Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk

Den hrä boken handlar om Charlotta von Zweigbergk och hennes pappa. Han hette Jurgen von Zweigbergk men hon kallar sin pappa för Dippen. Hennes pappa var charmig. Han var en riktig kvinnojägare. Men han var ingen sällskapsmänniska.

Charlotta von Zweigbergks föräldrar skilde sig när hon var liten och därför träffade hon inte sin pappa ofta. Han bodde i Malmö och hon bodde med sina systrar och sin mor i Stockholm. Zweigbergk berättar att när hennes pappa skulle komma var hon och hennes systrar överlyckliga. Dippen var bra med barn. Han tyckte om att leka med dem. Men där fanns en stor osäkerhet. Hennes pappa hade psykiska problem och drack för mycket. Han kunde ändra sig plötsligt och inte vilja träffa henne. Det hände att han var berusad när han var tillsammans med barnen. Zweigbergk berättar om några hemska sommarveckor i en finsk sommarstuga där hon som sextonåring fick ta ansvar för allting och då ett av hennes syskon hade hög feber.

Hennes pappa tog stor plats vid familjesammankomster, rolig och charmig, men ofta på bekostnad av andra famlijemedlemmar. Han kom med elaka skämt och alla skrattade utom den som elakheten var riktad mot.

Charlotta von Zweigbergk kände aldrig att hon hade stöd av sin pappa. Han var den viktigaste, det var hans ego som det handlade om, och i grund och botten brydde han sig inte om sina barn. Och hela tiden försökte hon få kärlek från honom. På äldre dar blev Dippen dement. Både han och Charlotta von Zweigbergk bodde på Gotland och under de sista åren i hans liv tog hon stort ansvar och hjälpte honom mycket. En stor del av boken handlar om de här åren, hur hennes pappa blev alltmer förvirrad och behövde mer och mer hjälp. Då hade dottern ett övertag och hon menar att hon kom till försoning under den här tiden.

Dippen och jag handlar om en svår far-dotter-relation som har lämnat dottern med ett stort sår och som har påverkat henne som vuxen. Ändå är boken positiv och mycket rolig. Charlotta von Zweigbergk målar upp åtskilliga tragikomiska scener och hon fångar skickligt hur svårt hennes pappa har att förstå omvärlden och att förklara vad han menar under sina sista år. Boken är gripande, tankeväckande och också spännande, mot slutet minst lika spännande som spänningslitteratur kan vara.

Charlotta von Zweigbergk påpekar i början av boken att det är hennes bild av pappan hon beskriver. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som jag rekommenderar.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk, Ordfront 2017.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Orden av Jean-Paul Sartre

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.

Nuckan av Malin Lindroth

Nuckan är en självbiografisk bok där Malin Lindroth berättar om sin ofrivilliga ensamhet. Hon har haft ett fyraårigt förhållande med en man i sin ungdom men efter det har hon levt ensam. Hon är nu drygt femtio år och ser tillbaka på sitt liv och funderar över varför det har blivit så här.

Boken är mycket personlig. Hon berättar om sina svårigheter i tonåren, om vänskapsförhållanden med män där hon har velat ha ett kärleksförållande men inte mannen. Kanske har de haft sex, men hon har velat mer med det än mannen.

Malin Lindroth tar upp begreppet nucka och vänder och vrider på det. Nuckan är längst nere i botten av det patriarkala samhället, en överbliven individ. Malin Lindroths nucka är ingen lycklig singel som vill leva utan man därför att det passar henne bäst. Nej hon lider av sin ensamhet och av att inte ha ett riktigt nära förhållande med en annan människa. Och samtidigt vill hon höja nuckans värde.

Nucka är ett nedsättande begrepp om en kvinna, ett skällsord. Henne vill en man inte ta i med tång. Hon är säkert grälsjuk och frigid och kan inte ge en man någon glädje. En ensamlevande man ses inte på samma sätt.

I historien finns många betydelsefulla nuckor. Lindroth tar Fredrika Bremer som exempel. Men alla dessa nuckor kanske inte är ofrivilligt utan partner? Fredrika Bremer fick en annan frihet än en gift kvinna. På hennes tid var en kvinna under sin fars förmyndarskap eller en manlig släktings. Gifte hon sig var mannen förmyndare. Men en ogift kvinna kunde ansöka om att bli myndig. Det gjorde Fredrika Bremer och fick därför själv bestämma över sitt eget liv och sin egendom.

Nuckan är en liten bok i omfång men den innehåller mycket att fundera på. Jag har inte tänkt på tidigare att nucka är ett begrepp ur patriarkalt perspektiv. En som faller utanför normen.

Den här boken kan jag rekommendera. Malin Lindroth skriver med ett vackert enkelt språk och boken ger känslor och tankar.

Nuckan av Malin Lindroth, Norstedts 2018.

Prästungen av Göran Tunström

Prästungen är en självbiografisk roman som handlar om Göran Tunströms uppväxt och ungdom. Han föddes 1937 och hans far var präst i Sunne.

Göran har en mycket fin gemenskap med sin pappa som är en öppen person och som tycker om att diskutera och prata om saker och som tar Göran på allvar.

Men när Göran är tolv år dör hans pappa hastigt och den förlusten präglar honom starkt i ungdomen. Vem ska han kunna prata med? Hans mor bär den tunga sorgen och ska se till att Göran och syskonen får en bra start i livet men ersätta fadern kan hon inte. Hans farbröder? Nej en sådan kontakt har han inte med dem. Just detta, att hitta någon att prata med på allvar är ett starkt tema i boken.

Prästungen innehåller underbara scener från barndomen, vackra och dråpliga. Göran Tunström har skrivit en berättelse med en blandning av humor och livsglädje och sorg. Där finns dråpliga scener, skarpa beskrivningar av olika människor, där finns barnets upptäckarglädje, tonåringens blyghet och vilja att hävda sig, vilsenhet och depression, en depression som delvis yttrar sig i ilska och avståndstagande från famliljen.

Han börjar skriva tidigt och det blir inte av att studera till något på allvar efter gymnasiet. Hans mamma är bekymrad. När han har tagit studenten i Uppsala reser han till Grekland. Han vill ut i den stora världen, bort från det lilla inskränkta Sunne och bort från famlijen. I Grekland lever han fattigt och delvis under stora umbäranden. Så småningom kommer han tillbaka till Sunne och där slutar boken. Ska Göran få hjälp och kunna må bättre?

Vi vet förstås att han blev en av våra betydande författare på 1900-talet

.Prästungen av Göran Tunström. Bonnier pocket 1985

Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

Carl Johan De Geers barndom var inte lätt. Hans far var diplomat och stationerad i många olika länder. Hans mor var psykiskt sjuk, äktenskapet var inte bra och det ledde till skilsmässa. Fadern kommer från den adliga familjen De Geer och modern från en högborgerlig familj i Skåne. Sina föräldrar såg barnen inte så mycket av. Det var barnsköterskor som tog hand om dem, kvinnor i uniform som ofta byttes ut. Barnen fick också bo periodvis hos släktingar, som hos farmor och farfar i slottet i Skåne och hos mormodern medan föräldrarna bodde utomlands.

Efter skilsmässan fick barnen bo hos sin mor i en stor våning på Östermalm. Men modern fungerade inte som mamma och bostaden förslummades mer och mer.

Som ung kom Carl Johan in på Konstfack och han blev konstnär och fattig och bodde i rivningslägenheter. Han gjorde alltså en klassresa nedåt vilket hans far inte uppskattade. Carl Johan har under sitt vuxna liv kraftigt tagit avstånd från adel och kungahus. Han har arbetat med foto, film och tygtryck och i flera av sina verk har han berättat om sin bakgrund.

Ett exempel på Carl Johan De Geers arbeten som inte alls handlar om hans familj är tv-serien Tårtan som han gjorde tillsammans med Håkan Alexanderson. Den gick som barnrpogram i 14 avsnitt och Carl Johan De Geer beskriver den som humor utan skämt.

Jakten mot nollpunkten är en gripande bok med starka scener som när Carl Johan blir nedknuffad i en reservoar med kourin av lekkamraterna på farfaderns gods eller när han bor hos sin mamma efter skilsmässan och han tvingas gå till butiken och klaga på dåligt kött – och det ”dåliga” köttet består av fläskkotletter som har legat i kylskåpet i veckor. Det finns humor i boken också, kanske humor utan skämt? Det finns också partier där Carl Johan rannsakar sig själv. Boken följer ingen tidslinje utan avsnitt som berättar om olika tider i Carl Johan De Geers liv varvas. Barndom, tygtryck, fotografering, Riddarhuset, rivningslägenheter, filmfestival, äktenskap och mycket mer. Sammantaget är det en mycket allvarlig bok som ibland kan leda till skratt när man läser. Jag rekommenterar den varmt.

Jakten mot nollpunkten – en roman om mig själv av Carl Johan De Geer, Bonniers 2008.

En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg

Det börjar med att Karin Thunberg hittar en låda på vinden. I den ligger några almanackor från 1970-talet. Under almanackorna ligger ringarna från hennes första äktenskap. Karin Thunberg reser till Malmö där hon bodde som ung. Hon hyr en lägenhet och stannar en månad för att hitta tillbaka till den hon en gång var och minnas början av 1970-talet.

Då var hon gift och arbetade på Hemmets veckotidning. Hon trivdes inte med arbetet som hon tyckte handlade om för mycket strunt. Hon trivdes inte i det nybyggda bostadsområdet där hon bodde med sin man. Äktenskapet kom till på hennes initiativ mycket på grund av att hon kände sig osäker och var rädd för att bli lämnad.

Boken handlar både om Karin Thunberg som ung och i sextioårsåldern. Hon rannsakar sig själv och sina handlingar som ung. Kommer närmre och närmre den hon en gång var. Samtidigt skriver hon om sin åldrade kropp och om bröstcancern som hon har tagit sig igenom. Det är skrivet med stor känsla och jag upplever starkt hur svårt det är för författaren att komma riktigt nära den hon en gång var och beskriva det som hänt sanningsenligt.

Hon skriver också om förhållandet till sin mamma som blev hemmafru och deprimerad och tidvis inte orkade ta sig ur sängen. Hon skriver om klassresan från arbetarklass till medelklass. Jag uppfattar att hennes bakgrund och förhållandet till mamman bidrar till hennes osäkerhet och till att hon alltid försöker vara en duktig flicka och klara allt.

En dag ska jag ta mig någon annanstans är en fin bok med tankar om livet och vad vi gör mot varandra, varifrån vi kommer och vad som har format oss till den vi är. Karin Thunberg jämför sin resa till sitt 1970-tal med en pilgrimsvandring, en vandring för rannsakan, för att hitta sanningen och kanske att finna ro.

En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg, Brombergs 2011.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Joan Didion och John Gregory Dunne har varit gifta i 40 år. De är båda författare och har mestadels arbetat hemma. Därför har de umgåtts med varandra nästan varje dag.

Kvällen före nyårsafton 2003 dör John hastigt i en hjärtatack. Han och Joan har just kommit tillbaka från sjukhuset där deras dotter ligger i koma. En vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och blodförgiftning. Det är början till året av magiskt tänkande och jag tror att vi alla kan föreställa oss chocken som Joan Didion utsätts för och hur svårt det kan vara att ta sig igenom dagar, veckor och månader efter att detta har hänt.

Joan Didion skriver mycket sakligt om sina egna reaktioner och hur hon tänker och om vad hon minns och inte minns. Hon är författare och journalist och van vid att göra resaerch. Hon läser olika verk om sorgearbete och medicinska verk för att få grepp om sin situation. Det magiska tänkandet är en del av hur hon reagerar på det som har hänt. Hon har svårt att ta till sig att hennes man aldrig kommer tillbaka. Hon känner att hon måste spara hans skor så att han kan använda dem när han är där igen. Hon tänker att om hon hade gjort si eller så så hade hennes man inte dött, som om hon skulle ha makt över liv och död. Det är det som är det magiska tänkandet, alla orationella verklighetsfrånvända tankar hon har inför döden.

De närmaste månaderna går mycket av hennes kraft åt till att stödja sin dotter. Så småningom tillfrisknar dottern men när hon flyger till Kalifornien för att tillbringa sköna dagar där med sin man blir hon mycket allvarligt sjuk igen. Man vet inte om hon ska överleva.

Man kan tycka att två mycket svåra händelser är mer än nog, och så kom den tredje. Joan Didion reser till Kalifornien. Samtidigt som hon vill stödja sin dotter måste hon undvika alla ställen där hon och John har varit eftersom hon inte står ut med minnena. Hon berättar om hur minnen plötsligt kan komma över henne och att hon inte ens behöver befinna sig på en plats som är förknippad med minnen. Ett tv-program som påminner om något är tillräckligt för att övermanna henne.

Den här boken handlar om en mycket svår tid i Joan Didions liv, så svår att jag nästan inte kan förstå hur hon kan ta sig igenom den. Ändå gör hon det och skriver i slutet av boken ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.”

Det går att leva vidare.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, Atlas 2006. Översättning Ulla Danielsson.

H som i hök av Helen MacDonald

När Helen Macdonalds far dör drabbas hon av stor sorg. Hon köper en duvhök och isolerar sig tillsammans med den för att tämja den. Stegvis tränar hon höken så att hon så småningom kan släppa den lös utomhus för att jaga.

H som i hök är en självbiografisk bok som beskriver författarens vandring genom den svåra sorgen. Hon är i fyrtiårsåldern när hennes far dör. Han har betytt oerhört mycket för henne och det är han som har introducerat henne i falkenerarkonsten. Hon tränar sin hök. Hon lever med sin hök. I ett stadium av sorgearbetet känner hon att hon nästan har blivit ett med höken.

Helen Macdonald kan mycket om falkenering. Hon är beläst och berättar om falkenering i olika historiska tider. Boken hon skrivit har många olika plan och är mycket skickligt skriven. Det finns en parallellberättelse om författaren T. H. White som försökte tämja en duvhök och hans berättelse om det, The Goshawk. White skaffar sig höken för att bearbeta sina problem, men eftersom han inte vet hur han ska göra för att tämja den behandlar han höken med grymhet och förlorar den när han släpper den fri.

De olika berättelserna i Macdonalds bok blir delar av en stor rik helhet och genom dem skapar jag som läsare min egen bild och känsla för författarens sorgearbete. Vi får lära oss massor om falkenering och hon beskriver noga det hon gör. Hon berättar om sin far som var pojke under andra världskriget. Hennes sorgearbete påverkar hur hon hanterar sin hök. Höken påverkar henne. Där finns blod och våld och grymhet och vackra naturbeskrivningar. Hennes jakt med höken får mytiska dimensioner och jag tänker på gudars och gudinnors nedstigande i underjorden, på livets och dödens mysterium.

När jag läser den här boken som är glänsande och dov, mörk och ljus, som leder igenom den värsta sorgen till att Helen Macdonald kan börja förlika sig med det som har hänt och komma tillbaka till världen igen, tänker jag att detta är den bästa bok jag har läst i år. (Jag läste den i mars 2018.) Den ger en massa kunskap och känslor och tankar om livet och döden och den är mycket spännande att läsa.

H som i hök av Helen Macdonald, Brombergs 2016

En handfull regn av Niklas Rådström

En handfull regn är en självbiografisk berättelse som kretsar kring Niklas Rådströms barndoms- och ungdomsvän Bengt. Niklas och han träffas när de är åtta år gamla och blir goda vänner. De kommer båda från skilsmässohem och bor med sina mammor. Vänskapen varar genom barndom och ungdom tills Bengt begår självmord. Att han gör det får vi veta alldels i början av boken.

Niklas Rådström berättar mycket detaljerat om pojkarnas tillvaro och deras lekar. De bor på Söder i Stockholm och vi får följa dem i barndomens mer fastlagda tillvaro till ungdomen på 1960-talet när samhället ändras och Bengt och Niklas är med om happenings och konst som besökarna själva deltar i på Moderna museet. Så slutar pojkarna skolan. De studerar lite planlöst, Bengt har olika jobb och Niklas börjar skriva. Vänsteråsikter växer bland ungdomen. Bengt blir kommunist, Niklas tänker annorlunda, men deras olika politiska åsikter förstör inte deras vänskap, den lever vidare.

Just det mycket konkreta berättandet gör att jag lär känna pojkarna. Det finns mycket glädje i boken, och mycket kreativitet, alltifrån de båda vännernas lekar som barn när de jagar spioner på Söder till deras lek med ord som lite äldre. Jag känner igen en del av tonårstiden fast mitt tonårsliv inte var likadant som deras. Desssutom skriver Rådström inte bara sakligt och konkret. Han för också in sina tankar och känslor i texten. Det bidrar till att förlusten av barndomsvännen känns starkt för mig som läsare.

Bokens första del slutar med Bengts självmord. Det är en innehållsrik berättelse som utmynnar i stor smärta. Den som är levande kvar när en vän eller en anhörig har begått självmord står där chockad och frågande med massor av olika känslor, sorg, ilska och dåligt samvete.I bokens andra del berättar Rådström om hur han försöker förstå det som har skett. Han berättar ärligt om sina egna reaktioner och använder både drömbilder och verklighet. Han har drömt om ett stort svart maskineri som finns på vinden i skolan han gick i som barn. Han vet inte vad maskineriet gör. Vad är syftet? I slutet av boken förstår Rådström mer av det som har hänt, men alla svar kan han inte få.

Boken framstår som ärlig, att Rådström verkligen försöker komma ihåg. Att det är en bok som han har känt sig tvungen att skriva och jag lägger den inte ifrån mig opåverkad. Det är en mycket fin skildning av vänskap, sorg och vårt tillkortakommande som människor, men fast den handlar om en så svår förlust känns den ändå inte pessimistisk. Livet går vidare.

Jag rekommenderar den varmt. Läs den.

En handfull regn av Niklas Rådström. Bonniers 2007. Omslag Jan Biberg, omslagsfoto Bengt Wirén.Jag läste en Bonnier Pocket-utgåva från 2008.