Kalla handen är en pusseldeckare som utspelas i Stockholm. Berättaren är fotograf Harry Friberg som är vän med kriminalintendent Vesper Johnson. Deckaren publicerades första gången 1957 så här är det femtiotal på Djurgården och Stockholmskrogar. Harry Friberg är ju ungkarl och en ungkarl kan ju inte laga mat och tjänar man bra med pengar som Harry Friberg uppenbarligen gör och är världsvan så äter man inte på vilken sylta som helst.

Tonen är något för uppskruvad enligt min smak och några av de målande uttrycken hade gott kunnat rensas bort. Dessutom får man stå ut med att kvinnorna inte står på samma trappsteg som männen och kan bli kallade lilla vän. Men lösningen på mordet är mycket klurig (Undrar just om mordmetoden hade kunnat användas i verkligheten?) så som det gärna ska vara i en pusseldeckare och berättelsen har fart och är ganska levande. Där finns viss atmosfär även om jag tror att det finns mer av det i några andra av Trenters deckare. Inte så tokig underhållning med andra ord.

Kalla handen av Stieg Trenter, Bonniers 1957.

Florence Granat är deckarrecensent. En dag i april 1956 kollapsar hon på tidningsredaktionen och doktorn säger att hon måste vila och gärna åka söderut. Så hon bokar in sig på en gruppresa med buss till Rom. Florence Granat lider alltså inte av utmattningssyndrom. Då hade hon aldrig kunnat ge sig iväg på denna gruppresa. Hon lider av vitaminbrist och har arbetat alltför hårt helt enkelt.

Ja Florence Granat åker alltså iväg och under resan sker ett mord. Döden tar semester är en pusseldeckare där Florence Granat är berättaren och också den som löser mysteriet. Som det ska vara i en pusseldeckare är bussen fullpackad med misstänkta. Den ena anknytningen till mordoffret efter den andra kommer fram. Deckaren är berättad med en viss torr humor. Florence Granat får mig att tänka på Barbro Alving, men den senare kan man väl säga skriver i en annan lite högre liga. Berättelsen är ganska underhållande och mycket från 1950-talet finns med. Det är titlar som måste läggas bort om man ska bli du med varandra, det är nylonstrumpor som stoppas om det går hål på dem. En kvinna som Florence är inte riktigt klädd när hon går ut om hon inte har hatt. Och cigaretter och piprökning är en naturlig del i resenärernas tillvaro. Språket känns också ganska femtiotalsaktigt.

Döden tar semester är alltså underhållande och lite spännande är den också och är skriven med stor kunskap och känsla för hur människor uttryckte sig på 1950-talet, men jag har lite svårt för tonen i den, även om den stämmer ganska bra med hur jag föreställer mig berättaren. Författaren är kunnig, men berättar lite för mycket om alla sevärdheter på vägen och i Rom. Det blir lite tungfotat mitt i lättheten. Dessutom stör jag mig på en del saker. Florence Granat skriver åt en vänstertidning, recenserar deckare och skriver kulturartiklar. Det kan väl inte ge alltför stora inkomster? Hur har hon råd med bussresan och att köpa nya kläder och gå ut och äta utan minsta tanke på kostnad? Det är säkert billigare i Italien, men i alla fall. Jag kan inte tänka mig att en journalist i hennes situation hade det alltför fett. Och vad är det för ett stort konditori i Värnamo som har fyra servitriser? Fanns det kanske sådana i landsorten på 1950-talet? Och jag tycker också att Florence Granat halkar lite väl lätt över ruskigheterna som hon råkar ut för. Dessutom tycker jag att lösningen på mysteriet inte är det minsta trovärdig, och nu menar jag inte i den riktiga verkligheten. Jag tycker att lösningen inte är trovärdig i bokens verklighet. Det finns andra deckare med snarlik lösning där jag tycker att det håller. Mer kan jag inte säga för då avslöjar jag för mycket.

Men jag bör antagligen inte haka upp mig på sådana saker. Jag bör nog föreställa mig att det är Florence Granat som har skrivit den här deckaren och att hon vill berätta historien på det här sättet. Och den är som sagt ganska underhållande.

Döden tar semester av Carina Burman, Bonniers 2025.

Det är 1957 och klädskaparen Hannah Lönn reser till Borgholm med sin faster för att fira jul på pensionat Paradiset. Men på vägen dit drabbas de av ett snöoväder och sådana på Öland är inte att leka med. De blir tvungna att överge folkvagnsbubblan och lyckas ta sig till en närbelägen gård. Det är en stor gård som har varit värdshus tidigare och där finns redan ganska många och alla blir insnöade där och kan inte ta sig därifrån. Ett bra upplägg för en pusseldeckare som man gärna läser vid jul, eller åtminstone på vintern.

Gården är nu ett privathem där den despotiske patriarken har avlidit för en tid sedan, men han påverkar fortfarande livet där. Han var Dantekännare och Dantes inferno spelar viss roll i berättelsen. Insnöad på gården är också en man som har blivit anklagad för mordbränder på ön. Kanske finns alltså inte bara en mördare på gården, men också en pyroman. Det är upplagt för en spännande historia, men jag tycker inte att författaren riktigt utnyttjar situationen. Det hade kunnat bli en mycket mer spännande historia med krypande illavarslande stämning när det har blivit elavbrott och man får förlita sig på fotogenlampor och stearinljus. Dessutom finns det en del repliker som är skrivna med alltför mycket skriftspråk.

Men Inferno i snö är absolut en bok som jag ville läsa till slutet för att få veta vem mördaren är och den är lite rolig också med alla 1950-talsreferenser. Till exempel äter de fiskbullar till middag. Det finns gott om fiskkonserver i förråden eftersom sonen till patriarken äger en fiskkonservfabrik. Fiskbullar kan jag inte hitta numera i mataffären där jag brukar handla. Kvinnornas situation som hemmadöttrar finns också med i berättelsen och det är bra, och förutsättningen för att alla i huset ska få mat är att en kvinna ordnar det. Själva mordgåtans lösning däremot är lite väl otrolig, men författaren lyckades bra med att föra mig bakom ljuset. Jag vet inte hur det är med andra läsare, men själv blev jag helt överraskad och så ska det vara i en pusseldeckare.

Inferno i snö av Marie Bengts, Bonniers 2021.