Den hrä boken handlar om Charlotta von Zweigbergk och hennes pappa. Han hette Jurgen von Zweigbergk men hon kallar sin pappa för Dippen. Hennes pappa var charmig. Han var en riktig kvinnojägare. Men han var ingen sällskapsmänniska.
Charlotta von Zweigbergks föräldrar skilde sig när hon var liten och därför träffade hon inte sin pappa ofta. Han bodde i Malmö och hon bodde med sina systrar och sin mor i Stockholm. Zweigbergk berättar att när hennes pappa skulle komma var hon och hennes systrar överlyckliga. Dippen var bra med barn. Han tyckte om att leka med dem. Men där fanns en stor osäkerhet. Hennes pappa hade psykiska problem och drack för mycket. Han kunde ändra sig plötsligt och inte vilja träffa henne. Det hände att han var berusad när han var tillsammans med barnen. Zweigbergk berättar om några hemska sommarveckor i en finsk sommarstuga där hon som sextonåring fick ta ansvar för allting och då ett av hennes syskon hade hög feber.
Hennes pappa tog stor plats vid familjesammankomster, rolig och charmig, men ofta på bekostnad av andra famlijemedlemmar. Han kom med elaka skämt och alla skrattade utom den som elakheten var riktad mot.
Charlotta von Zweigbergk kände aldrig att hon hade stöd av sin pappa. Han var den viktigaste, det var hans ego som det handlade om, och i grund och botten brydde han sig inte om sina barn. Och hela tiden försökte hon få kärlek från honom. På äldre dar blev Dippen dement. Både han och Charlotta von Zweigbergk bodde på Gotland och under de sista åren i hans liv tog hon stort ansvar och hjälpte honom mycket. En stor del av boken handlar om de här åren, hur hennes pappa blev alltmer förvirrad och behövde mer och mer hjälp. Då hade dottern ett övertag och hon menar att hon kom till försoning under den här tiden.
Dippen och jag handlar om en svår far-dotter-relation som har lämnat dottern med ett stort sår och som har påverkat henne som vuxen. Ändå är boken positiv och mycket rolig. Charlotta von Zweigbergk målar upp åtskilliga tragikomiska scener och hon fångar skickligt hur svårt hennes pappa har att förstå omvärlden och att förklara vad han menar under sina sista år. Boken är gripande, tankeväckande och också spännande, mot slutet minst lika spännande som spänningslitteratur kan vara.
Charlotta von Zweigbergk påpekar i början av boken att det är hennes bild av pappan hon beskriver. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som jag rekommenderar.
Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk, Ordfront 2017.
Mösstanten 