man (2917)

Pil i det blå av Arthur Koestler

Hej igen efter jul och nyår! Hoppas att ni har haft det bra och fått en del god läsning. Bloggens första post 2024 handlar om den tolfte och sista boken i min hyllvärmarhög 2023, och det är Pil i det blå som är första delen av Arthur Koestlers självbiografi. Den omfattar åren 1905 till 1931. Han är alltså bara 27 år gammal när boken slutar, men han har hunnit göra och uppleva mycket. Han har varit barn förstås, och under den tiden har hans far startat olika fantasifulla och naiva affärsprojekt som har resulterat i att familjens ekonomi är usel. Arthur har ingen bra barndom. Han har ingen bra kontakt med någon av sina föräldrar och hembiträdet är bottenlöst elakt.

Arthur Koestlers familj är av judisk släkt, han föddes i Budapest och familjen flyttade så småningom till Wien där han påbörjade en utbildning till ingenjör. Påbörjade är ett viktigt ord här. Han slutförde aldrig utbildningen och hans liv under den tid som boken omfattar har flera tvära kast. Han blev sionist och reste till Palestina för att arbeta i ett jordbrukskollektiv istället för att slutföra sin utbildning. Så blev han journalist i Palestina och så småningom i Paris och i Tyskland. Och i slutet av boken går han med i kommunistpartiet.

Arthur Koestler skriver medryckande och boken känns inte tung att läsa fast där finns en del resonemang om sionism, om den politiska situationen i Tyskland och om kommunismen och Sovjetunionen. Det är mycket intressant att ta del av de partierna, särskilt när han skriver om att när man har fallit för en ideologi så ser man allt genom de glasögonen och är godtrogen, och tänker bort fakta på ett sätt som kan vara svårt att förstå efteråt. Det är också mycket intressant att ta del av hans beskrivning av det politiska läget i Tyskland fram till Hitlers maktövertagande.

Men boken är också levande med spännande händelser och bilder. Bland annat följer Koestler med som journalist på det tyska luftskeppet Graf Zeppelin under en vetenskaplig resa i Arktis. Hur tillrättalagd självbiografin är vet jag inte, men för mig förefaller han ganska ärlig. Jag vill absolut läsa del två som heter Den osynliga skriften och behandlar tiden 1932 till 1940.

Pil i det blå – en självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.

Pil i det blå publicerades första gången på engelska (Arrow in the Blue – The First Volume of an Autobiography) 1952. Översatt till svenska kom boken första gången 1953.

Kylan – en isolering av Thomas Bernhard

Kylan är den fjärde delen i Thomas Bernhards självbiografiska svit om fem böcker. Den artonårige ynglingen som läggs in på sanatorium i denna berättelse har redan varit med om alltför mycket som en växande pojke borde slippa – andra världskriget med fruktansvärda bombningar, matbrist, en svår lunginflammation med en sjukhusvistelse som ingen, vare sig vuxen eller barn, borde få genomlida, hans älskade morfars död, och nu har han en skugga på lungan och hans mamma är dödligt sjuk i cancer.

Ynglingen Thomas är ensam på sanatoriet. Familjen har varken ekonomiska resurser eller kraft att hälsa på honom. Moderns sjukdom tar all energi. Thomas har samma problem som många från mindre bemedlade familjer har. Man vet att man inget har att sätta emot och man vet att en bättre plats i samhällets hierarkier och pengar innebär att man får bättre vård och att man behandlas som en någorlunda jämlik person av läkarna. Han har redan varit med om så mycket elände och hans framtidsplaner har ställts på ända. Inte kan man arbeta i livsmedelsbutik om man är lungsjuk och inte kan man fortsätta att sjunga med framgång, så både yrkesplanerna och hans sångardröm får stå tillbaka.

På sanatoriet känner han sig som i ett fängelse och det var ju också så att patienterna var smittsamma och inte fick lämna sjukhuset hur som helst. Dessutom fanns det fasta regler för hur dagarna skulle vara. Men Thomas har också ett stort motstånd, samma vrede som tidigare och vilja att göra som han vill och inte alltid följa läkarnas order. Så mycket är ruttet och fel och unket i det Österrikiska samhället, och läkarna, vet de verkligen vad de gör?

I den här boken får också saknaden, eller i varje fall undran över hans frånvarande pappa ett visst utrymme. Mycket sorg och elände, alltså, men precis som i de tidigare tre självbiografiska böckerna finns här en svart humor som uppstår vid läsningen. Det är mycket personligt och argt och texten har kraft.

Kylan – en isolering av Thomas Bernhard, Alba 1989. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Minnen av Torgny Lindgren

Torgny Lindgrens Minnen börjar med att han förklarar att han inte alls vill skriva om sina minnen. Han kan inte, han har inga minnen, säger han till sin förläggare. Men eftersom författares minnen är ganska efterfrågade gör han det ändå, och så blev det den här boken. Den är alltså ganska annorlunda mot hur böcker med författarminnen brukar vara. Torgny Lindgren har en ironisk distans till det han skriver men där finns också ett allvar. Ibland bränner det till, som när ha skriver om falskhet.

Problemet för mig när jag ska ta till mig den här boken är att han håller sin egen person så långt borta från texten. Det blir lite roliga, lite underfundiga historier blandade med ett visst allvar. De handlar om hans bakgrund, om hans släkt, lite om hans barndom och en del om hans författarliv. Det är kanske så att jag hade fel ingång till den här boken. Jag har nyligen läst en del böcker med minnen av Annie Ernaux, av Agneta Pleijel och av Linn Ullmann. De tre författarna skriver alla på olika sätt, och jag har uppskattat dem. Men när jag läser Torgny Lindgrens bok visar sig den vara skriven på ett fjärde sätt som jag faktiskt har lite svårt för. Den är mer en samling essäer och anekdoter än en sammanhållen minnesbok. Kanske passar den här boken många andra människor, men inte mig. Kanske har jag inte läst den tillräckligt långsamt. Det kan vara ett problem när man läser Torgny Lindgren.

Minnen av Torgny Lindgren, Norstedts 2010..

Flicka 1983 av Linn Ullmann

När Linn Ullmann var sexton år reste hon till Paris för att bli fotograferad av en fotograf som hon hade träffat i New York. Hennes mor ville inte att hon skulle resa eftersom hon ansåg att dottern var alltför ung för att flyga till Paris och tillbringa tid där alldeles ensam. Men flickan drev igenom resan och som vuxen har hon sett tillbaka på den tiden och försökt minnas det som hände. Resultatet blev den självbiografiska romanen Flicka 1983.

Som läsare förstår man att Parisresan har satt djupa spår och underligt är väl inte det. Hon kom alltså ensam till en hård miljö där det gällde att ta sig fram till de prestigefyllda bilderna, där utseende och ungdom (man skulle kunna säga barndom) var det som gällde, och där vuxna, mycket, mycket äldre män tog för sig och utnyttjade barnen. Det är så vi ser det nu, men så såg man inte på fenomenet då. Mycket har hänt sedan dess.

Eftersom jag har läst en del av Annie Ernaux på sistone kan jag inte låta bli att jämföra. Precis som Ernaux finns författaren både nu och då och den vuxna kvinnan försöker få tag i det som hände för länge sedan. Det blir fragment som kommer fram och allt ses naturligtvis i dagens ljus. Linn Ullmann är ganska saklig men hon skriver mycket mer känslosamt än Ernaux. I romanen finns frustration och vilsenhet. Där finns minnen av ett kärleksförhållande med en mycket äldre självcentrerad man. Det är drabbande att läsa, särskilt som den vuxna kvinnan har psykiska problem. Kanske beror det på att hon är traumatiserad av upplevelserna som tonåring. Det vet vi inte säkert, men de bidrog säkerligen inte på ett positivt sätt till hennes fortsatta liv. Samtidigt är berättelsen inte ensidig. Där finns tonåringens sårbarhet i stort mått, men också lite grand tonåringens styrka. Det är hon som är ung och spänstig och som har hela livet framfor sig.

Flicka 1983 är en roman med flera dimensioner. Författaren berättar inte bara om den sextonåriga flickans upplevelser, hon resonerar också om sitt förhållande till mamman och pappan. Mer om det kan man läsa i hennes roman De oroliga. En annan kvalitét är hur hon skriver om sitt nuvarande liv. I romanen finns både känslosamma partier och nyktert resonerande som när Linn Ullmann skriver om vad en forskare har kommit fram till om vad det innebär för människor att ha hemligheter. Inte berättade flickan för sin mamma om förhållandet med den äldre mannen. Det skulle hållas hemligt, och denna hemlighet bar alltså författaren inom sig långt in i vuxen ålder. Romanen blir inte bara en redogörelse för händelserna 1983 utan en stark feministisk och mänsklig berättelse om en kvinna som har ett ganska så tungt bagage men som ändå kämpar sig fram i livet.

Flicka 1983 av Linn Ullmann, Bonniers 2022. Översättning: Lars Andersson.

Min far & Kvinnan av Annie Ernaux

Den här boken innehåller två korta berättelser av Annie Ernaux. Hon kallar dem inte romaner. Att skriva dem var hennes sätt att bearbeta minnena och sorgen efter sina föräldrar. Den första berättelsen handlar om hennes far och den andra om hennes mor, men man skulle kunna betrakta boken som en tvådelad roman. De passar så bra ihop och ger varandra perspektiv och djup.

Annie Ernaux föräldrar kom från lantarbetarfamiljer och de startade en kombinerad speceriaffär och café. De arbetade hårt och sparade pengar för att kunna köpa rörelsen och de gjorde på så sätt en klassresa. Annie Ernaux beskriver deras personligheter och vilka de var. Men hon är deras dotter och berättelserna handlar lika mycket om hennes eget förhållande till föräldrarna som om deras förhållande till varandra och till samhället och världen. Ernaux använder sina minnen, fotografier och dagboksanteckningar för att minnas och få ihop de fragment som hon har att arbeta med, och hennes eget skrivarbete och hennes försök att minnas har stor betydelse I berättelserna. De försöken innehåller både det mänskliga, tankar om vad man har gjort och inte gjort när föräldrarna är borta och man inte kan ändra det som var, och det blir också en berättelse om författarens egen person och om hennes position i samhället.

Föräldrarna gjorde en klassresa, och sedan gjorde dottern ännu en. Hon studerade på universitet och blev lärare. Föräldrarna hade en mellanställning. De var inte längre lantarbetare, men deras rörelse som låg i arbetarkvarter var heller inte god nog år borgerskapet. Och så klättrar dottern upp till den intellektuella eliten och fjärmar sig på så sätt från föräldrarnas tillvaro. Just berättelsen om klassresorna och om föräldrarnas osäkerhet inför många situationer är en av berättelsernas behållning, men när jag läser känner jag också dotterns kärlek till föräldrarna och hennes frustration. Annie Ernaux skriver mycket sakligt. Min far och Kvinnan är mycket knappa och sakliga berättelser som det blir mycket känslosamt att läsa, i synnerhet berättelsen om modern som blev dement och som bodde tillsammans med författarens familj en lång period. Min far & Kvinnan är stark och berörande. Det bästa jag har läst av Ernaux hittills.

Min far & Kvinnan av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Katja Waldén. Förord: Therese Bohman.

Min far publicerades på originalspråket med titeln La place 1983 och kom på svenska första gången 1985. Kvinnan kom första gången 1987 med titeln Une femme och översatt till svenska publicerades den första gången 1993.

Andhämtningen – Ett avgörande av Thomas Bernhard

Andhämtningen är den tredje boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I förra delen slutade han skolan och började arbeta som lärling i en livsmedelsbutik. Så småningom blev han sjuk och hans förkylning utvecklades till lunginflammation. Till slut blev det så allvarligt att han måste läggas in på sjukhus där han svävade mellan liv och död.

Andhämtningen handlar om sjukdomstiden, om hans tid på sjukhuset och på ett sjukhem. Bernards beskrivning av tiden på sjukhuset är helvetisk. Att en artonåring blir utsatt för att ligga i en stor sal med massor av sängar där människor dör, den ene efter den andre och där ingen sitter vid hans sida hela tiden när han är dödssjuk för så går det inte till där, och där sjuksköterskor och läkare troligen är överbelastade, är högst upprörande. Hade familjen haft pengar hade de antagligen kunnat betala för bättre vård. Men så är det inte. Den unge Thomas Bernhard ligger på ett sjukhus för alla dem som inget har, eller har väldigt lite. Och tillvaron där är så hemsk så man tror nästan inte att det är sant när man själv har vuxit upp i 1950- och 60-talets Sverige. Men man får tänka på att Thomas Bernhards sjukhusvistelse ägde rum några år efter andra världskriget i ett land där väldigt många välkomnade Hitler men som några år senare hade blivit terrorbombat och där det måste ha varit stor brist på resurser.

Att det ändå går bra att läsa Andhämtningen beror på författarens arga, ironiska, påtagliga och samtidigt lite distanserade sätt att skriva. På något sätt finns stor tragik och lidande tillsammans med en viss humor i texten. Det blir mycket av allt i en roman på endast 139 sidor och det är skrivet på Thomas Bernhards omisskännliga sätt. Romanen innehåller också en del tankar omkring hans familj som är lite mer nyanserade än i de tidigare två delarna.

Nu är det två delar kvar i den självbiografiska sviten och jag ser fram emot att läsa dem också så småningom.

Andhämtningen av Thomas Bernhard, Alba 1988. Översättning: Lars W Freij.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

Elin Wägner föddes 1882. Hon utbildades i flickskola och ville sedan gärna ta studenten som privatist, men hennes far som var lektor i filosofi tyckte inte att flickor skulle ha högre utbildning än den de fick i flickskolan. Hon föddes alltså i en tid där kvinnor inte hade samma möjligheter som män och hon blev feminist och kämpade för kvinnors rättigheter, för rösträtt och för fred. Hon blev en framgångsrik journalist och författare och den andra kvinnan som blev invald i Svenska akademien. Hon var också en av ledamöterna i Samfundet De Nio.

Den besvärliga Elin Wägner är en omfattande biografi som inte bara handlar om personen Elin Wägner och hennes privatliv utan lika mycket om tiden, om kampen för rösträtt, om Fogelstad och arbetet för att utbilda kvinnor så att de kunde ta plats i politiken och låta sina röster bli hörda. Biografin tar upp åsikterna mot kvinnlig rösträtt och att kvinnor skulle få högre positioner i samhället likaväl som de varierande strömningar och åsikter som fanns i kvinnorörelsen. Elin Wägner passar inte in i någon mall. Hon var progressiv men hade också starka idéer om det gamla bondesamhällets värde och ansåg att egen odling av grönsaker och att gå tillbaka till gamla kunskaper om traditionell mat och hantverk var nödvändigt. Hon porträtteras i biografin som en komplicerad person, både blyg och tillbakadragen, och en människa med stark vilja som kunde skriva provokativt och som drev framåt. Hon var en komplicerad person och hon blev med tiden mycket desillusionerad. Fredsrörelsen ledde inte till fred utan vad man fick uppleva under 1900-talet var istället krig. Vi får en rik bild av människan Elin Wägner som nog var besvärlig för många.

Något som känns mycket besvärligt för mig är att Elin Wägner var radikalpacifist under mellankrigstiden. Också det ordet har fått mer djup och innehåll för mig genom att jag har läst Ulrika Knutsons biografi. Radikalpacifisterna ville inte ens att gasmasker skulle delas ut till befolkningen och de ville inte delta i skyddsövningar – och det samtidigt som Hitler hade fått makten i Tyskland där de demokratiska rättigheterna inskränktes mer och mer. För mig framstår det som mycket naivt och som en oförmåga att se skillnad på olika regimer. Elin Wägner ändrade sig också under andra världskriget.

Men. Att Elin Wägner också känns besvärlig för mig bidrar bara till mitt positiva omdöme om den här boken. Den är mycket spännande och lärorik. Är du intresserad av modern historia så läs den gärna.

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson, Historiska Media 2020.

Böcker av Elin Wägner på bloggen:
Norrtullsligan
Natten till söndag

Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi

Lea Ypi växte upp i Albanien medan landet fortfarande var kommunistiskt. Hon hade en bra uppväxt på många sätt och slapp uppleva mycket av diktaturens förtryck. Fri är en levande skildring av den växande flickans liv och hur hennes föräldrar gör vad de kan för att skydda henne. Mammans släkt var rik och ägde skepp och fabriker före omvälvningen efter andra världskriget. Om det som hände förr och om släktingar som hade fängslats talade man inte. Ett barn förstår ju inte att det finns vissa saker man inte ska nämna så därför höll föräldrarna Lea ovetande om en hel del. Många samtal i familjen upphörde när flickan kom in i rummet.

Ändå röjde flickan ibland fakta som inte borde avslöjas, till exempel att familjen inte hade något porträtt av ledaren Enver Hoxha i vardagsrummet. Lea Ypi berättar med stort allvar men också med humor om familjens liv, om föräldrarnas fel och brister och om livet i ett land som var avskiljt från resten av Europa och som bröt med Sovjetunionen och senare med Kina. Det kom turister till landet från väst, annorlunda människor som drack cola cola, och en sådan burk som man kunde hitta slängd någonstans var ett värdefullt föremål som kunde få en hedersplats på en broderad duk ovanpå familjens tv. För varor måste man köa och detta kunde bli långvarigt. Där kunde man få nya bekantskaper. För att klara vardagslivet kunde man märka ut sin plats i kön med en sten när man var tvungen att gå därifrån en stund. Det var allmänt vedertaget.

Överhuvudtaget var livet tvådelat. Man kunde inte alltid tala sanning och det gällde att manövrera klokt och hänga med i utvecklingen. Det man kunde tala fritt om måste man kanske förtiga framöver. Normerna för hur man skulle leva och hur man fick klä sig och klippa håret var snäva.

Så kom förändringen. Regimen föll och folket fick plötsligt frihet. Det blev en kaotisk tid med stora svårigheter. Många, många blev arbetslösa. Inbördeskrig bröt ut. Då hägrade Europa, men massor av fattiga albaner var inte välkomna. Och är man fattig är friheten begränsad. Albanien var ett mycket fattigt land och jag tänker att fast omställningen för människorna i exempelvis Östtyskland var svår var det ännu värre för albanerna.

Lea Ypi är professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon har stor överblick och hennes memoarbok tar inte bara upp flickans upplevelser utan också storpolitik och ekonomi, de krafter som ledde till att det blev som det blev. Därför är Fri inte bara en fin och rörande berättelse om en familj och en flickas uppväxt utan också en överblick över skeenden som i varje fall jag inte kände så mycket till. Jag hade till exempel ingen aning om att det blev inbördeskrig i Albanien efter kommunismens fall. Någon gång måste jag ha hört det. Men kanske glömt.

Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi, Bonniers 2022. Översättning: Amanda Svensson.